Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 10 okt. 1937 - Teaterkongressens eftermäle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
teaterchefen Olov Molanders föredrag »Teater av i dag», vilket
behandlar dels frågan om den nutida teaterns allmänna ställning till
tiden, dels ock drar upp den linje, vilken scenkonsten efter talarens
mening har att följa för att på nytt kunna hävda sin
förstahands-plats gent emot de talrika konkurrenterna på det moderna
samhällslivets nöjesmarknad. Intressant är anförandet särskilt som en
definitiv och klart formad uppgörelse med 1920-talets teaterstil, de
hejdlösa, aldrig nog outrerade regiexperimenten och de
expressionistiska strävandena efter en från det mänskliga löst scenkonst, där
ständigt skiftande dekorationer och hopade ljuseffekter skulle
ersätta den personligt präglade skådespelarprestationen. 1920-talets
förstörda nerver reagerade helt enkelt icke längre för en
skådespelarkonst, som arbetade med själsliga medel; det krävdes ett våldsamt
uppbåd av stimulantia, helst så starka som möjligt, för att fånga
publikens intresse. Ryskt och tyskt, oftast i judisk omformning,
skiftade i denna underlig-a teaterkonst, som tydligt nog inställts på
de krigströttas mentalitet och som genomströmmades av frontlivets
våldsamt hetsade feberstämning. Nu tycker man det vara nästan
obegripligt att denna hysteriska teater stil verkligen kunde slå
igenom och, om också på de flesta håll endast för en kort tidrymd,
behärska de ledande scenerna. Men naturligtvis berodde detta icke
blott på dess egenskap av att vara ett adekvat uttryck för
tidsstämningen utan också, som Molander framhåller, därpå att den
brutalt och tvärt gjorde slut på det dammiga dekorativa system,
som i skydd av en tradition, vars rätta namn egentligen borde
lia varit slentrian, fått leva kvar vid en god del av Europas främsta
scener, särskilt sådana som haft sin glanstid under
åttiotalsnatura-lismen. Att mycket av invand schablon och livlös formalism strök
med under dess vindkast må rättvisligen framhållas som en post
på dess kreditsida. »Så segt som den traditionella kuliss-stilens
herravälde var», säger Molander, »behövdes det en slags konstnärlig
hästkur för att bringa den ur världen. Som en sådan hästkur kunna vi
numera betrakta 1920-talets teaterepok. Den har icke varit
betydelselös, men att fortsätta med experimenterandet nu, då tiden gått ifrån
den mentalitet, som var dess bakgrund, vore meningslöst och dumt.»
Detta uttalande av en teaterman, som obestritt räknas som en bland
de nordiska ländernas ledande, är synnerligen anmärkningsvärt. Det
vittnar om att teatern slagit in på en väg, som är både ny och
gammal: den som leder tillbaka till teatern själv och det mål, vilka av
ålder ansetts vara dess ledstjärna, skådespelaren och
skådespelarkonsten.
Det är i bortglidandet från den verkliga skådespelarkonsten som
Molander ser den moderna teaterns största fara. I sin kloka och väl
genomtänkta framställning påpekar han, hur teaterns privilegierade
ställning som de bildade samhällsklassernas förnämsta nöje under
senare år genom den sociala utvecklingen och genom framträdandet
av en mängd nya former av förströelse, film, sport m. m., rubbats och
delvis helt undergrävts. Dessutom vägrar man inom allt vidare kret-
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
