Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 26 jan. 1939 - Jordbrukspolitikens dilemma. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mera uppmärksamhet riktats på organisationsfrågor än på en
undersökning’ av de ekonomiska krafternas eget samspel. Men huru
kommer en av kostnadshänsyn föga bunden statshjälp till egnahem att
verka på pris- och produktionsförhållandena inom samhället i dess
helhet? Svaret därpå lämnas blott i korta och svävande försäkringar
av lugnande innebörd. Den hittillsvarande utvecklingen pekar
emellertid omisskänneligen i den riktning, att egnahemshjälpen närmat
sig en mättnadspunkt. Egnahemsverksamheten, som enligt gällande
författningar skulle befordra nybildningen av jordbruk, har under
förhållandenas tryck i stället kommit de redan befintliga jordbruken
till godo i stor utsträckning. Mindre bemedlade personer förhjälpas
ofta till förvärv av befintliga jordbruk med tillhjälp av
egnahemslån, under förutsättning, att dessa jordbruk tarva genomgripande
förbättringar eller äro arrendeställen, som kunna friköpas. Nybildning
av jordbruk med egnahemslån ha under senare år rent av kommit att
tillhöra undantagen. Egnahemsutredningen erkänner ock, att den
faktiska utvecklingen måste bli bestämmande för nykolonisationens
omfattning. Problemet måste då bliva, hur befolkningsöverskottet i
jordbrukstrakter skall bortledas till förvärvsarbete av mera lönande
beskaffenhet. Egnahemsutredningen är synbarligen ej blind för
problemet, ehuru dess lösande faller utom programmet. Den artificiella
uppmuntran, som egnahemsrörelsen åtnjutit, förklarar att den
hittills alls kunnat visa expansion.
Det allmännas hjälp för egna hem har lämnats i många former
och blivit långt dyrare än från början avsetts. Detta gäller än mera
kolonaten i de nordligaste länen. Det ekonomiska tillståndet på
kolonaten är det oaktat alltjämt synnerligen bekymmersamt. Att det
allmänna skulle kunna få rimlig avkastning på sina utlägg inom
överskådlig framtid kan nog anses uteslutet. Den statsfinansiella
synpunkten får man givetvis lämna helt ur räkningen.
Hela denna förkärlek för de oländiga obygdernas uppodlande
härrör tydligen från ett förgånget skede inom jordpolitiken. Den
kvantitativa utvecklingen av jordbruksnäringen uppbars från början av
strävandena att hejda emigrationen och bereda utrymme åt en allt
kraftigare folkökning. Denna har avstannat och jordpolitiken i dess
helhet fått en annan karaktär, som tar sikte på kvaliteten. Parollen
har ju blivit att höja jordbrukarnas levnadsstandard, och det främsta
medlet härför är nu att höja produkternas kvalitet. Det ändrade
läget inses emellertid ej på alla håll.
Så mycket förtjänstfullare är då befolkningskommissionens plan
att höja jordbrukets ekonomiska avkastning genom att använda
»konsumtionsreserven» för att absorbera den stigande produktionen. Med
termen konsumtionsreserv menas då hela den efterfrågan efter
livsmedel, som blott avser normal näring och som alltså ur folkhygienisk
synpunkt bör tillgodoses men som på grund av bristande köpkraft
hos de sämre ställda konsumenterna ej hittills blivit effektiv. Genom
nedsatta konsumentpriser på de viktigare födoämnena för vissa
mindre bemedlade, skolmåltider och andra hjälpåtgärder vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
