Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Montesquieu och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dess förvaltningsapparat och insätta i § 57, som handlar om
beskattningen och dess subjekt, efter »rikets ständer» ett »allena»,
som svarar mot det »allena», som i § 4 framhäver konungens
ensamrätt över den styrande makten.
Skilja sig 1809 års män, när det gäller beskattningsmaktens
rättsliga konstruktion avgjort från Montesquieu, så kunna de
dock tänkas ha påverkats om icke av honom direkt så dock av
hans lärjunge schweizaren De Lolme, när det gäller den roll, sagda
funktion spelar i maktdelningssystemet. De Lolme förklarar
nämligen i ett arbete om Englands författning, som utkom i
svensk översättning 1809, ehuru dock först efter regeringsformens
tillkomst, att parlamentets obestridliga rätt »att bevilja eller
rättare sagt avslå konungen subsidier» är »det enda, som kan
uppväga den uteslutande exekutiva makt, kronan — — — innehar».
Då han emellertid i överensstämmelse med engelsk rätt måste, i
motsats till vad fallet är vid vanlig lagstiftning, giva konungen
den andel i beskattningen, ett budgetinitiativ innebär, blir
avvikelsen från 1809 års balanssystem rätt väsentlig. Rimligast är
att antaga att ständerna, när de tillerkänt konungen envälde inom
riksstyrelsen, soulagerat sig själva genom ett dem förbehållet
envälde över beskattningen. Äro de icke längre som under
frihetstiden »rikets allena maktägande ständer», så äro de dock,
såsom det heter i konstitutionsutskottets memorial, »rikets allena
beskattande ständer». Just i denna sin egenskap är det, som de
enligt samma källa kunna mot konungens mest ödesdigra beslut,
krigsförklaringen, resa »ett motstånd» och det av »vådlig» art.
Det har redan sagts, att beskattningsmakten fattats i
vidsträcktaste mening. Den innesluter även statsregleringen. Skatten
beviljas, så har man tydligen tänkt, först efter prövning av
behoven och till behov, som ej skulle ha kunnat täckas genom rikets
ordinarie tillgångar. Tidigare då konungen låtit såsom i ett privat
hushåll utgifterna bestämmas efter de inkomster, som funnos
tillgängliga för fördelning, hade statsregleringen betraktats som en
förvaltningsangelägenhet. För tanken att, såsom den
konstitutionella teorien fordrar, riksstaten skulle ha karaktär av en
finanslag är man främmande. Detta hindrar icke, att den är en för
konungen bindande norm i hela den gestalt, den av ständerna
upprättats. Varje »avvikelse» från vad ständerna i ty fall
»föreskrivit» föranleder enligt § 65 ansvars utkrävande av konungens
rådgivare. Att härvid konflikt kan uppstå mellan kungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
