Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 3. 31 januari 1959 - Myrstacken, av Argusögat - Digelman klarar upp ett färgmysterium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myrstacken
Utanför och inne i stacken var det ett rörligt
liv. Stora arbetslag kom släpande på bördor
och möttes av andra lag, som var på väg bort
för att hämta nya. I oändliga kolonner strävade
de framåt på stigarna, där de släpade och drog,
vältrade och rullade alla de olika föremål, som
skulle till stacken och som ofta var många
gånger deras egen storlek och vikt. De arbetade
utan uppehåll och med en otroligt seg energi.
Inne i stacken lades upp förråd och nya rum
byggdes till allt eftersom det fordrades mer
utrymme.
Arbetsmyrorna hade i tusentals år »dragit
sitt strå till stacken» utan att protestera. De
hade alltid arbetat från solens uppgång till
dess nedgång och unnat sig vila endast under
dygnets mörka timmar. Arbetet gick liksom
mekaniskt: varje grepp, varje rörelse var
perfekt. Uppsyningsmyrorna eller -soldaternas
åliggande inskränkte sig till att rapportera för
övermyrorna och att ge anvisning om var de olika
materialen skulle placeras och vilka som för
tillfället var nödvändigast.
På det sättet hade arbetet pågått så långt
tillbaka i tiden som någon myra kunde
minnas. Men en dag märkte uppsyningsmyrorna,
att strömmen av återvändande arbetsmyror blev
glesare. Först tänkte de att någon av de vanliga
hindren tornat upp sig i deras väg, så att de
måste göra omkringgående rörelser. De
skyndade framåt stigarna för att se vad det kunde
DIGELMAN klarar upp ett färgmysterium
vara som inträffat. De fann då att ett stort antal
arbetsmyror slutat arbeta. Det oerhörda hade
skett, att arbetsmyrorna tröttnat! Det förstod
de inte genast, eftersom det aldrig tidigare hade
förekommit. Men sedan de stannat och lyssnat
på samtalen inom olika arbetslag, måste de tro
sina örons vittnesbörd. Att arbetsmyrorna
tröttnat berodde inte på att någon kverulant hade
uppviglat dem. Det var ett fenomen som
framträdde nästan spontant. Det behövdes inte mer
än att en arbetsmyra sade till en kamrat: »Jag
är trött på det här. Varför ska vi samla förråd
åt de där som ingenting gör! Vi borde
åtminstone få vår skäliga andel av det vi släpar ihop.
Jag skulle faktiskt ha lust att börja bygga en
ny stack.» Yttrandet spreds som ett trådlöst
telegram från arbetsmyra till arbetsmyra. Man
såg hur de samlades i grupper för att lyssna
till återberättelsen av det sensationella
uttalandet.
Småningom insåg uppsyningsmyrorna vad
som höll på att ske. Det var något oerhört, men
situationen var så ovanlig, att de till en början
var alldeles rådvilla. Men när de funderat ett
tag, skyndade de sig att rapportera sina
iakttagelser för övermyrorna. De fick en chock och
det tog en lång stund innan de återhämtat sig
så pass att de kunde börja tänka klart. De tog
sig en funderare på problemet, och efter några
dagar kallade övermyrorna till sig
uppsyningsmyrorna och befallde dem att bestraffa de
upp
studsiga arbetsmyrorna med arbetsförbud. Det
var ett mycket hårt straff. För att inse det måste
vi veta, att arbetsmyrorna inte kunde leva utan
att arbeta. Det var inte på grund av en vana,
som förvärvats av de enskilda individerna
under deras livstid, utan den var nedärvd genom
generationerna från tidernas begynnelse. Den
som förbjöds att arbeta kände sig alldeles
bortkommen och visste inte vad han skulle ta sig
till och dog förr eller senare av ledsnad.
Men det var ett obestridligt faktum, att
arbetsmyrorna hade svårt att uppehålla livet trots
att de arbetade. De icke arbetande myrorna hade
under de senaste decennierna ökat alltför
mycket. De levde av arbetsmyrornas arbete och
fördrev tiden mellan måltider och sömn med
något de kallade pilitok. Det var ett förhållande
som om det fortsatte alldeles skulle utarma
stacken. Men det var egentligen ingen som
tänkte på konsekvenserna: svältdöden, om de
inte i tid kunde finna ett effektivt botemedel.
Om arbetsmyrornas antal ökat i proportion till
de inte arbetandes, hade dilemmat aldrig
uppstått. De »tärande» myrorna eller de
»planerande», vilket kanske är ett bättre uttryck för
vad de själva ansåg sig vara, fattade inte
situationens allvar. De insåg visserligen, att
förråden började bli knappa, men de hade endast
en rekommendation för avhjälpande av
situationen, och det var att det måste produceras
mer. Hur det skulle gå till hade man bara ett
recept för: snabbare marsch på stigarna och
forcerat tempo vid övervinnande av alla hinder.
Medan övermyrorna dryftade situationen
tillsammans med uppsyningsmyrorna, kom nya
oroväckande rapporter. Det sades att
arbetsmyrorna hotade med att bygga nya stackar, om
de straffades och om det i den gamla stacken
inte togs tillbörlig hänsyn till dem. Det
påstods att de vidtalat utomstående leverantörer
om leverans av nödvändig material och att de
vid de feminina myrornas utflykter med sina
kavaljerer försökte värva dem för sitt projekt.
Hur det var blev det underhandlingar.
Övermyrorna hade nu insett att det gamla straffet
med avstängning från arbetet inte var effektivt
utan skulle leda till katastrof. Man fruktade, att
de flesta arbetsmyrorna skulle solidarisera sig
med de avstängda och att det kanske skulle
komma att byggas konkurrerande stackar. Det
beslöts därför i den högsta ledningen, att man
i viss utsträckning skulle tillmötesgå
arbetsmyrorna, vilket kunde ske genom att de ej
arbetande myrornas ransoner knappades in. I
gengäld lovade arbetsmyrorna att försöka arbeta
lite mera.
Men hotet om nya stackar hade uttalats.
Tanken på vad det skulle innebära för den
gamla stacken gjorde att högsta myndigheten
var angelägen att hålla sitt löfte, vilket som vi
sett innebar, att ej arbetande myror skulle få
minskad ranson. Följden blev att många av
dem magrade, men det dog de inte av —
tvärtom. De kände sig mycket piggare och började
se sig om efter arbete för att få medel till att
fylla ut den minskade tilldelningen. Och så
kom det sig att »produktionen» ökade utan att
arbetsmyrorna behövde spränga sina muskler.
Genom det sålunda ökade antalet arbetare och
den därmed ökade mängden framsläpade
»konsumtionsvaror» höjdes välståndet för alla, och
man började till och med fundera på att minska
arbetstiden.
Det ska bli intressant att se, om
arbetsmyrorna kommer att överleva en sådan revolution
i sina vanor. Därpå beror stackarnas »vara eller
inte vara». Argusögat
40
Svensk typograftidning nr 3 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
