Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. 28 februari 1959 - Tryggheten — materiellt eller psykiskt krav? av Mirjam Svenhard. Tecknare Yngve Svedlund - Förbundsresa till Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
av besvikelser: dess spontana
kontaktlängtan förtvinar. På samma sätt är det med
ett livligt barn, som ständigt blir åthutat:
till slut mister det sin livlighet.
Så kan alltså vår strävan att slippa
obehagliga upplevelser redan från tidiga år
kväva den naturliga spontaniteten och
forma vår personlighet efter helt andra
linjer än det var menat från början.
På sätt och vis representerar ett barn,
som ständigt är besviket en förlorad
möjlighet. Det har mycket liten chans att
någonsin på ett tillfredsställande sätt
utveckla sin personlighets möjligheter. Och
man tror sig nu veta att barn som man
inte kelar med under de första sex
lev-nadsmånaderna blir efterblivna, trots alla
goda arvsanlag.
Vi är själva otrygga. Så fostrar vi våra
barn till samma otrygghet. Vi berättar för
dem vad trygghet är och var vi tror att
den finns, medan vi stolt pekar på vårt
samhälleliga välstånd. Att vi själva inte
fann tryggheten när vi byggde denna
tillvaro, talar vi tyst om.
Följ med på sightseeing i ängslans öken,
se här vad de sista trygghetsjägarna
skapat: betrakta och känn igen er:
En mekaniserad och inrutad tillvaro.
Kontakten med det primitivas rytm inom
människan och i naturen gjorde vi oss av
med. Nu lever vi standardiserat som ägg
i en äggkläckningsmaskin medan naturens
växlingar passerar våra termostatreglerade
våningar utan att märkas.
Vi har fått det bekvämt, visst har vi det.
Men trots ökad fritid hinner vi aldrig med
det där som kallas frid. Vi orkar inte
uppleva skymningens och de långa kvällarnas
stillhet. Gatubelysning och dagsljuslampor
hånler åt en natur, som varje kväll går till
ro med sig själv.
Och soluppgångarna, morgonbrisen,
doften av jord och regn — »Vem hinner
flukta på sånt när väckarklockan för oljud
och vagnen går prick halv?»
Förbundsresa till Italien
Nästa internationella grafiska utställning kommer att hållas i Milano under
tiden 3—11 oktober 1959. Utställningsnamnet är så långt att vi nöjer oss
med att återge den förkortade beteckningen »GEC 1959».
Förbundsresa planeras till ett beräknat pris av 760 kronor.
Denna resa går med tåg över Trelleborg—Sassnitz—Berlin—München—
Verona—Milano med uppehåll i Venedig och Lugano på återresan. I priset
är inräknat biljettpriser, logi, sovplatser på tåg samt en stor del av måltiderna
samt utflykter.
Vi återkommer med detaljer.
Vår tekniska civilisation har gjort det
möjlighet för oss att strunta i naturens
meningsfyllda rytm. Naturens växlingar
förefaller numera nästan oanständiga. Att
regn är något som det växer och gror av,
det vet bara få, för flertalet är regn något,
som gör skor och stövlar leriga och förstör
nybonade golv.
Just detta att vi avlägsnat oss så långt
från naturen att drömmen om sportstugan
är det enda som finns kvar av kontakten,
är allvarligare än många tror. Vårt behov
av att leva med i primitiva händelseförlopp
får vi inget utlopp för. Vi har kapat dessa
djupa meningsfyllda samband mellan oss
själva och det ohämmade, fria,
självständiga livet och vi stannar i växten.
Så sitter vi där med otrygghet och ofrid
i våra själar och får ingenting gjort. Vi
kan inte invänta växten efter att ha
fullgjort sådden — hela tiden är vi där och
petar hysteriskt i fröna. Vi portionerar ut
vårt liv kaffeskedsvis — lite här, lite där
i jäkt och osäkerhet. Inget mönster eller
schema eller fullmäktigegodkänd
planskiss formar något mot splittringen i våra
liv. Helheten känner vi endast som en
sägen . . .
Kanske är det barnen som ska lära oss
leva, det är nästan bara de som vågar vara
sig själva. Den som upptäcker den djupa
innebörden i orden »bliven såsom barn»
kan också finna vägen till sig själv.
Kanske borde vi börja med att
acceptera våra barn. En accepterande ömhet är
något mycket sällsynt.
— Men hur ska vi orka, klagar
föräldrarna. Nej, ingen orkar med små
självständiga, bråkiga, egenartade och lyckliga
barn: de tar tid, ju, och de accentuerar vår
egen brist på självständighet och vem vill
tänka på den —-
Kanske orkar vi ändå!
Börja med kaninpälsen, häng in den i
garderoben och ge barnet kläder, som det
kan rulla runt i lervälling med.
Ofta tar det väl lika lång tid att klå och
banna en unge som att byta och tvätta de
smutsiga kläderna. Men det är ingen
tvekan om vilken metod vi helst väljer. —
Ibland verkar det faktiskt som om vi mer
och mer får klart för oss att vi inte är
särskilt lyckliga själva och att vår strävan i
första hand går ut på att barnen i varje
fall inte ska få det bättre . . .
(Tecknare Yngve Svedlund)
TRYGGHETSBEHOVET fyllt med
lyckokänsla, låter man
sammanhänga med materiella ting, känner
lugn, när månadslönen räcker till, är
tillfreds med familj och vänner, den
egna trånga kretsen. Då är
tryggheten inom räckhåll, man ler
självbelåtet, jakten har lyckats.
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
