Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 10. 2 maj 1959 - Helsingfors’ bokarbetare firar 90 år av fackligt arbete, av Hjalmar Råstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helsingfors’
bokarbetare firar
90 år fackligt arbete
Av Hjalmar Eåstedt
Den friborna tanken oss tog i sin sold,
Vi lyda hans härskarespira,
Vi föra hans krig mot mörker och våld,
Hans segrar vi jublande fira.
I spetsen för oss som ett tordön han går
Och ropar sitt mäktiga varde!
I täta kohorterna följer hans spår,
Hans svarta, hans trotsiga garde.
Ur Svarta Gardet, av Z. Topelius,
tillägnad Typografernas Förening.
JUBILERANDE bokarbetareföreningen i Helsingfors är ägare till en modern, pampig byggnad
med namnskylten Kirja, som tydligt anger att det är bokens folk som här har sin boning.
Det är ett i många avseenden märkligt
jubileum Helsingfors Bokarbetarförening
kan fira denna vår, då nittio år förflutit
sedan föreningen grundades. Den är
också därmed den äldsta och den första
fackföreningen i Finland. Typograferna
kan taga åt sig äran av att vara
banbry-tare på det området. Mänskligt räknat är
nittio år en lång tid, det är mycket som
har hunnit hända under dessa år, och icke
minst överväldigande är den tekniska och
sociala utvecklingen under denna tid.
Hur det var att vara typograf i de tider
då föreningen såg dagens ljus, har
föreningens nuvarande ombudsman och allt
i allo Alarik Katra, skildrat på ett
medryckande sätt i den historik som utkom
till föreningens 80-årsjubileum och ur
vilken vi lånat en del uppgifter.
Föga kunde väl dessa typografer, som
för nittio år sedan satte igång
verksamheten föreställa sig, att medlemsantalet
som de första åren i föreningens
verksamhet uppskattningsvis beräknas ha varit
ett 40-tal, nu nittio år senare skulle vara
närmare 6 000 medlemmar. Men så har
ju tekniken på alla områden, icke minst
på tryckeriernas, gått framåt med
jättekliv sedan den dag år 1869 då föreningen
kom till. På den tiden verkade i
Helsingfors sju tryckerier, med ungefär ett 60-tal
anställda och arbetsförhållandena var
något helt annat än vad de är i dag.
Någon sammanslutning, som skulle
kunnat tillvarataga arbetarnas intressen, fanns
inte med undantag av en år 1866
grundad »Hjälpfond», vars grundande dock
visade att intresse för sammanslutning
fanns. Man torde för övrigt på goda
grunder få antaga, att det är Typografiska
föreningen i Stockholm, som stått som
förebild till nuvarande Helsingfors
bokarbetarförening. Typograferna var ju på
denna tid en berest yrkeskår och det
fanns säkert sådana av konstförvanterna,
som kände till Stockholms-föreningens
uppbyggande inverkan på typograf kåren.
Enligt samtida skildringar var sederna
rätt så fria denna tid. Frimåndag hörde
till ordningen — en följd av dryckenskap
och oregelbundet liv. Detta var säkert en
bidragande orsak att tanken på en
samlande förening kom till, en annan orsak
var att typograferna denna tid var i en
särställning, genom sitt sysslande med det
tryckta ordet hade de en bättre insikt i
vad som rörde sig i tiden än övriga
arbetare denna tid. Detta är kanske orsaken
till att det just var
Helsingfors-typogra-ferna, som kom att grunda den första
fackföreningen i Finland, vilket skedde
vid ett allmänt möte i april 1869.
När Typografernas Läseförening
grundades — föreningen hette till en början
så — var flertalet av typograferna
svensktalande, detta att döma av den första
styrelsens sammansättning. Föreningens
ändamål skulle vara, hette det, att »genom
personlig samverkan befrämja och stöda
allt som medverkar till medlemmarnas
nytta och nöje». Detta senare var också
det dominerande inslaget i verksamheten,
som med växlande framgång fortsatte det
första årtiondet.
År 1885 antogs nya stadgar för
föreningen som nu fick namnet Helsingfors
typografförening. Långt senare eller år
1918 fick föreningen sitt nuvarande
namn. Föreningen, som den första tiden
haft en mera ideell prägel, började nu
också syssla med fackliga spörsmål.
Sålunda syns föreningen ha gjort stora
ansträngningar till förmån för
normalarbetsdag, ty på denna tid fanns det inte
någon i arbetsavtal fastställd arbetstid.
Formellt var arbetstiden 11—12 timmar,
men i praktiken blev den längre oftast
beroende på arbetarna själva.
Övertidsarbete utfördes utan tilläggsbetalning och
mången sättare kom till arbetet redan
klockan fyra—fem på morgonen, och
fortsatte arbetet till sent på kvällen. Så
småningom fick man dock till stånd
ordnade förhållanden, framförallt sedan ett
hela landet omfattande förbund grundats
och ett arbetsavtal åstadkommits, vilket
gav större säkerhet och trygghet åt
typograferna.
Så har mörka tider växlat om med
ljusare. Som väl är har det alltid funnits
sådana inom yrkeskåren, som under svåra
tider lyckats hålla idén levande och lotsa
ut föreningen på klart vatten. Utom allt
det arbete som dessa föregångsmän
nedlagt, för att skapa en drägligare utkomst
inom yrket för sig själva och sina
med-bröder, kan man säga att det inte är en
så alldeles obetydlig kulturell insats som
föreningen utfört under årens lopp.
Socialt gör föreningen storverk. Enbart
under senaste år utbetalades genom
föreningen närmare 4,5 miljoner mark åt
medlemmar i sjuk-, arbetslöshets-,
begravnings- och ålderdomsunderstöd. Den
nittio år gamla föreningen är en vital
sådan, som säkert länge än skall verka till
medlemmarnas bästa.
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
