Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 11. 9 maj 1959 - Romanerna i vår tid — för få eller för många? Av Erland Dahm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Romanerna i vår tid
— för få eller för många?
Ges andliga verk möjlighet att konkurrera
i materiellt överflöd ?
ISn kritisk analys av Erland Dahni
Det har nu, genom en artikel i Samtid och
Framtid av professorerna Knut Hagberg
och Sture Bolin och dr Alf Ahlberg blåst
upp en debatt om romanens
existensberättigande. Granskar man debattinlägget ser
man att det mera rör romankritikens roll.
Säkert är det fler än dessa herrar som
tycker att romananalyser bereds alltför
bred plats på våra kulturspalter, särskilt
julboksflodens recensionskilometrar som
väl ingen orkar genom. Professor Bolin
gör den utan tvivel riktiga anmärkningen
att goda essäer och sakprosa hamnat i
skymundan för romanen och pekar på att
det är tvärtom i de flesta andra länder.
Beror det på att vi saknar skrivkunniga
och kunniga bedömare av sakprosa, eller
är orsaken den som professorn förmodar,
att Bonniers, vårt största förlag, är
koncentrerat på romanutgivning och tonger
kritiken via BLM ? Säkert irriteras, särskilt
den ljumma bokläsaren av en viss litterär
skolas inälvssnack, som går ut på att hos
läsaren skapa samma stämning för en ny
bok som grep kritikern; i synnerhet BLM:s
bokanmälare kan fira orgier i ett språk
å la Walter Dickson, vars glidande
djupallusioner får innehållet att inte betyda
någonting. Då sedan landsortspressens
epigoner ska skriva på samma sätt,
uppstår en tävlan i obegriplighet som stöter
många som var nyfikna på recensionen.
Men det är inte lätt finna nån mellanform
— de recensenter som å andra sidan i
överdriven folklighet berättar vad boken
handlar om (t. ex. Sten Björild i GP) är
lika tråkiga som notoriska
historiefördär-vare.
Någon har sagt att bokkritikern ofta är
en misslyckad författare, och det förklarar
kanske deras inbördes tävlan att mjölka
och mjölka en roman på fler uttolkningar
än kollegerna. Publiken får ibland
intrycket att våra författare skriver rebusar.
Kanske vore det bästa att — såsom sker
på många håll — verksamma författare
och ej heltidsanställda bokkritiker
anmälde nya verk — till sakkunskap om
formella problem och den distans som
kon
kurrenskänslan ger, som skapar en
hälsosam kritisk blick, skulle då även komma
den självklara vördnad för det äkta
konstnärliga, som brukar mogna hos en kunnig
författeriarbetare, liksom respekten för
vetenskapens tysta principer gör det hos
en forskare.
Kommer det ut för många romaner?
Nej, för få. En roman är ett uttryck för
en människas reaktion emot sin
omgivning, den är kommen till av uttryckstryck
och, som Erik Hj. Linder sa i
Tidsspegeln i denna debatt den 24 februari —
romanen är en slags syntes, en
helhetsvision i en värld, där var och en blir
alltmer fackbunden. En författare är och
förblir asocial på så sätt att själva hans
försök att pressa in en yttre värld i sin
värld är en strävan till enhet, som skarpt
avviker från genomsnittsmänniskan som
f. ö. strävar att pressa in sin värld i den
yttre.
Ur denna synpunkt kan det aldrig
komma ut för många romaner: Allt
läs-material som översvämmar världen har
följt den allmänna välståndsutvecklingen
—• man räknar t. o. m. välståndsnivån i
konsumtion av trycksaker pr capita. Här,
i det materiella välståndets gullregn,
översköljs vi med varor för alla livets behov.
Men en vara, ett ting, är en stum lockelse,
den kan bara fylla kroppens behov och
sedan kastas. Romanen står i polär
ställning. I varje roman finns en röst, och har
vi tur, kan den tala rakt till oss. Den är
någon form av budskap från människa
till människa, vare sej den är bred epik
eller analytisk-symbolisk — smaken och
erfarenheten är olika. En roman är ett
framfött levande ting. Har den talat till
oss behåller vi den och återvänder till den
ibland, om inte, kastar vi den eller går
till antikvariat med den. Sett så kan
romanen betraktas som en konsumtionsvara
vid sidan av de andra. Vad är det som
hindrar oss se romanen så ?
Det är någon rest av gammal
övervördnad för det skrivna ordet. Nu drömmer
varje författare om att skapa den slutgil-
SPÄNNINGEN mellan författare och
litteraturkritiker finns och är en naturlig företeelse
i ett samhälle, där varje konstart tillåter en
fri och öppen kritik. Även om den ömtålige
författaren reagerar.
tiga romanen, den som aldrig kan
överträffas, det ouppnåeliga mästerverket, och
det är som om deras dröm smittat av sej
på bokanmälarna, som bedömer efter en
hemlig skala hur nära eller fjärran
klassiska mätt en roman är. Professor
Hagberg säjer rentut att han helst återvänder
till klassikerna. Det är bestämt satt en
tids- och platsgräns någonstans, efter
vilken inga klassiker anses bli till. Eller —
om vi ser noggrannare efter: då och då
slinker en bok in under det
klassikermärke, som en gång hade sin
högvattenlinje vid Goethe; det uppstår plötsligt
ryska klassiker, franska klassiker, ja,
amerikanska och kinesiska klassiker — vi
upptäcker att varje nation får sin
klassikergarderob där ett och annat verk av s. k.
bestående värde hängs in ibland, sen
författaren dött. Det här
klassikermärkan-det är ju en befängd subjektiv måttstock
—• Shakespeare var aldrig klassisk i sin
tids England — och hur var det med
Strindberg? Att betygsätta romaner efter
den skalan är att ställa överkrav på
författare.
Denna vördnad för det sköna ordet då
det blivit gammalt beror på någon
underlig absoluthetsmani i västerländskt
tänkande. Vi resonerar och handlar utifrån
absoluta storheter som Rätten, Friheten,
Sanningen, Kärleken, Tron, Moralen,
Ordningen och Klassikern, fast vi vet att
vad som är rätt etc. här och nu, ur en
annan synpunkt är orätt ofrihet etc. då och
sedan. Dessa begrepp är ju ingenting
annat än fiktioner — rätten etc. är något vi
alltid eftersträvar, söker, vill nå, något
som var tid och vart samhälle åter och
åter definierar, fastställer och analyserar
och sätter samman på nytt. Det är icke
något statiskt som finns i en idévärld.
216
Svensk typograftidning nr 11 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
