Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12. 23 maj 1959. Facktekniskt specialnummer - De svenska inkunablerna, av Sven Erik Vingedal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVEN ERIK VINGEDAL:
De svenska inkunablerna
Författaren till denna artikel har genom tidigare medarbetarskap i
Svensk typograftidning för våra läsare dokumenterat sig som en god
kännare av boktryckarkonstens historia. Det är därför med intresse
man tar del av hans synpunkter i denna artikel.
»Böcker har sina öden» är ett bevingat ord
som präglats av Terentianus Maurus
anmärkningsvärt långt före
boktryckarkonstens uppfinning och guldålder, ett uttryck
som alltså vältaligt vittnar om den
handskrivna bokens anor och betydelse i
kulturlivet, ett talesätt som alltid torde förbli
aktuellt och levande då det gäller
människors och böckers inbördes
förhållanden. Bokens historia spänner över fem
årtusenden, den tryckta boken, slutpunkten
av en utveckling, är ett resultat av
århundradens framåtskridande och varje tid har
haft sin boktyp. Det är inte för mycket
sagt att boksidan avspeglar
mänsklighetens utveckling.
I hög grad är Terentianus’ ord
tillämpligt på de s.k. inkunablerna, som är det
gemensamma namnet på böcker från
boktryckarkonstens begynnelse i Mainz omkr.
1440 och fram till århundradets slut.
Inkunablerna intar nämligen en plats för sig
i bokens historia och de har under den
senaste tiden blivit föremål för en alldeles
särskild uppmärksamhet av bibliofiler och
bibliografiska forskare. En
inkunable-forskare får oanade tillfällen till
intressanta upptäckter och iakttagelser, och hans
redogörelser kan ofta vara en både
spännande och roande läsning för den bokligt
intresserade.
De svenska 1400-talstrycken har
bekantgjorts särskilt utförligt i forskarnas
egna specialutredningar som emellertid
oftast publicerats i svåröverkomliga
facktidskrifter eller i längre bokhistoriska
översikter, vilket nog till stor del förklarar
varför kunskapen om dem inte nått så
värst långt utanför fackmannakretsarna.
Ordet inkunabel kan härledas av
incu-nabula, som egentligen betyder
spädbarns-lindor och den första som använde ordet
ifråga om böcker tryckta före år 1500 och
därmed säkerligen menade att
boktryckarkonsten då ännu låg i sin linda var
Bernhard von Mallinckrodt i ett lärt arbete,
tryckt i Köln 1639. I en historik från år
1643 över Nürnbergs stadsbibliotek, som
då ägde 823 inkunabler, finns den äldsta
förteckningen över 1400-talstrycken,
»vaggtrycken». Den första självständiga
inkunabelkatalogen utarbetades av den i
Holland — Europas då bokliga centrum
— verksamme bibliografen Cornelius van
Beughem, »Incunabla typographiæ»
(Amsterdam 1688). Den förtecknar bortåt
3 000 inkunabler. Först på 1700-talet kom
ordet mera i bruk. År 1904 grundades i
Berlin ett institut för inventering av
inkunabelbeståndet i alla bibliotek. Efter de
mest moderna bok- och typografihistoriska
principer redigerar en av detta instiutet
tillsatt kommission alltsedan 1925 en
generalkatalog över samtliga inkunabler,
»Ge-samtkatalog der Wiegendrucke». Fram till
1940 då den av kriget hindrades fortsätta,
förelåg sju band av bibliografin. Vid
sekelskiftet kände man till närmare 20 000
inkunabler. På 20-talet var ca 25 000
inkunabler kända. Nu är siffran uppe i över
40 000 olika, av mer än 1 100 kända
boktryckare. I denna anmärkningsvärt höga
summa är dock åtskilliga ex. av samma
bok, därtill ofta förekommande i flera
upplagor och eftertryck medräknade,
otaliga fragment samt en ofantlig mängd s.k.
ettbladstryck, huvudsakligen avlatsbrev
(confessionala). Om man, som en
forskare gjort, beräknar ett genomsnitt av 400
ex. pr upplaga får man alltså fram siffran
12 miljoner inkunabler! Så snabbt spred
sig »den svarta konsten», som betecknats
som en av de mest demokratiska
konsterna i Västerlandet på några årtionden!
Redan omkring 1470 hade
boktryckarkonsten utvecklats till en storindustri på
kontinenten. På 1490-talet hade Anton
Koberger i Nürnberg vid denna tid inte
mindre än 24 tryckpressar och 100 gesäller
anställda och han sålde böcker över hela
Europa.
Inkunabeltiden i Sverige räknades
tidigare fram till år 1526, dvs. till det år då
Gustav Vasa grundade det kungliga
boktryckeriet i Stockholm, en händelse som
på flera sätt innebar en ny epok i den
svenska boktryckarkonstens historia.
Under 1400-talet fanns det tryckerier på
följande platser i Sverige: Stockholm,
Vadslena och Mariefred. Från dessa ganska
blygsamma officiner i den katolska
kyrkans hägn är femton tryckalster bevarade.
De allra flesta av dessa har inte bara stort
värde för den svenska bokforskningen och
bibliografin utan också — och ej minst
— för det slags lärdomshistoria som går
under namnet svensk medeltida
kyrkohistoria.
Den största svenska inkunabelsamlingen
finns i Uppsala Universitetsbibliotek
(Carolina Rediviva).
Den egentliga inkunabeltiden, det
eu
ropeiska boktryckets
grundläggningspe-riod, räknas numera fram till och med
år 1500. Valet av gränsår har av många
sakkunniga ansetts vara godtycklig och
föga, vetenskaplig. Så t.ex. måste perioden
i ett så viktigt centrum som Venedig anses
vara slut 1480. Sveriges femton bevarade
och dokumenterade inkunabler eller
pa-leoptyper trycktes av kringvandrande tyska
konstförvanter, »bildningens
vapensmeder», som Lope de Vega lär ha kallat dem.
Dessa mestadels rätt skolade
prototypo-grafer — en del var tidvis inskrivna i
universitet och umgicks med samtidens lärde
— drevs dock säkerligen mera av
affärsmässiga än av ideella skäl, när de
introducerade boktryckarkonsten i Norden.
Böckerna fyllde nämligen ett mycket stort och
aktuellt behov och mången boktryckare
var även sin egen förläggare och
bokhandlare; de mer avancerade hade kringresande
»bokförare».
Allt boktryck i Sverige under
medeltiden, som varit av större omfattning än
man tidigare antagit, stod helt under tyskt
inflytande och från Hansa-staden Lübeck
— som då var ett centrum för
boktryckarkonsten i Nordtyskland — kom de första
i vårt land verksamma boktryckarna med
sitt typografiska material, en Johann Snell,
en Bartholomæus Ghotan, en Johannes
Fabri m.fl. Det är främst två av den
katolska svenska kyrkans män, ärkebiskop
Jacob Ulfsson och biskopen i Strängnäs,
Kurt Rogge, vi har att tacka för att vårt
land på ett jämförelsevis tidigt stadium
kom i åtnjutande av boktryckarkonstens
välsignelser. Det var nämligen de som lät
inkalla boktryckare från Lübeck i syfte att
förse deras stift med liturgiska skrifter,
vilka sedan såldes genom domkapitlets
försorg. Tryckningskostnaderna betalades
av kyrkans medel. Varje präst eller
församling tvingades sedan att till ett visst
pris köpa böckerna, ibland därtill lockade
med 40 dagars avlat! De kringvandrande
bokförarna med böcker tryckta i Tyskland
fick nu känna på inhemsk konkurrens.
Av de femton kända svenska
inkunablerna, »munkeböckerna», vilka nästan alla
är av liturgisk art och avsedda för
gudstjänstbruk, är tretton från de ovannämnda
tre boktryckarnas officiner och vardera en
från Vadstenas och Mariefreds
klostertryckerier. Endast två är tryckta på
svenska, de övriga på latin. Flera av dessa
244
Svensk typograftidning nr 12 ■ 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
