Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 13. 6 juni 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TYPQGHAHIDKING
Nr 13 6 juni 1959
Sjuttioandra årgången
Avtal och reformer
Avtalsrörelserna under tid, då
arbetstidsförkortningen genomförs, har fått
skiftande värdeomdömen. Regeln har
ju varit att en viss ekonomisk ram stått
till förfogande sedan uppgörelse
härom centralt slutits mellan
huvudparterna LO och SAF. Hur denna ram
sedan utnyttjats har blivit
partsorganisa-tionernas sak att klara vid
förhandlingarna i respektive branscher. På sätt
och vis kan framstegens
värderings-form för fackföreningsfolket verka
nytt. Då hela ramen utnyttjats och
penningmässigt samma lön utgår, vill
någon söka bevisa att vi inte vunnit
något. Varje fackligt framsteg har
givetvis sitt värde, antingen man får en
högre lön, kortare arbetstid, längre
semester eller ordning på
tjänstepen-sionsfrågan. När vi fick tredje veckans
semester skedde likaledes en
penningmässig värdering av denna reform och
därmed klarlades med användande av
vårt vanligaste
värdemätningsinstru-ment, hur denna reform kunde
uppskattas.
I arbetsgivarekretsar ser man med en
nervös oro på nästa avtalsrörelse.
Denna oro framträdde redan under
genomförandet av den nyligen avslutade
lönerörelsen, då SAF i de centrala
förhandlingarna krävde att alla avtal skulle få
en utlöpningstid, som sammanföll med
årsskiftet. Vad man syftade till var att
förhindra att en lagstiftningsvägen
genomförd tjänstepension skulle
medföra avgiftsbetalning för arbetsgivarna
under avtalstid, då inga bestämmelser
i det aktuella avtalet ekonomiskt
reglerade denna reform. När därtill den
tredje timman i
arbetstidsförkortnings-programmet samtidigt skall
genomfö
ras, medverkar detta att ytterligare öka
nervspänningen i
arbetsgivareföreningen. Redan nu har direktör Kugelberg
funnit lämpligt att inbjuda till
presskonferens för att klargöra
nödvändigheten av en samordnad avtalsrörelse
även för 1960. Avsikten är från
arbetsgivarehåll att i en sådan central
förhandling söka ta ut vad reformerna
kostar för 1960. Redan 1958 hörde vi
krav om lönesänkningar och säkerligen
kommer detta orealistiska stridsrop att
skalla även i år. Under alla
förhållanden måste vi räkna med ett krav om
en avräkning av reformernas värde från
den lönemarginal, som kan stå till
förfogande. Att vi från
produktionsresultatet måste ta värdet av varje
löneförhöjning och varje reform, är vi fullt
medvetna om. Vi finner det angeläget
att erinra om detta, enär borgerliga
politiker i pensionsdiskussionens hetta
gärna ville understryka att det för
löntagarna stod öppet att välja mellan
högre lön och pensionsreformen. Vore
saken så enkel, så skulle vi inte behöva
förhandla därom eller diskutera
reformens genomförande på det politiska
planet. Då kunde vi löntagare »ta
pengarna» och inom
fackföreningsrörelsen använda dessa för att bygga upp
den pensionsreform, som nu
genomförts lagstiftningsvägen. Det skulle
innebära att fackföreningsrörelsen inom
några decennier förfogade över en
miljardfond, som kunde få avgörande be*
tydelse på maktbalansen inom den
svenska finansvärlden. Skulle de
borgerliga politikerna ha menat allvar med
sitt alternativ att löntagarna i stället
skulle få pengarna? Eftersom
borgerliga politiker inte har direkt inflytande
på avtalsförhandlingarnas gång var de
heller aldrig befullmäktigade att ställa
dylika alternativa löften. Inte heller
skulle de med tillfredsställelse ha
hälsat pensionsfrågans lösning genom att
fackföreningsrörelsen själv och ensam
byggde upp och behärskade en
miljardfond.
När direktör Kugelberg skisserade
kostnaderna för nästa års reformer har
han en stark benägenhet att framställa
dessa som skrämmande stora. Han
räknar med en arbetsgivarnas
»avräk-ningspost» på drygt fyra procent. En
sak som han emellertid helt glömmer
i sammanhanget är den skattelättnad,
bolagen kommer att åtnjuta under
nästa år. Förkortningen av arbetstiden
innebär dessutom kostnad för
arbetsgivaren endast under förutsättning att
denna medför sänkt
produktionsresultat. Vi har ännu inte sett några bevis
för en sådan utveckling. Om vi
betraktar produktionsutvecklingen i
Tyskland i samband med införandet av
45-timmarsveckan skall vi konstatera, att
produktiviteten ökade där trots
arbetstidsförkortningen. Under dylika
förhållanden kan man inte tala om
kostnader för arbetsgivarna i samband med
reformens genomförande.
Några kommentarer till direktör
Kugelbergs samordningsiver vill vi
dessutom framföra. Han förklarade
inför den ovan nämnda
presskonferensen, att den nyligen genomförda
samordningen kunnat genomföras
mera friktionsfritt än tidigare tack vare ett
nytt förhandlingstekniskt grepp. Detta
rörde sig om strävandena att först lösa
delproblem för skilda branscher och
därefter ta itu med de generella
frågorna. Delproblemen visade sig under
förhandlingarna omfatta för skilda
branscher vitala frågor. I och med att
dessa togs upp till behandling i
samband med de centrala förhandlingarna,
blev förutsättningarna för
samordningens genomförande en helt annan än
vad som skisserats, då fackförbunden
skulle ta ställning till frågan om bifall
till samordning. De fackförbund, som
beslutat stödja samordningen, ställdes
inför fredsförpliktelser i frågor, som
de aldrig väntat skulle få en central
behandling. Dylika
överraskningsmoment binder till förpliktelser, som
aldrig förutsetts från början och som
måste bli en hård påfrestning för
solidariteten. Vårt krav är därför att
samordningens omfattning klargöres
redan från början.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
