Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 14. 27 juni 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
riksdagen 1888, fördyrade livsmedlen för
folkets breda lager, sattes även friheten på
indragningsstat: åtal, mötes- och
demon-strationsförbud jämte trakasserier av olika
slag gjorde den medborgerliga friheten
illusorisk. Det var inte att förvåna sig
över att arbetarnas tankar — och
förhoppningar — började att kretsa kring
storstrejken som det enda effektiva vapnet i
kampen mot »en skamlös klasspolitik»
som Otto Järte karakteriserat läget vid
övergången till nittitalet.
Ett tidstypiskt uttryck för övertron på
storstrejkens undergörande verkningar
förelåg vid det socialdemokratiska
partiets kongress i Norrköping 1891. På
förslag av Hinke Bergegren ingav
Socialdemokratiska förbundet i Stockholm en
Teckning av Paul Myrén
Nya Nisse 4 september 1909
Droskägaren-Strejkbrytaren: Vart får jag köra?
Han som är ute och åker: Kör vart ni vill. . . det går ändå åt helvete.
(Den åkande är Hjalmar Branting.)
motion av följande lydelse: »Bör
arbetarpartiet arbeta på organiserandet av
den allmänna strejken, utan några
särskilda reformkrav?» Storstrejk för
storstrejkens egen skull! Det var för att tala
med dansk tunga et stivt stykke. Som svar
på stockholmsförbundets liksom en del
andra organisationers yrkanden på
storstrejk framhöll kongressen i en
resolution, att en allmän arbetsnedläggelse
endast kunde tillgripas under lämpliga
konjunkturer för att genomdriva »sådana
politiska och ekonomiska fordringar, som
mognat i folkets medvetande». Dock var
det ogörligt att ange när den dagen och
den stunden var inne.
För övrigt var det icke på det
fackliga utan på det politiska frontavsnittet
som norrköpingskongressen
sanktionerade storstrejken som påtryckningsmedel
på »de herrskande i samhället». Det
skedde i en resolution, där man drog upp de
taktiska riktlinjerna för den fortsatta
kampen för den politiska demokratin.
Strids-planen inrymde två huvudpunkter:
folkriksdag och storstrejk. Den antogs utan
votering. Därav kan man dra den
slutsatsen, att kongressdeltagarna varit
övertygade om att det skulle vara möjligt att
övervinna det envetna motståndet mot en
rösträttsreform genom att proklamera en
landsomfattande arbetsnedläggelse. I
optimismens tecken angav man också
tidpunkten för den påtänkta aktionen,
nämligen valåret 1893 — »därest den
allmänna stämningen så medgiver».
Reser
vationen var välbetänkt icke endast med
tanke på stämningen utan också med
hänsyn till arbetarrörelsens organisatoriska
styrka.
Den första punkten i
rösträttsresolutio-nen, tanken på en folkriksdag, jämnade
vägen för det utomparlamentariska
samarbetet med den liberala rösträttsrörelsen.
Det fick sitt historiska uttryck i de bägge
folkriksdagarna 1893 och 1896. Dock var
socialdemokraterna missnöjda med den
försiktiga taktik som de borgerliga
bundsförvanterna förordade. Vid den tredje
partikongressen 1894 underströks också
i en spaltlång resolution, att det måste
göras »något mer och något annat» än att
välja folkriksdagsmän. Med kraftigare
eftertryck än fallet varit 1891 ställdes den
politiska demonstrationsstrejken i
förgrunden.
Vid den andra folkriksdagen 1896
krävde socialdemokraterna i en motion,
att arbetarorganisationerna skulle få fria
händer att verka för en storstrejk utan att
råka i konflikt med de liberala
rösträtts-ivrarna. Det var att spänna bågen för hårt.
Förslaget fälldes, låt vara med
överraskande knapp majoritet. Därmed var
brytningen mellan den liberala och den
socialdemokratiska falangen ofrånkomlig. Det
kan sättas i fråga om det var klok taktik
av socialdemokraterna att presentera
liberalerna ett förslag som inrymde den
hårdsmälta generalstrejksidén. Mycket talar
för att ett fortsatt samarbete i
rösträttsfrågan skulle ha varit till gagn för
arbetarrörelsens strävanden.
Medan arbetarrörelsen i början av
nittitalet varit ur stånd att med hopp om
framgång kunna proklamera en storstrejk
var läget ett annat vid sekelskiftet. Det
berodde på att den fackligt-politiska
organisationen fullkomnats för att använda
Hjalmar Brantings ordval. 1899 räknade
partiet nära 44 500 medlemmar medan
antalet fackligt organiserade uppgick till
drygt 64 000. Tidpunkten för det
avgörande slaget närmade sig.
Vid en hemlig kongress i Stockholm
i april 1902 var storstrejken för tredje
gången en av huvudfrågorna vid ett
partimöte. Allmänt ansågs att tiden var inne
att slå ett avgörande slag för en
rösträttsreform med tillhjälp av storstrejksvapnet.
Entusiasterna var många och
olyckskorparna få. Det kan på goda grunder
förutsättas, att Brantings inlägg väckte både
undran och missnöje. Han varnade
uttryckligen för den absolut orimliga
optimism som varit utmärkande för en rad
inlägg i debatten. »Låtom oss ej se på
storstrejken som på en religiös fetisch, utan
låtom oss finna ut en påtryckningsåtgärd
som ej lovar mer än den kan hålla.»
Branting företrädde i storstrejksfrågan
lika väl som i rösträttsfrågan en mening
som avvek från majoritetens. Med nutida
perspektiv över arbetarrörelsens
utveckling kan man slå fast, att han bedömde
framtidsutsikterna mera kritiskt och
klarsynt än de flesta av sina samtida. Det
varpå lösa boliner som
demonstrationsstrejken sattes i scen. De medel som stod till
förfogande uppgick till den blygsamma
summan av 60 000 kronor — drygt
100 000 man deltog i arbetsnedläggelsen.
Att följdverkningarna inte blev värre än
de blev är anmärkningsvärt, även om man
tar i betraktande att arbetsgivarna i många
fall beviljade arbetarna ledighet för de
tre dagar strejken varade.
Ä andra sidan saknades icke försök att
ena arbetsgivarna i en gemensam aktion
med anledning av strejken. Tio av de
största verkstadsägarna i Stockholm
tillkännagav genom annonser i tidningarna,
att de ämnade stänga sina företag om icke
284
Svensk typograftidning nr 14 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
