- Project Runeberg -  Svensk typograftidning / 1959 /
287

[MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 14. 27 juni 1959 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i så fall anslutning till den fristående
sammanslutningen »Det brittiska förbundet för unga
kooperatörer», där de kan kvarstanna till
25-årsåldern. Sedan finns det två möjligheter till
kooperativ anslutning. I England är
»Gillesrörelsen» mera utbredd än i Sverige, där finns
inte enbart kvinnogillen utan även motsvarande
för män och även s. k. blandade gillen för både
män och kvinnor. Dessa organisationer har stor
betydelse i opinionsbildande syfte fast de nu,
på grund av den stigande genomsnittsåldern
bland medlemmarna, inte har samma styrka som
på 1920—30-talet. Vidare har kooperationen
sedan 1920 en självständig politisk organisation
»The Co-operative Party», som har 20
medlemmar i underhuset och tre i överhuset. Deras
politiska hemvist är »Labour», men de är
särdeles aktiva i bevakande av konsumenternas
och speciellt kooperatörernas intressen och kan,
i vad de anser vitala frågor, driva en
självständig politik, om de inte får gehör för sina
strävanden.

Man kan säga att demokratin har sin fulla
tillämpning i föreningarna, på både gott och
ont. Det finns ingen central ledning inom
föreningarna, allt är uppdelat i kommittéer och
utskott, där var och en sysslar med sin del av
verksamheten utan tanke på det stora sammanhanget.
Därtill har många av kommittéstyrelserna svårt
att förstå och följa med i den tekniska
utvecklingen på varudistributionens område.
London-föreningen kommer nu att få sitt första
cityvaruhus, beläget vid Oxford Street, men
utformningen sker inte efter enhetligt samordnade
linjer och planeras heller inte av sakkunniga.
Företagsledningen har inte fria händer att planera
varuhuset och de kommitterade tar inga råd från
specialisterna. Det anses vara ett avsteg från
demokratin och den kooperativa idén. Verkliga
orsaken är att de olika styrelsemedlemmarna
benhårt håller på att inte släppa på sin
auktoritet. Har de uppnått en ställning kommer de att
kämpa hårt för att få sitta kvar.

Kooperationen som arbetsgivare har inte
alltid haft gott rykte trots att den betraktats som
bättre än den privata handeln. Ute i landet är
det inte vanligt med personalvårdande åtgärder.
Personalkonsulenter finns inte. Denna syssla
skötes av ordföranden eller sekreteraren på
fritiden. Inom mångfilialföretagen har man bättre
tagit hand om sin personal och infört
personalkonsulenter. Skall kooperationen hänga med i
utvecklingen måste även denna fråga ordnas.
London Coop har kommit längre än de övriga
föreningarna på detta område. De har en
ordentlig personalavdelning, som slår vakt om de

anställda. För äldre och skickliga arbetare finns
även en avigsida, de erhåller inte någon
mer-betalning för bättre kunnande, varför de till
stor del sugs över till den privata sektorn, där
de erhåller kompensation. Liknande
förhållande är det med föreningarna. De vill inte
be-* rätta för någon om de fått tag i en drivande
kraft som föreståndare eller företagsledare.
Kommer detta ut uppstår svårigheter för dem
att behålla honom, då den privata sektorn alltid
lockar med högre lön.

För att komma till rätta med de ovan
omtalade problemen tillsattes vid 1955 års
kooperativa kongress en »oberoendekommitté» med
uppdrag att undersöka den kooperativa
organisationen både vad det gäller produktion och
distribution samt komma med förslag om vad
som bör åtgöras för att nå en större effektivitet
inom rörelsen. Labourledaren Hugh Gaitskell
blev oberoendekommitténs ordförande.
Kommitténs rapport väckte stort uppseende genom
att föra fram saker och förhållanden inom
kooperationen, som alla kände till, men ingen ville
tala om, än mindre röra i. Här framfördes även
att den kooperativa rörelsen i England är farligt
nära en stagnation. Utvecklingen är mycket
långsammare nu än förr. Jämfört med
mångfilialföretagen är denna stagnation ännu mera
markant. Åren 1935—38 hade kooperationen
10—11 procent av den totala handeln och
mångfilialföretagen 16—18 procent. För åren
1952—56 ökade kooperationen blott till 10,5—
11,5 mot mångfilialföretagens rekordartade
höjning till 21—22 procent. Denna stora höjning
för dessa företag har visserligen den privata
småhandeln fått släppa till. Men stagnationen
av kooperationens andel i den totala handeln
har inträtt under en tid av kraftigt ökat
medlemsantal. Sedan krigsslutet har ökningen varit
nära 3 miljoner och omsluter nu över 12
miljoner medlemmar, som representerar en
tredjedel av den vuxna befolkningen. Vidare har det
befolkningsskikt som kooperationen
representerar, sedan krigets slut fått en betydligt ökad
levnadsstandard och därmed en större köpkraft,
som skulle motivera en betydligt ökad
kooperativ omsättning.

Ett femtiotal förslag framlades till
kongressen, där bland annat små föreningars
sammanslagning till större enheter för att möta den allt
mer hårdnande konkurrensen påtalades. För att
möta mångfilialföretagen på deras egen mark
föreslogs upprättande av kooperativa
kedjeföretag i specialvarubranschen i hela landet, detta
i likhet med vad Kooperativa förbundet med
sina Domus varuhus gjort hos oss. Vidare
gran

skades även styrelsernas arbete i de kooperativa
föreningarna och där föreslogs omorganisation
av deras arbetsformer, men även prispolitiken
och finansieringsmetoderna borde nydanas. Inte
ens CWS och SCWS, Englands respektive
Skottlands partihandelsföreningar, gick fria från
förslag till omorganisation där föreslogs bland
annat att pris och produktionspolitiken skulle
omläggas. Rapporten har förts fram i dags- och
fackpress och diskuterats i det oändliga. Inom
den kooperativa rörelsen har
Crosslandrappor-ten väckt förhoppningar om att det nu skulle
bli radikala åtgärder för att komma ur det
dödvatten rörelsen utan tvivel kommit i.

Man blir lite förvånad över den låga standard
det är på de kooperativa butikerna,
snabbköpsbutikerna har i regel en torftig och opraktisk
inredning och varusortimentet är inte av den
klass, vi är vana vid, utan i många fall
otillfredsställande. De kooperativa varuhusen har i
våra ögon ett ganska föråldrat sortiment. Det
blir iögonfallande skarpa kontraster, när man
på sina håll ser en del varor av modern
utformning och färg prunka i en sortering av äldre
snitt. En del av orsakerna till att kooperationen
haft svårigheter att hävda sig i konkurrensen är
nog de ovan anförda synpunkterna, som gjort
butikerna mindre attraktiva för stora grupper av
medlemmar och då speciellt bland den yngre
generationen.

London Coop har haft stora svårigheter att
efter senaste världskriget utveckla och bygga
om sitt butiksnät som består av över 1 000
försäljningsställe*!. Man satte genast i gång efter
fredsslutet att bygga snabbköp, vilka av
förklarliga skäl inte kunde bli av den klass, vi är
vana vid, men nu bli alla nya snabbköpsbutiker
utrustade med den bästa inredning, som går att
få och står inte de svenska butikerna efter. Man
blir snarare förvånad över det snarlika
utseendet i planering av butikerna, gruppering och
uppläggning av varusortimenten.

London är väl en av de städer som utstått ett
världskrig som är minst återuppbyggd. I city är
väl en hel del bombskador avlägsnade men
kommer man till exempel ut i Eastend, som
låg i obehaglig närhet av dockorna vid
tyskarnas otaliga bombanfall, finner man hela
områden utplånade och ännu ingen uppbyggnad av
detta nu sanerade stora arbetardistrikt. På många
håll i londonområdet ser man slumbebyggelse,
som tillkom under och efter kriget, ännu
utgöra en ersättning för de av nazisterna
förstörda bostäderna. Dessa trakter ser lika orörda
ut som vid mitt föregående besök i London
1952. En del säger att London är en smutsig

BADSTRANDEN utmed Kanalen är lite svår att acceptera för den som mera vant sig vid den svenska
väst-och sydkustens mjuka sandstränder. Men badet är uppfriskande och det är huvudsaken.

287

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 19 23:19:17 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtyptid/1959/0305.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free