Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 15—16. 18 juli 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fackföreningspåvar
talas det ofta om — inte bara bland ungdomen
utan också bland äldre
fackföreningsmedlemmar. Det är ofta just de passiva som använder
uttrycket, de som bara skummar
fackföreningslivet »von oben» och inte vill bekväma sig med
att sätta sig in i problemen. Det är lätt att ta
till ett ordtillhygge för att klippa till »dessa
stora i staten» — med ett sådant fläskben följer
i regel fördelen att man slipper motivera sin
antipati.
När ungdomarna använder skällsord har man
liksom lättare att förstå det. De har kommit i
kontakt med fackföreningsrörelsen av i dag —
en rörelse med bred målsättning, invecklad
terminologi och stor administrationsapparat. De
möter ingen kampanda som den som levde
landsvägsliv på Kata Dalströms tid, de möter
heller inga heta debatter som under krisåren
på 30-talet.
De unga går på några möten, sedan tycker
de att det är onödigt besvär att gå dit. De
stannar i stället utanför, gnäller över kontingenten
och över männen i fackförbundsledningen. När
man frågar dem varför de inte själva deltar i
mötena, säger de: »Äh, där får man ju inte en
På satsytan
syl i vädret. Gubbarna betraktar en som en
tuppkyckling och vill helst att man ska gå hem
och torka sig bakom öronen.» Och med det
låter ungdomarna sig nöja — de trycker
utanför fackföreningsgemenskapen och har fullt
jobb att gnida sig bakom tonårsöronen med
hjälp av rocktoner.
Var behövs vår insats
frågar de sig. De läser om boxning, läser om
Ingemar Johansson. Läser om idrottsmän som
får på skallen men som kommer åter — gång
på gång och oupphörligt. Men de vägrar att
transponera idrottsmännens fighterinstinkt till
det egna planet. Vägrar tro att de själva i
var-dagssammanhang skulle vara betjänta av att
oupphörligt komma igen — i alla sammanhang.
Det ligger en del sanning i att ungdomarna
kommer till korta i fackföreningssammanhang.
Det finns debatträvar, som med hjälp av
mångårig slipad kunnighet, dräper de unga som
sticker upp. Det finns män som med sin
mångordighet förtar all spänning och glädje ur
mötena. Det finns män, som i alla sammanhang
använder sig själva som måttstock i
bedömningen av sin omgivning, som späckar sitt tal
med »på min tid» och »i min ungdom» och
självgott gör jämförelse mellan sina egna
ungdomsårs präktighet och dagens ungdoms
förmenta slapphet.
Mycket är gjort
men än är mycket ogjort. De mest elementära
frågorna har förts till seger av en arbetarrörelse
vars hjärta och hjärna varit fackföreningarna.
Men att mycket återstår det är inte bara tomma
talarord vid jubileumsfester. Pensionsfrågan
är just nu den stora och viktiga frågan — men
vid sidan av den finns det åtskilliga stora
frågor kvar. Frågor som just rör ungdomarna och
som bör avgöras av dessa och inte av män som
lämnat ungdomsåren långt bakom sig.
Frågan om den demokratiska utbildningen
är väl ännu inte slutförd, frågor som »ungdom
och yrkesutbildning», »ungdomen och
kulturen» och »ungdomen och fritiden» är
fortfarande områden, som skall och bör penetreras.
Den gångna vinterns arbetslöshet drabbade
särskilt ungdomsgrupperna hårt och det finns
alla skäl att uppmärksamma faran inför
kommande vinter.
Det gäller ungdomen
och det måste vara ungdomen som gör sin
insats då det gäller avgörandet av dessa frågor.
De får inte låta sig slås ned av de s. k. påvarna,
de får inte tystas utan att komma igen. Gång
på gång —• oupphörligt! Tillräckligt många
och tillräckligt ivriga ungdomsröster måste ge
de äldre något att tänka på — tillräckligt
många och ivriga röster kan också hjälpa till
att förnya vårt fackföreningsväsen och göra det
till en starkt levande del i vår arbetarrörelses
väg mot framtiden. Bengt Melin
Förbundssjukkassans årssammanträde
Lördagen den 6 juni 1959 höll Typografernas
sjuk- och begravningskassa årssammanträde i
Stockholm under ordförandeskap av
förbundsordförande Erik Alderin. 25 ombud från
distrikt och avdelningar deltog i sammanträdet.
Av centralstyrelsens berättelse framgick, att
kassans medlemsantal under år 1958 ökat med
361 medlemmar och var nu uppe i 20 391,
varav 15 220 män och 5 171 kvinnor. Den
utbetalade sjukhjälpen uppgick till i runt tal
1 643 000 kronor, en ökning sedan föregående
år med 93 000 kronor. Årets överskott stannade
vid 5 655 kronor. Sjukhjälpsfonden uppgick
vid årsskiftet till 6 373 145 kronor.
I begravningshjälp hade utbetalats 65 800
kronor, i begravningshjälpstillägg 6 740
kronor och i avgiftsunderstöd 17 835 kronor.
Be-gravningshjälpsfonden uppgick vid årsskiftet
till 3 040 793 kronor och understödsfonderna
sammanlagt till 1 070 409 kronor.
Styrelse- och revisionsberättelserna
godkändes och centralstyrelsen beviljades
ansvarsfrihet för 1958 års förvaltning. Det framlagda
förslaget till förvaltningsstat för år 1960
godkändes. Alla beslut var enhälliga.
Till revisorer omvaldes Lorenz Lindgren och
Alexius Johansson med Arthur Danielson och
Sven Törnqvist som suppleanter.
Aktuarien Torsten Carlsson redogjorde i ett
anförande för den pågående försäkringstekniska
utredningen för sjukhjälpsavdelningen.
Sjukfrekvensen i kassan är högre än vad som
beräknades år 1954, då kassan övertog Svenska
typografförbundets erkända centralsjukkassa.
Fondbehovet har stigit och det är nödvändigt att
åstadkomma ett bättre förhållande mellan
in
komster och utgifter, antingen genom
avgiftshöjning eller minskning av förmånerna.
Efter en stunds diskussion om dessa hårda
bud, som dock inte var oväntade, avslöts
sammanträdet.
Nordiska stipendier
Det finns goda stipendiemöjligheter för
svenska elever, som vill studera vid någon
folkhögskola i ett av våra grannländer. Kostnaderna
för en folkhögskolekurs är relativt låga och
stipendiet täcker större delen av kostnaden.
Genom dessa stipendier har det beretts
tillfälle för svensk ungdom att under en längre
tid vistas i ett annat land och en
folkhögskolekurs bjuder på värdefulla möjligheter till ökade
kunskaper och naturlig förtrogenhet med den
bygd och det land, där skolan är belägen.
Vinterkursen börjar omkring den 1
november och pågår i fem månader.
Ansökan om stipendium skall ställas till
föreningen Norden, Vasagatan 52, Stockholm C.
LITTRIP
tryckfärger och hjälpmedel
av högsta kvalitet
327
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
