Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 17—18. 8 augusti 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin analys av den svenska finanspolitiken.
Industrin var starkt skuldsatt. Nästan
samtliga svenska statslån var tecknade av
tyska kapitalister; de svenska arbetsgivarna
häftade i skuld till Tyskland och England.
De ådrog sig därför genom sitt
uppträdande ett utomordentligt ansvar. »Icke
nog med att de tillfoga sitt eget land
miljonförluster, ännu värre är att en stor del
av dessa personer alls icke riskera sin egen
nations kapital, utan i stället husera med
de utländska fordringsägarnas pengar.»
Var det så att arbetsgivarna i Sverige ville
föra krig, så borde de göra det för egna
medel. »Men att föra ett ekonomiskt
osocialt krig med bankkrediter, som delvis
mas te betalas av utlandet — det är
taktiken hos en affärsman, som söker ett
gynnsamt tillfälle att ge den redan länge
självförvallade bankrutten ett sken av att
vara oförvällad.»
Det är svårt att tänka sig en grundligare
avbasning än den som den tyska
ekonomiska sakkunskapen bestod de svenska
napoleonerna. Nog måste det ha svidit i
skinnet på arbetsgivarna i det kära
fosterlandet, då de tog del av denna osminkade
åthutning i den tyska finanstidningen.
Branting påpekade efter storstrejken, att
det var »en pose för galleriet» då
arbetsgivarna försökte att inbilla både arbetarna
och samhället att de icke lidit någon skada
av konflikten. Det må vara hänt — vi skall
inte uppta påståendet till diskussion.
Däremot kan man med gott samvete göra
gällande, att de bidragit till att ge förstärkt
resonans åt det tyska uttrycket »die
dummen Schweden». Det ökade icke Sveriges
anseende utomlands att ha industrichefer
och företagsledare, vilka förvärvat
burbrev i staden Abdera genom huvudlösa
stridsåtgärder.
I ett avseende fick arbetarrörelsen
uppleva en opåräknad besvikelse under 1909
års sociala jättekamp. För denna
besvikelse svarade »lockoutens regering» —
högerministären Arvid Lindman. Den
»lade armarna i kors och strejkade den
med» som Erik Palmstierna tolkat läget i
sina minnesanteckningar. Trots
uppmaningar och påtryckningar från enskilda
och organisationer vägrade den att ingripa
för att sätta punkt för den
landsfördärv-liga konflikten.
Den 28 augusti inlämnade Frisinnade
landsföreningen en inlaga till
civildepartementet, där man vädjade till landets
högsta myndighet att ingripa för att
åvägabringa en lösning av den segslitna
arbets-nedläggelsen. Förtroenderådet, som
utformat framställningen, drog en parallell
mellan en social strid och en mellanstatlig
konflikt. »Den sociala föres icke med kulor
och krut utan med utmattning och
uthungring.» Det var icke värdigt ett
fredsälskande land som Sverige »att inom sina
egna landamären låta ett förödande krig
medborgare emellan fortgå utan att de
allvarligaste försök göras att ingripa. Är
det icke något upprörande i denna tysta
siaktning, där landsmän stå mot varandra
med landsmän som åskådare?»
Regeringen var av en annan mening än
de frisinnade petitionärerna; den ville
alltfort sitta kvar på åskådarbänken, något
som bäst främjade »det industriella
enväldets» syftemål och avsikter. Den
avvisande ståndpunkten motiverades med
att strejken genom arbetarnas förvållande
»hade vänt sin udd mot samhället». Så
länge det var fallet kunde staten ej göra
eller främja några eftergifter. Först efter
konfliktens begränsning genom den
rationella klyvningen sattes
förhandlingsma-skineriet i gång. Efter långvariga och
segdragna underhandlingar kunde freden på
arbetsmarknaden sent omsider återställas.
Det dröjde ända till den 1 december 1910
innan de kvarstående lockouterna
upphävdes.
»Skarorna på flykt» har Sigfrid
Hans
I strejktider kommer strejkbrytarna från de »fina» lägren.
Pr un: Hörnu kusken, raska pä lite — det här gar för uselt!
Kusken: Kuska mej hit ä kuska mej dit kärring, mitt namn är generaldirektör Rosenström.
son satt som rubrik över ett kapitel, där
han redogör för storstrejkens verkningar
i organisatoriskt hänseende. Vi skall
belysa fanflykten med ett par siffror. Under
storstrejksåret hade landsorganisationen
108 079 medlemmar, ett antal som 1910
sjönk till 85 176 för att 1911 dala till
79 926 — den lägsta siffran på sju år.
Dock är det en sak som kan vara värd ett
omnämnande i sammanhanget. Samma år
som landsorganisationen passerade
låg-vattensmärket i statistiskt hänseende vann
det socialdemokratiska partiet en
övertygande seger vid valet till andra
kammaren. Antalet röster uppgick till 172 196
och mandatsiffran till 64 — det vill säga
att arbetarpartiet fick lika många platser
som högern. Valutgången 1911 gav vid
handen att arbetarna var villiga att stödja
det socialdemokratiska partiet, även om
de än så länge icke var benägna att betala
kontingent till en fackförening.
Söndags-Nisse införde i mitten av
september en skämtteckning, rubricerad
Realisation, där man ser
landsorganisationens ordförande Herman Lindqvist
släpa på ett spöke, försett med
inskriptionen Storstrejk. Det var inte enbart
fackföreningsrörelsen som kunde realisera ett
begagnat spöke. Samma var förhållandet
med arbetsgivarföreningen — dess spöke
hette den allmänna lockouten. I en analys
av storstrejkens innebörd och verkningar
framhöll Branting, att den skulle visa sig
ha »trots allt fyllt sin förnämsta och
viktigaste uppgift: att för framtiden göra
masslockouten omöjlig». Han blev
sannspådd. Nappataget 1909 hade till följd
att de bägge spökena blev museala föremål.
Striden 1909 gav de närmast berörda
parterna liksom samhället lärdomar av
bestående värde. Men icke nog med det.
Dess följder sträckte sig djupt ner i den
svenska folksjälen. De frigjorde nationen
från några av dess mest efterhängsna
mindervärdeskomplex. De hade utvecklats
under unionsstriderna, då Sverige
mestadels dragit det kortaste strået. Storstrejken
var en anspänning av folkets krafter, vars
psykologiska verkningar befruktade den
kommande samhällsutvecklingen. »Än
lever fädrens anda, ännu har Sverige män»,
skrev en liberal riksdagsman på en
insam-lingslista. Hans ord hade en djupare
innebörd än samtiden förstod. Den sociala
kraftmätningen 1909 gav relief åt några
av de egenskaper hos vårt folk, som vi
med stolthet räknar som
samhällsbyggande: god organisationsförmåga,
självmedvetet lugn, orubblig ansvarskänsla,
seg uthållighet.
]ohn Lindgren
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
