Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 21. 26 september 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varje person har sin egenart
Endast ett fåtal ungdomar i hela världen
kan bli som rockkungarna eller James
Dean. Däremot kan alla ungdomar
utveckla sin egen stil utan att för den skull
vara tillkonstlade.
Kasta bort osäkerheten och var mindre
beroende av kamraternas åsikter! Vem vet
— troligen vill de göra likadant. Erkänn
gärna att mycken tid går åt till läxläsning
och att den tas på allvar. Eller att jobbet
är roligt även om arbetsdagen tycks lång.
Och gillas inte jazz så erkänn det — våga
också t. ex. framhålla sympatin för
klassisk musik. Men det skall vara ärligt
menat. För övrigt är det inte alls nödvändigt
att alla andra skall veta vad man tycker.
Nej, huvudsaken är att den egna åsikten
och smaken är utformad, men ha ändock
respekt för vad andra tycker.
Föreningslivets nedgång — beror det på
tråkighet?
Frågan har stort berättigande. När det
körts fast i »det gamla vanliga» är det
inte längre lockande. Inte heller
stimulerar det till nya friska tag. I varje fall inte
av några få. De är i behov av smittande
entusiasm från kamraterna, först då kan
det bli något nytt. Och varifrån kommer
den entusiasmen, när kamraterna sökt sig
till föreningen negativt inställda — sökt
sig till en gemenskap som inget annat har
att ge än ett hurtigt »hej»? De har inte
heller fordrat mer i sin osäkerhet, bara
lite fotfäste med tårna . . .
Ett sådant utgångsläge innebär
stillastående även i fortsättningen. Det för
också med sig en blind mottaglighet för både
kreti och pleti. Som exempel kan nämnas,
att en av våra främsta författare nyligen
blev tillfrågad om vem han ansåg vara
vår tids hjälte.
— Jag vet inga namn, svarade han.
Troligen finns det många, och det är de
människor som håller huvudet kallt i vår
förbryllande värld och inte låter sig påverkas
av allt möjligt.
I sanning ett visdomsord. Det kan stå
som regel för tonåringar när de trevar sig
in i de vuxnas värld — och det gäller
föreningsmedlemmar. Bort med slentrian och
flockgemenskap! Att hålla huvudet kallt
gäller t. ex. inte endast i storpolitiska
omdömen; det gäller minst lika mycket i den
egna miljön.
Föreningslivet behöver friska fläktar
av initiativ och aktivitet, då fyller det sin
uppgift. Ett sällskapsliv som är illa
maskerat med uppstyltad hurtighet är
dödvat-tensläge. En ystert porlande bäck är
attraktivare, och den skapas av individualitet
i gemenskapen så att personligheterna
märkt. Först då blir gemenskapen till
nytta — den stimulerar och utvecklar
medlemmarna. Men för att komma dithän
får ingen vara rädd för att bryta den
gamla trista ramen.
Nja perspektiv
är alltid nyttiga och nödvändiga. Vi behöver
alla någon gång ompröva våra värderingar och
normer. Vi behöver vidga våra
upplevelsegränser och vår livssyn. Hur det sker är mindre
viktigt än att det sker. Det är så lätt att bli däst och
bekväm, så lätt att låta det egna välbefinnandet
bli en självbelåtenhetens skärm mot omvärlden.
Levandet förutsätter rörelse. Det kan inte
länkas in på en trång stig utan utblickar med
mindre än att vi mister de väsentligaste värdena.
De värden, som ligger i en öppen känslighet och
mottaglighet för alla intryck, de värden som är
förborgade i den egna känslan och som ger
möjligheter till ett rikt och nyanserat
upplevande av tillvaron och människorna.
Reflexionerna har föranletts av en tids
vistelse utomlands. I Frankrike, i Paris — i, vad
många kallar »Europas hjärta».
Kulturhuvudstaden! Mångbesj ungen, omskriven, legendom
-spunnen. En stad som i århundraden varit
centrum för konst och kultur, som varit en politisk
skärningspunkt och en tankarnas livsluftiga
tummelplats. Där nästan varje gata, varje plats och
hus har sin egen historia — och samtidigt är en
viktig del av världshistorien. Där namn som
Bastiljen, Panthéon och Cité ger skuggande
schatteringar åt världshistoriska personnamn
som Napoleon, Danton, Robespierre och
marskalk Foch. Där Sorbonne och Latinkvarteren
berättar om tappra och uppoffrande studier och
djärva vetenskapare, där Montparnasse och
Montmartre ger aningar om konstnärliga
insatser utan världslig motsvarighet, där Sacré-Cour
och Notre-Dame och de andra jättekyrkorna
berättar om kyrkans makt över människosinnet,
där Luxembourgträdgården och Tuillerierna
och Bois de Boulogne ger aningar om friden
och rofylldheten på den tid då Rosseau strövade
omkring där — och där Seine ligger som en
slingrande, romantisk vattenled ut mot hav och
värld.
Den moderna tiden
ger dock inte mycket plats för romantik. En natt
brinner en av paviljongerna i de berömda
Hallarna, som försörjer hela jättestaden Paris med
livsmedel. Sjutton människor omkommer i
lågorna. Nio av dem är clocharder — hemlösa
soptunnegrävande män och kvinnor som levt
utanför det mänskligas gränser och som
(kanske) hälsade döden som en befrielse.
Tidnings-kommentarerna är mångordiga när det gäller
branddramatiken och institutionen Hallarna,
ägnar en del sentimentalitet åt de åtta vanliga
parismedborgare som mist livet. Om de nio
clocharderna är man dock märkvärdigt tyst. . .
Clocharderna är för turisten ett pittoreskt
inslag i gatubilden — tacksamma objekt för all
På satsytan
världens kameralinser. Och det är inte utan att
man tror att parisarna själva ser dem på samma
sätt. På annat sätt kan man inte förklara
likgiltigheten inför dessa vandrande
människo-spillror, dessa trasbylten vars huvudsakliga föda
är uppgrävd ur soptunnor och vars boplats är
trottoarer och under broar. Dessa
människorester som bara har sin frihet — friheten att svälta
och frysa ihjäl! I en stad där 5 000 människor
dör varje månad, där 200 tar livet av sig — där
märks det inte om ett tiotal clocharder blir
innebrända eller fryser ihjäl vintertid. Som
färgklickar i gatubilden finns det alltid
clocharder kvar . . .
Reflexionerna kommer
osökt till en då man lever en längre tid i Paris.
Man har hemmablicken och norrperspektivet
kvar. Man har fortfarande förmågan kvar att
bli upprörd. Och folkhemmets linjalritade och
välskurade samhällsbild som jämförelseobjekt.
Man blir upprörd, ilsken, förbannad . . .
Man inser att Paris är en jättestad, en
människoanhopning på gott och ont. Likgiltigheten
för medmänniskan tycks växa i paritet med
människoanhopningarnas storlek. I Paris har
människorna fortfarande fullt jobb att klara
sin försörjning, där har ännu inte välståndet
och välfärden blivit en truism. Där har inte
politiken blivit en yrkesangelägenhet och där
har inte normerna hunnit stadfästas. Där har
likgiltighetens blundande en annan bakgrund
och orsak än hemmavid.
Men även likgiltigheten har sin bräsch —
det finns i alla likgiltighetsmurar ett svagt
förband som brister när trycket blir för starkt.
Jag såg när muren gav vika i Paris. En
augustisöndag då man firade femtonårsminnet av Paris
befrielse. Vid alla de gathörnor där franska
män och kvinnor miste livet under dystra
augustidagar 1944 skyldrade nu parisarna i tyst
givakt medan trumpetare blåste ett minnestapto
och anhöriga placerade blommor under de kalla
marmorvita minnestavlorna. Där stod de:
bankkamrern, hotellvärden, verkstadsjobbaren,
studenten, rentiären och blousons noir —
svartskjortorna, den franska motsvarigheten till våra
raggare. Och där stod också clocharden — en
trasig, livssliten och fattiggrå gestalt i stram
givakt inför en död som för alltid fästs på
marmorvitheten som »heroisk», »hjältemodig»
och »gloriös».
Men en dag, på vägen till hotellet, såg jag
en död clochardkvinna flyta i den smutsgula
Seinen mittför Notre-Dame — och på stranden
flanerade parisarna i upphöjd likgiltighet bland
boquinisternas gröna lådor . . .
Bengt Melin
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
