Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 25. 7 november 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var 66 och den yngste 20 år. Genomsnittsåldern
för ombuden var 46 år.
Den föreliggande dagordningen var diger.
Icke mindre än 336 olika förslag i skilda frågor
förelåg till behandling, förutom
verksamhets-och kassarapport, omfattande såväl politiska
som fackliga frågor.
Frågan om kontaktupptagande med östzonen
föranledde en nära nog dagslång debatt, som
kom att spänna över hela
återföreningsproble-met. Förhistorien var den, att föregående
kongress i Frankfurt 1956 uppdragit åt
förbundsstyrelsen att undersöka möjligheterna för ett
närmande till östzonens organisationer. Det
ungerska upproret hade emellertid skapat en
situation som gjort det praktiskt och
psykologiskt omöjligt att genomföra uppdraget.
Innevarande år hade dessutom den tyska
landsorganisationens kongress i ett uttalande avböjt varje
kontakt med de inom östzonen verksamma
fackliga och politiska organisationerna. Heinrich
Hansen, Druck und Papiers förste ordförande,
redogjorde ingående för de många diskussioner,
som förbundsstyrelsen haft för att finna en
möjlighet till genomförande av föregående
kongressbeslut. Förbundsstyrelsen kunde
emellertid icke se någon möjlighet till kontakt med
östsidan utan att en sådan samtidigt skulle
innebära en prestigevinst för systemet Ulbricht.
Till följd därav yrkades avslag på varje förslag
i sådan riktning.
Att det kommande beslutet emotsågs med
intresse och ansågs vara av största vikt, vittnar
det faktum att tyska landsorganisationens förste
ordförande, Willy Richter, icke på hela dagen
lämnade sin plats och även ingrep i debatten.
Detta trots att han tillsammans med andra
DGB-( LO)-representanter var inbegripna i
viktiga förhandlingar med den tyska
förbunds-regeringen. Men kongressen lät icke beveka sig
utan antog med stor majoritet ett förslag om
tillsättande av en studiekommission för
undersökning av östzonens fackliga, politiska
förhållanden. Även förhållandena på företagen och
de social-politiska bestämmelserna skulle vara
föremål för studium.
En annan politisk fråga som fått fackliga
följdverkningar av intresse var Saar-områdets
införlivande med Tyskland. Sedan detta skedde
har underhandlingar pågått mellan det grafiska
förbundet i Saar och det tyska förbundet om en
sammanslagning. Frågan skulle nu avgöras
under innevarande höst, dels genom beslut av den
pågående kongressen, dels genom beslut på
Saar-kollegernas kongress i november. Den
tyska förbundsstyrelsen framlade ett förslag till
överenskommelse, som innebar att
Saar-förbun-det skulle införlivas med Rheinland-Pfalz
distrikt, visserligen som ett område med egen
ortsförvaltning. Samtidigt skulle
Saar-förbun-dets hela förmögenhet överföras till det tyska
förbundet, varvid de dock skulle återfå vad som
behövdes för att avlöna anställd personal, betala
lokalhyror och driva verksamheten. Man måste
även räkna med att det för Druck und Papier
gällande kollektivavtalet så småningom skulle
komma att bli gällande. Kollegerna från Saar
värjde sig energiskt mot de föreslagna
formerna. De sade sig ha nått en bättre avtalsmässig
standard än de tyska kamraterna och ville icke
riskera denna genom en fullständig
sammanslagning. Icke heller ville de ge ifrån sig sin
förmögenhet, som de betraktade som sin
egendom och främsta garant för fortsatt
bibehållande av vunnen standard. Det vore icke heller
troligt att deras kommande kongress skulle
godta de villkor som de tyska kollegerna här avsåg
att ställa upp. Deras invändningar hjälpte dock
ej. Förbundsstyrelsens förslag antogs. Den
utomstående fick ett intryck av att en mer
hänsynsfull lösning av problemet borde ha
eftersträvats.
Ifråga om tariffpolitiken kunde konstateras
att man under den gångna kongressperioden
lyckats genomföra betydelsefulla förbättringar.
Således var 44-timmarsveckan genomförd inom
Ungdo ms kr av:
Kompetensåret moget för avskrivning!
Under devisen ovan kallade Ungdomssektionen
i Stockholm till möte och ett 20-tal ynglingar
hade kommit till Stora salen hos Typografiska
föreningen i Stockholm måndagen den 19
oktober. De tillstädeskomna visade sig vara hjärtligt
utledsna på att efter avslutad lärotid få sig
förelagt ännu ett år innan de kunde få utlärdas lön.
Ett femte läroår!
Gunnar Hjalmarsson på platsförmedlingen
informerade inledningsvis om kompetensåret,
som just i år kan fira sin myndighetsdag. För
21 år sedan eller till avtalsrörelsen 1938 kom
det in i avtalet. Att kompetensåret blivit så
långlivat är emellertid en stor svaghet, och
ingen ansträngning bör sparas för att få denna
orättvisa avtalspunkt ur världen. Den drabbar
de unga, som i fyra år lärt ut för att bli
typografer. Motståndet är av gammalt datum
och säkerligen var det lika enhetligt i
Lärlings-och biträdessektionen, som var U-sektionens
namn när det begav sig 1938. Hjalmarsson gav
dock en förklaring till bakgrunden att en sådan
passus kunnat komma in i avtalet. 1938 fanns
det stor arbetslöshet, och åren dessförinnan hade
varit än sämre. Förbundets förhandlare hade
den gången gått med på kompetensåret för att
uppflyttningen av yrkesmän skett till högsta lön
med stor löneökning som följd och viss risk
för arbetslöshet.
Ett flertal unga kolleger begärde ordet för
att understryka vikten av att kompetensåret
avskaffas. Så framhöll exempelvis Gunnar
Kolström hur orättvist detta kompetensår kan
drabba skilda lärlingar. På hans arbetsplats hade
två grabbar börjat med 14 dagars mellanrum.
Följden blev att en grabb just hunnit avverka
lärotiden då han blivit inkallad, medan den
andre hade en vecka kvar. För den första
räknades värnpliktstiden som kompetensår men den
hela förbundsområdet. Avståndet mellan lönerna
för de olika dyrortsgrupperna hade minskats
och de särskilda kvinnolönerna hade avskaffats
för att i stället gälla verksamhetsområden.
Lönerna hade man senast under föregående års
avtalsrörelse lyckats höja med 6 %.
Nu ställde man upp de fortsatta målen. De
var bl. a. ett snarast möjligt genomförande av
40-timmarsvecka, semester från 18 till 24
arbetsdagar i förening med särskilda semesterpengar.
Semestertidens längd skulle göras avhängig
levnadsåldern. Man önskade vidare avskaffa
dyr-ortsgrupperingen och som en solidarisk åtgärd
genomföra samma tarifflöner för alla
yrkesgrupper.
Vid införandet av nya arbetsmetoder och
maskiner skulle betjäning och prestationskrav
fastslås i avtalet, varvid de riktlinjer som IGF
uppdragit skulle vara normgivande. I detta
sammanhang kan det vara av intresse att kongressen
utan någon större debatt antog formuleringen
angående nya avlöningssystem. Sådana skulle
tillåtas endast om de inrymdes i gällande avtal
eller överenskoms mellan de avtalsslutande
parterna. Även införandet av arbetsstudier berördes
i ett uttalande. Bakom dessa fakta ligger en
omsvängning i de tyska kollegernas tänkande i
ackordsf rågan.
Bland mängden av stadgefrågor var det
givetvis avgiftsfrågan som tilldrog sig den största
uppmärksamheten. Förbundsstyrelsen hade här
föreslagit en höjning av avgiften på i stort sett
30 pfennig. Samtidigt förutsattes en förbättring
av understöden på olika avsnitt. Förvånansvärt
nog väckte det med hänsyn till
förmögenhets-ställningen mycket moderata förslaget ett
häftigt motstånd och en debatt som sträckte sig
över en och en halv dag. Först efter att de olika
distriktens ombud samlats i sidogångarna för
andra fick ett år extra med nedsatt lön efter det
att han muckat. En talare frågade om inte fyra
år var tillräckligt. Han hade hört att tre år var
utbildningstid exempelvis i Tyskland.
Hjalmarsson fick tillfälle till att
kommentera inslagen i debatten och han framhöll därvid
att man vid avtalets uppgörande inte kan ta
med i beräkningen vad som kan uppstå i varje
enskilt fall. Exemplet med de två värnpliktiga
verkade ju horribelt och skulle kanske kunnat
lösas förhandlingsvägen då det ju av allt att
döma var en tolkningsfråga. Beträffande
lärotidens längd så skulle det enligt talaren vara
av stort intresse att få den frågan grundligt
undersökt. Som platsombudsman kunde han
exempelvis ge intyg på skicklighet av den
arbetskraft som kommit till vårt land från Schweiz,
där man har fyraårig lärotid. Givet är att
lärotiden oavsett längden skall vara ur lärosynpunkt
verkligt effektiv. Under alla omständigheter
ansåg Hjalmarsson att det »femte året» som
kompetensåret utgör kan tas bort. Det bör vi ha i
åtanke, då arbetsgivarsidan nästa gång
kommer med krav om snabbutbildning eller
sänkning av lärotiden.
Mötet var enigt om att i ett uttalande kräva
av förbundsstyrelsen att den vid kommande
förhandlingar beaktar det orättvisa i
paragrafen om kompetensåret. Det finns exempel på
att duktiga nyutlärda typografer tvingats ta ett
platsbyte för att i en ny anställning bättre hävda
sig och få en lön, som är mera anpassad till
duglighet än vad kompetensårsbestämmelsen
ger rätt till.
Vidare antogs ett uttalande där
ungdomssektionen kräver att Typografiska föreningen i
Stockholm låter sitt sparförslag gå ut till
omröstning på arbetsplatserna, då alla medlemmar
har möjlighet att ge sin åsikt tillkänna. E. V.
enskilda överläggningar kunde man enas om ett
beslut som i stort sett innebar bifall till
förbundsstyrelsens förslag.
Det är icke möjligt att här redogöra för alla
de frågor som våra tyska kolleger hade att lösa,
även om det i och för sig kunde vara av
intresse. Omnämnas bör dock att man gjorde ett
bestämt uttalande mot användande av atomvapen
och att uppmärksamheten fästes på de
ny-nazis-tiska strävanden som börjar komma till synes
på olika håll, mot vilket krävdes åtgärder.
Av det sagda torde tillräckligt klart framgå,
att även om problemen i mångt och mycket är
desamma som våra, så kompliceras de ofta av
föreliggande politiska förhållanden och åsikter
på ett ödesdigert sätt. Man får vid bedömningen
icke heller bortse från att kontinuiteten är
bruten i den tyska fackföreningsrörelsens historia.
En generation, ett led i utvecklingen saknas.
Det kan betyda svårigheter vid tillämpningen
av demokratiska former som för oss är
självklara begrepp. Beundransvärd är i varje fall
den vilja till förnyelse och beslutsamhet att
undvika ett återupprepande av begångna misstag
som tyska fackföreningsmän visar.
Hjärtligheten i de tyska kollegernas attityd gentemot oss
svenskar är icke att betvivla. Här ligger en
önskan om vidgad kontakt som är av största
värde. Vi har en uppgift att fylla genom att gå
deras önskan till mötes. Kan vi öva inflytande
på framför allt de unga tyska kollegernas
tänkesätt och handlande, ge dem kännedom om
nordisk livssyn och kämpande demokrati, blir det
av oskattbart värde för framtiden. Det vore i så
fall endast fråga om en avbetalning på den
skuld som svensk arbetarrörelse i ideologiskt
avseende har till den tyska från den tiden då
arbetarrörelsen i Sverige började sin kamp för
bättre samhällsförhållanden. EWK
465
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
