Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 19 december 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Josef Dasek skildrar resan till Nordkalotten:
Fiskeindustri och gruvor
näringsliv i Nord-Norge,
A-press framgångsrikast
I förra numret av typtidningen läste vi om resan genom Finland. Här
följer sommarglimtar från fortsättningen över till Nord-Norge, där
det blir bekantskap med denna landsdels förnämsta industri — fisket.
Men även A-pressen studeras och kollegiala kontakter knyts.
LÅNGT till Oslo är det på denna nordliga
plats — hela 251 mil. Men sommaren levs
intensivt häruppe.
På ishavsvägen
Färden gick vidare norrut med linjebuss.
Resan går genom gles barrskog. Avstånden är
stora, och vi åker genom ett land, som liknar
Rovaniemi, där varje gård, varje kåta blev bränd,
jämnad med marken. Nu möter vi på den 50 mil
långa vägen till norska gränsen bara 4—5
samhällen, alla återuppbyggda, moderna, med
snygga skolor, flotta affärer och trevliga serveringar.
Folk, man möter, ser inte alls ut, som om de
skulle uppskatta alla nymodigheter. Den
manliga befolkningen går även sommartid i sina
långa finnstövlar, vintermössan på, svarar gärna
på tilltal, men visar på något sätt öppet förakt
för överheten. Kanske med rätt. Man har
uthärdat krigets förödelse, man uthärdar svåra
vintrar. Senaste vintern var temperaturen nere i
50 minus. Det är skralt med arbetstillfällen, men
se: Lappland överger man inte. Mitt i
samhällena finns det skjutbanor, spelautomater o.d.,
NER MOT DALGÅNGEN går bussfärden och Hammerfest öppnar sig för blickarna, där
staden ligger väl inbäddad vid den vidgande fjorden.
men bara ett stenkast därifrån såg jag på ett
ställe, jag tror det var i Ivalo, en stor och
välsorterad bokhandel, som lika gärna kunde ha
stått i Helsingfors. När det inte finns en
tillstymmelse till det vi betecknar medelklass, så
kan denna fina bokhandel med fog betraktas
som ett gott betyg åt Lapplands befolkning.
Redan efter Sodankylä börjar landskapet
förändras. Barrskogen försvinner, björkskogarna tar
vid. Men inga riktiga björkar. Låga, från många
vinterstormar pinade, förkrympta dvärgbjörkar,
det enda trädslag däruppe. På Ivalos
turiststation gör vi en längre rast, sen går färden vidare.
Ishavsvägen blir allt smalare och krokigare och
vi närmar oss Enareträsk. Enare är ett litet
samhälle med några få gårdar. Däremot är
Enareträsk överväldigande i sin storhet och
skönhet. Det lär finnas 3 000 öar i denna
Skandinaviens nordligaste sjö.
Den, som tror att den långa bussresan var
tröttande, misstar sig. Visserligen möter man,
bortsett från några enstaka bilar, sällan folk på
vägen. Vi är nu i samernas rike och samen
håller väl inte precis till på landsvägen. Men
allt som oftast korsar renar vägen, obekymrade
om en nyare tids bil- och busstrafik, alltid lika
ivrigt begapade av alla turister.
Enare domineras helt av samerna, så det är
bara naturligt, att där finna de finska samernas
folkhögskola. Folk klarar sig hyggligt med
renskötsel, men några jordbruksmöjligheter finns
inte däruppe och det gamla skämtet om nio
månader vinter och tre månader ingen sommar är
däruppe hård verklighet. Från Enare finns den
frestande möjligheten, att över den ännu för
några år sen väglösa kyrkbyn Utsjoki nå
Tana-floden, och där båtledes komma ner till ishavet.
Vår buss, förresten ett förträffligt åkdon med
både radio, högtalare för chauffören och
bekväma fåtöljer, fortsatte resan över
Karigas-niemi till gränsälven Annarjokka och sent på
natten, men i fullt dagsljus var vi framme vid
turiststationen i Karasjok, Finnmarkens
lappcentrum. Vi är i Nord-Norge . . .
Finnmarken ödslig men so mm ar jager
Karasjok är de nordnorska samernas
»hoved-stad», med knappt 500 invånare. Här ligger
deras folkhögskola med plats för 50 vetgiriga
sameungdomar. Samhället är under sommartid
närmast avfolkat. När renen flyr mygg och
knott och är på sommarviste i Porsangerfjorden
vid ishavet, får renägarna följa med. Med sina
30 000 renar anses Karasjoks samer välbärgade
och därtill bidrar även, att Karasjok är en av de
få jordbruksbygderna inom Finnmarkens kala
klippor och fjällhedar.
På bussresan neråt kusten, nu i norsk buss,
förändrar sig landskapsbilden från mil till mil.
Ibland är vi högt uppe på fjällen, ibland djupt
nere i dalen. Skog finns just inte, inte heller
någon växtlighet. Finnmarken, så kallad efter
invandrarna från Finland under 1700- och
1800-talet, är de vida viddernas land. Det verkar ännu
glesare bebott än finska Lappland och undra på
det. Folket måste även leva och drar sig därför
gärna neråt kusten, där möjligheten att
försörja sig och de sina med fiske hägrar.
I motsats till finska Lappland, där det var
hur varmt som helst, börjar det nu bli allt mera
524
Svensk typograftidning nr 28 • 1959
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
