Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 28. 19 december 1959 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu en »läsmaskin»
konstruerad i USA
I senaste facktekniska numret av Svensk
typograftidning kunde vi informera om en läsande
robot. Nu har amerikanerna underrättat oss att
ännu en ny elektronisk maskin, som läser
maskinskrivna sidor och översätter innehållet till
elektriska signaler med en hastighet av 200
bokstäver i sekunden, har prövats framgångsrikt i
USA. Maskinen kallas Print Reader och
konstruerades gemensamt av tekniker från
amerikanska flygvapnet och en privat firma,
Farring-ton Manufacturing Company.
Maskinen är betydligt snabbare än det
mänskliga ögat och mera avancerad än redan
tillgängliga elektroniska »hjärnor» genom att den
kan »läsa» vanliga maskinskrivna sidor med
både små och stora bokstäver, siffror och t.o.m.
skiljetecken.
De apparater, som nu finns i marknaden och
används på liknande sätt, kräver att
originaltexten matas in via perforerade remsor,
utskrivna på manuell väg. Print Reader utför så
gott som samtidigt även detta tidsödande arbete.
Med tre dylika maskiner blir det möjligt att
läsa, tolka och registrera information från en
miljon sidor om året.
När de maskinskrivna sidorna matas in under
Print Reader’s »öga» utlöser bokstäver, siffror
och skiljetecken ett slags tv-liknande
videoimpulser, som sedan analyseras på elektronisk väg.
Till skillnad från flertalet elektroniska maskiner
kan Print Reader också ställa frågor till sig
själv — det gäller bl.a. vid identifieringen av
olika slags symboler.
För närvarande är Farringtons
forskningsav-delning i Virginia sysselsatt med att ytterligare
förbättra maskinens »läshuvud». Än så länge
kan den endast läsa och registrera en enda
stilsort, men så småningom hoppas man att Print
Reader skall gå iland med uppgiften att tyda
alla tänkbara maskinstilar.
Att amerikanska flygvapnet visat ett speciellt
intresse för projektet beror på att
flygmyndigheterna varje år måste ta hand om och bearbeta
miljontals sidor teknisk information.
Papperskonsumtionen fördubblad
sedan 1938
Papperskonsumtionen i världen har
fördubblats sedan 1938 men fortfarande ligger
siffrorna lågt i en rad mindre utvecklade områden,
meddelar en nypublicerad statistik från FAO,
dvs. FN:s livsmedels- och
jordbruksorganisation. Statistiken visar att konsumtionen av
tidningspapper, papper och skrivmateriel m. m.
har stigit från 28 miljoner ton 1938 till 36
miljoner 1948 och 56 miljoner 1955.
Den årliga tidningspapperskonsumtionen per
person ligger mellan 24 gram i Uganda och
34 310 gram i Förenta staterna.
Genomsnittskonsumtionen av samtliga pappersslag per
person ligger mellan 193 gram (Uganda) och
165 710 gram (Förenta staterna).
Av tabellerna framgår ett tydligt
sammanhang mellan levnadsstandarden och
papperskonsumtionen (genomsnittet per person av alla
pappersslag). I Nordamerika, där
genomsnittsinkomsten 1956 var 2 146 dollars var
papperskonsumtionen samma år 182,34 kg. I
Västeuropa, vars genomsnittsinkomst samma år var
646 dollars var papperskonsumtionen 43,83 kg.
I Latinamerika var siffrorna respektive 237
dollars och 9,44 kg, i Afrika 150 dollars och 5,26
kg samt i Fjärran östern 80 dollars och 0,79 kg.
Ett roligt yrke
säger man om journalistens. »Ni får vara med
om så mycket och träffa så mycket intressant
folk» är en ofta hörd motivering varför just
journalist jobbet anses så eftertraktansvärt. Och
visst är jobbet roligt och rörligt, brokigt och
bråkigt. Det är resor och rosor, hastigt och
lustigt, svävande och krävande. Det är
djupdykningar i folkhemmets undervegetation och det
är toppintervjuer på högsta plan. Det är
av-stickare till Jukkasjärvi i norr likaväl som till
nakenvaritéer i sydliga Italien. Och det
rutinjobb på redaktionen och refererande av
knaster-torra debatter om ämnen som ligger långt
utanför de områden som på det minsta sätt
attraherar en. Så på omväxlingen kan man inte
klaga.
Men det är också ett jobb som kräver en hård
hud och en hygglig fysik. I dagstidnings jobbet
får man vara beredd på alla sorters uppdrag och
upptåg. Mycket är roligt och lärorikt, annat är
krävande och deprimerande. Har man inriktat
sig på reportage på det sociala området så får
man också räkna med att långsamt och stadigt
konfronteras med vårt folkhems dystraste och
mest nedslående sidor. Ty även om vi hunnit
långt i vårt land — så långt att vi talar om
»välfärdsstat» — så återstår oändligt mycket
ännu.
Ett kraftigt skydd
för sitt innersta skulle man kanske behöva
ibland. Ty märkligt nog — hur många år man
än gör i journalistgamet tycks man ändå inte
få tillräckligt hård hud. Ibland ställs man inför
verkligheter inför vilka inget skydd finns ■—
man har helt plötsligt ingenting att värja sig
med. Då är man oerhört långt ifrån den
drömtillvaro som många anser att journalistjobbet
utgör.
De här reflexionerna har kommit till efter
ett besök på ett hem för CP-barn i Göteborg
-—-ett hem där ett 60-tal barn går i förskola,
småskola och bedriver fritidsverksamhet.
Här kom man från den friskes verklighet.
Hade klarat av en intervju med en
göteborgs-författare och tillsammans med honom klivit
omkring i Masthugget och nere vid varven.
Lyssnat till nithammare och sett svetslågor skära
i fartygsplåtarna. Beundrat älvloppet och den
perfekta disciplinen ombord på en gästande
brittisk flottenhet. Suttit på ett schapp i
Nordstan och hört stuvarna diskutera omsen och en
eventuell titelmatch mellan Ingemar och britten
Cooper. Upplevt en vardagsverklighet bland de
friska.
Så mötte jag CP-barnen. Två grabbar i de
övre tonåren dribblade en boll genom den
regn-blöta parken runt hemmet. Med ryckiga rörelser
knyckte de fram i jakten efter bollen och deras
entusiasm uttryckte de genom ordlösa
stönanden. Det var nästan makabert att se — tills
pojkarnas lärare, fotbollsidolen Nisse »Tidan»
På satsytan
Johansson, hoppade in i spelet och gav en
uppvisning i samspel och mänsklig finess. Här
fanns ingen sentimentalitet — bara en varm och
uppriktig mänsklighet.
Här fanns också barn i alla åldrar och med
olika invaliditetsgrader. Drabbade av en
sjukdom för vilken ingen bot finns. En av de äldre
var en gång intagen på ett sinnessjukhus och
spådd en hopplös framtid. Nu och här —
genom insatser av intresserade sjukgymnaster och
hobbylärare — börjar han långsamt återvända
till livet. Hans förtvinade lemmar och muskler
blir inte bättre, hans förmåga att meddela sig
med omgivningen kommer alltid att inskränka
sig till ögonblinkningar. Men han har fått en
hobby och satsar hela sin viljestyrka på den.
Långsamt, tålmodigt skapar han mosaikarbeten
i vackra färger med sina förvridna händer. Och
ler lyckligt inför varje färdigt arbete. På hans
glädje behöver man inte misstaga sig . . .
Ordentliga resurser
har länge saknats på detta område. Men den
insamling som pågått under det gångna året har
inbringat en summa på över fem miljoner till
CP-barnen och det är varmt välkomna slantar.
Det behövs insatser av alla oss friska på
många områden — CP-barnens är ett. Vi har
MS-sjuka och polioskadade. Och överallt behövs
det stöd och hjälp och insatser.
Men tyvärr glömmer man så lätt i vardagen.
Vi har så mycket annat att tänka på. Men ibland
får man en påminnelse — och man har inget
att värja sig med. Sådana påminnelser kommer
ofta i journalistens jobb och även det kan sättas
på yrkets plussida. Men det är sannerligen
erfarenheter som ligger fjärran från
ytuppfatt-ningen om »det spännande yrket» — det är
erfarenheter som slår en hårt och skakar om och
som är oändligt mycket svårare att ge uttryck åt
i artiklar och reportage än mångt och mycket
annat man kommer i kontakt med som
journa-^st’ Bengt Melin.
De unga vuxnas sjukdom
har man kallat den förlamande nervsjukdomen
multipel skleros. Det är betecknande, ty det är
främst människor, som redan brutit sig en bana,
kanske bildat eget hem och med förhoppning
och verksamhetsiver ser en lycklig framtid inom
räckhåll, som drabbas av den smygande och
mystiska sjukdomen.
I dag vet jag, att jag inte kommer att bli bra,
skriver en MS-sjuk till MS-insamlingen, men
längst inne tror jag ändå att jag kanske —
kanske en dag åter skall kunna gå.
Ja, den möjligheten är kanske inte utesluten,
om allmänheten tillräckligt behj ärtar
insamlingens appell och därmed möjliggör vidgad
individuell behandling av MS-sjuka och ökad
medicinsk forskning för sjukdomens utforskande med
bättre hjälpmedel som sannolik följd.
Insamlingens postgironummer är 901007.
541
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
