ANVISNINGAR. I de fall, då ett ords härledning ansetts erbjuda särskilt intresse, har sådan anfört» Då härvid understundom angivits, att ett ords etymologi är ”omstridd”, ”oviss”, ”okänd” o. d., avser detta att framhålla, att de i uppslagsböcker och annorstädes vanligen eller stundom meddelade uppgifterna äro felaktiga eller osannolika eller mycket osäkra. Vid alla uppslagsord, där så av någon anledning ansetts behövligt, ha uttalsbeteck-ningar tillfogats. Då endast tonviktsbeteckning (se nedan) synes nödig, utsättes denna vid själva uppslagsordet; då däremot fullständig uttalsbeteckning behöves, insättes tonvikts-beteckningen i sammanhang med uttalsbeteckningen. Vid tvåstaviga ord, där tonvikten icke faller på sista stavelsen, utsättes i vanliga fall icke någon tonviktsbeteckning. Följande uttalsbeteckningar användas: b, det a-liknande ljudet i eng. but (närmast likt sv. a i kam). q, halvvokalen w i eng. me, ou i fra. oui. ü, den y-färgade halvvokalen i franska ue, ui, t. ex. i Suède, suite. j, den vid muljerade läppljud uppträdande i-färgade halvvokalen, t. ex. i italien»-kan och slaviska språk. a, det obestämda, ö-liknande ljudet i slutvokalen i sv. gosse. ü uttalas som hårt y (slaviskt). g uttalas som g (ej j). k uttalas som k (ej tj). 1 uttalas som hårt slaviskt (ryskt) 1. g, äng-ljud i sv. kung, eng. king. [), (det tonlösa läspljudet) th i eng. think. ö, (det tonande läspljudet) th i eng. the, d i da. Gade. f, tonlöst sje-ljud i sv. skina, ty. Schuh. z, tonande sje-ljud i fra. génie, mänger, joli, eng. pleasure. z, tonande s-ljud i ty. Rose, fra. rose, eng. is. è, ch (t + tonlöst sje-ljud) i eng. church. j, g (d + tonande sje-ljud) i eng. gentle. t, främre ch-ljud i ty. ich. X, bakre ch-ljud i ty. ach. y, den tonande spiranten i da. Dage, nordty. Tage. över en vokal anger, att ljudet är nasalerat, ss. an i fra. dans, en i fra. en, in i fra. fin. över en vokal anger, att ljudet är långt. I en del fall har dock längd icke betecknats (när uppslagsordet skrives med dubbelt vokaltecken, t. ex. eng. ee, finskt aa etc.). ~ över en konsonant, t. ex. 1, n, anger, att ljudet är ett muljerat gomljud (närmast likt Ij, nj o. s. v.). Vid läppljud angives muljering genom j (se ovan). ' efter en vokal anger, att stavelsen har huvudtonen (i sv. skiljes därvid ej på accent 1 och 2). över två vokaler betecknar dem som diftong. — VII —