ABEL från all förbindelse med sitt folk samt inneslöt sig i sitt palats, som han endast lämnade en gång i veckan för att besöka gudstjänsten. Han omgav sig med en stark livvakt och satte ett osympatiskt hemligt spioneriväsende i system. Som regent visade han sig eljest icke oduglig. Gentemot stormakterna förstod han att hävda sin ställning och genom skenbara eftergifter avvärja mera svårartade kriser. Såväl i kulturellt som politiskt avseende inledde han en intim förbindelse mellan Turkiet och Tyskland. I det inre förbättrade han finansernas ställning men ägnade sitt huvudintresse åt samfärdsmedlens uppryckning och framför allt härens omorganisation. Men allt detta förmådde icke nedslå den ungturkiska rörelsen, som inom de tyskt utbildade officerskretsarna kraftigt utbredde sig. Ett uppror i Makedonien kom att kraftigt befordra ungturkarnas strävanden; de gjorde sig till situationens herrar och förmådde under allmänt jubel A. att förändra sitt styrelseskick och inkalla en riksdag. I denna utbröto emellertid våldsamma partistrider. A. sökte begagna sig härav, lät militär besätta riksdagshuset och avskedade sin nya ministär. Den av ungturkiska officerare ledda makedoniska armén tågade då mot Konstantinopel och avsatte 1909 A. Sina sista år tillbringade A. i milt fängelse. S.Bln. Abd-ul-Me'djid, turkisk sultan (1823—61), efterträdde 1839 sin fader Mahmud II. A. var personligen en svag natur och lät sina storve-sirer styra, främst Raschid pascha (se denne), vilken sökte omskapa Turkiet till en i dåtida mening demokratisk stat och 1839 lät A. utställa ”Xätti-scherif”, det första stora turkiska reformprojektet, vari utlovades en konstitution, förbättrat rättsskydd m. m. Reformerna stannade väl till stor del på papperet men medförde åtskilligt av värde. Efter en kortvarig reaktion inleddes 1846 en ny reformperiod; förbättringar bebådades på administrationens, skolväsendets och penningväsendets områden men utfördes endast delvis. Av större betydelse var arméns omorganisation. Denna reformpolitik närmade Turkiet till Västmakterna, hos vilka A. på inrådan av Raschid sökte och fann stöd mot Ryssland framför allt under Krim-kriget. Under inflytande av den nära alliansen med det kristna Västerlandet proklamerade A. 1856 full religionsfrihet. S.Bln. Abd-ul-Me'djid, den siste turkiske kalifen (f. 1868), son till Abd-ul-Aziz. A. valdes efter sin kusin sultan Muhammed VI :s avsättning av nationalförsamlingen i Angöra till kalif nov. 1922. Sedan Turkiet 29/io 1923 förklarats för republik, avsattes A. 1924 från kalifatet, vars funktioner övertogos av regeringen. A., som är ätten Osmans huvudman, är bosatt i Nizza. C.V.J. Abe, japansk stormannaätt, fick daimyo-vär-dighet 1600 och är numera grevlig ätt. A. M a-s a h i r o var Japans ledande minister, när den amerikanske kommendör Perry 1853—54 fram-tvang Japans öppnande och det första fördraget. Se Japan, historia. B.K. Abeceda'rie (kvasilat. abcda'rius), en som håller på att lära sig bokstäverna, nybörjare. Abéché', Abech, Abecher, stad i Tchad-kolonien, Franska Ekvatorialafrika, c:a 7,000 inv. A. är knutpunkt för karavanvägar till Engelsk-egyptiska Sudan och Tripolis samt huvudstad i Wadai-riket sedan 1850; besattes av fransmännen 1909. G.N. A Becket [a be'kit], Gilbert Abbott, engelsk journalist (1811—56), polisdomare i London. Som ung jurist utgav A. det första engelska skämtblad, jämförligt med ”Punch”: ”Figaro in London”. Då något senare ”Punch” började utgivas, medarbetade han där. Han skrev även i de stora tidningarna och författade en mängd teaterstycken; bl.a. dramatiserade han några av Dickens’ kortare berättelser. H.B-s. A'begg, Richard, tysk kemist(1869—1910), prof, i Breslau 1899. A. har arbetat huvudsakligen inom den fysikaliska kemiens område. Genom sina, delvis gemensamt med Bodländer utförda arbeten är han en av föregångarna för den moderna valensteorien. Mest känd är A. genom sina stora ”Handbuch der anorganischen Chemie” (fr.o.m. 1905); sedan 1901 redigerade A. ”Zeitschrift für Elektrochemie”. [Lj.] Abel, enl. den israelitiska sagan son till Adam och Eva, som fåraherde välbehaglig inför Gud, men mördas av sin bror Kain, den avundsamme åkerbrukaren (1 Mos. 4); i den kristna traditionen urbilden för de av världen förföljda gudsbarnen. G.Bsm. Abel, dansk konung (1218—52), son till Valdemar Sejr. A. utnämndes 1232 till hertig av Sönderjylland. Efter brodern Erik Plogpennings tronbestigning 1241 dröjde det icke länge, förrän misshälligheter uppstodo mellan bröderna; en öppen strid utbröt, som med kortare avbrott pågick ända till Eriks dråp 1250. A., vilken av traditionen utpekas som upp — 41 — — 42 —