ADAM Adam [adä'], J u 1 i e 11 e, f. Lamber, fransk förf:inna (f. 1836), i sitt andra äktenskap g.m. polisprefekten, slutl. senatorn Edmond Adam. Mme A. bildade i sitt hem i Paris en ”salong” av både politisk och litterär karaktär, där under dess glansperiod Gam-betta och hans partivänner samlades. Från 1879 utgav hon tidskriften ”La nou-velle revue”, under en följd av år som ensam redaktör. Republikan och nationalist, omhuldade hon revanschtanken mot Tyskland. Hennes tidigaste författarskap stod under inflytande av George Sand (”Idées antiproudhonien-nes sur 1’amour, les femmes et le mariage”, 1858). Av hennes novellistik berömmes ”Paien-ne” som hennes bästa arbete. I sin tidskrift författade Mme A. de utrikespolitiska översikterna. Man tillskrev henne även den serie skildringar av europeiska huvudstäders salonger, som 1884—89 framträdde under pseudonymen Paul Vasil i, men där sannolikt flera förf, ha samarbetat. Ännu under världskriget 1914—18 skrev Mme A. med häftighet mot tyskarna. H.B-s. Adam [adä'], Paul, fransk romanförfattare (1862—1920), började som naturalist (romanen ”Ghair molle”, 1885), utgav därefter i samarbete med J. Moréas novellsamlingen ”Le thé chez Miranda” (1886), som ställde honom i spetsen för symbolisterna; med Moréas och G. Kahn grundade A. tidskriften ”Le sym-boliste”. A. kämpade för växlande politiska ideal, var boulan-gist (se B o u 1 a n-g e r, G.) och socialist och under världskriget patriotisk agitator, hävdande rasens betydelse gentemot individen. Hans romaner — bland vilka märkas ”La force” (1899), ”L’enfant d’Austerlitz” (1902), ”La ru-se” och ”Au soleil de juillet” (1903), vilka bilda en sammantängande tetralogi, — kunna genom sina intensiva miljöskildringar och framställningar av folkmassor i rörelse närmast liknas vid moderna jättefilmer. Hj.G Adama'ua, område inom brittiska kolonien Nigeria, brittiska mandatområdet Kamerun och franska mandatområdet Kamerun; utgjorde under större delen av 1800-talet ett fulbe-rike med emiren i Yola som härskare och vasall-sultaner i bl.a. Ngaundere, Tibate, Ngilla, Bubandjidda, Gaschaka, Kontscha och Banjo. Emiren i Yola erlade tribut till fulbe-härskaren i Sokoto. Större delen av A. ingick 1893—1915 i tyska kolonien Kamerun. G.N. A'dama van Sche'Itema, K a r e 1 Steven, holländsk diktare (1877—1924). A. var först skådespelare och konsthandlare, utgav 1900 sin första diktsamling ”Een weg van verzen”, senare ”Levende steden: 1. London, 2. Düssel-dorp, 3. Amsterdam” (1903—04), dramat ”Naakt model” (1917) och den teoretiska ”Grondsla-gen eener nieuwe poezie” (1907). [A-f N.] Adam av Bremen, medeltida tysk historieskrivare. Om A:s liv veta vi föga mer än att han varit knuten till kyrkan i Bremen och därstädes förestått en klosterskola. På 1070-talet författade han ”Gesta hammaburgensis ecclesiæ pontificum”, vilket verk behandlar det hamburg-bremenska ärkestiftets historia intill 1072. Det är den viktigaste källan för n. Euro pas historia under den tid, det behandlar. Särskilt vilar vår kännedom om Nordens historia under 900- och 1000-talen i stor utsträckning på A:s uppgifter och den i hans arbete förekommande beskrivningen av Nordens länder och folk. Sina uppgifter har A. i stor utsträckning hämtat ur äldre författares skrifter. Många av de notiser, vilka beröra nordiska förhållanden, äro dock uppteckningar efter ögonvittnens berättelser. Sålunda har han inhämtat vissa uppgifter om Norden av biskop Adalvard d.y. (se denne), men ännu flera av den danske konungen Sven Estridsen (se denne), med vilken han sammanträffat. A. har även personligen besökt Danmark. Ehuru A. således haft tillgång till goda kunskapskällor, kan man dock icke utan vidare taga hans uppgifter för goda. Han betraktar händelserna uteslutande som en klerk, tillhörande den hamburg-bremenska kyrkan. Dennas gynnare berömmas okritiskt, medan dess motståndare ofta utmålas i svarta färger. Även måste man vid bedömandet av hans uppgifter städse hava för ögonen, att A. är en me-deltidsman och på historien anlägger en sådans allmänna synpunkter. För den nordiska medeltida historieskrivningen har A. emellertid varit av stor betydelse. Hans uppgifter om Norden ha ofta upptagits och flitigt använts av våra annalister och krönikörer, bl.a. av Saxo. A:s arbete är mönstergillt utgivet av B. Schmeidler (1917). S.Bln. — 147 — — 148 —