ADLERBETH som en av de främsta legationscheferna under Gustav IV Adolf, frih. 1810, slöt själv sin ätt. G.Cqt. Adlerbeth, släkt, upphöjd i adl. stånd 1720 med bröderna kaptenen Samuel Beth och assessorn i Åbo hovrätt Gudmund Beth, slutl. v. president i Göta hovrätt. Den senares sonson, A. 1), blev 1809 friherre; med hans son, A. 2), utdog ätten. G.Cqt. 1) Gudmund Jöran A., frih., ämbetsman, skald, memoarförf. (1751—1818). Efter kanslisttjänstgöring i olika verk blev A., på vars litterära talang G. F. Gyllenborg fäst Gustav III:s uppmärksamhet, 1778 kungens handsekreterare samt riksantikvarie; han medföljde Gustav III på den italienska resan 1783—84 med särskilt uppdrag att över sevärdheter i konst och antikviteter föra journal (utg. av H. Schück i ”Svenska memoarer och brev”, 5, 1902), blev kansliråd 1787, erhöll 1793 på begäran avsked från antikvariesysslan och tjänstledighet i kansliet, varefter han t.v. drog sig från offentliga värv och mest uppehöll sig på sin gård Ramsjöholm nära Jönköping, med stort intresse ägnande sig åt alla lanthushållningens detaljer. Efter 1809 års revolution drogs A. åter, mycket mot sin vilja, in i den aktiva politiken, blev medlem av Konstitutionsutskottet 1809 och tog verksam del i den nya författningens tillkomst, inträdde i det nya statsrådet s.å. och kvarstod där till 1815, allmänt aktad för sin samvetsgrannhet och redbarhet, men utan att spela någon mera framträdande roll. Under sina studieår i Uppsala hade A. varit en verksam medlem av det vittra samfundet ”Apollini sacra” (se d.o.) och blev efter sin ankomst till Stockholm en lika ivrig ledamot av ”Utile dulci” (se d.o.), där han introducerades bland de gustavianska skönandarna och snart blev en av epokens litterära förgrundsfigurer, vid Svenska akad:s inrättande 1786 en av de tretton först utsedda ledamöterna. På kungens uppdrag fick han utarbeta versifierade prologer och omstuva franska operatexter för hovets många teaternöjen, författade samman med Gyllenborg det typiska rokokospelet ”Birger Jarl”, skrev själv bland mycket annat det lyriska dramat ”Cora och Alonzo”, vilket med musik av J. G. Naumann uppfördes vid invigningen av Gustav III:s operahus 1782, och fördjupade sig i vittgående studier av utländsk, särskilt engelsk litteratur. I större delen av sin vittra produktion, framför allt i en rad oden och dramer, framträder A. som en god, ehuru en smula torr och oinspirerad representant för fransk-klassisk bildning, men han hade även blicken öppen för värdet av nya litterära uj pslag och hade bl.a. med påfallande intresse studerat Milton, Rousseau och Ossian. Hans försök till översättning av ”Ejvindr Skaldaspillers liksång öfver konung Håkan i Norrige” är sålunda ett av de tidigaste utslagen av det vaknande fornnordiska intresse, för vilket hans son, Jakob A., skulle bli en av de ivrigaste förespråkarna. Även A:s både ur filologisk och konstnärlig synpunkt för sin tid förträffliga översättningar av latinska skalder, Vergilius’ ”Aeneis” (1814), Hora-tius’ ”Oder och epoder” (1817) och Ovidius’ ”Metamorphoser” (utg. av J. Adlerbeth 1820), vittna om att han tagit starkt intryck av den modernare och mera verklighetstrogna antikuppfattning, som kommit fram i Tyskland. De memoarer för tiden 1771—1807, som A. efterlämnat, utgivna under titeln ”Historiska anteckningar” av G. Andersson (3 bd, 1856— 57) och ånyo av El. Tegnér (2 bd, 1892—93), utgöra en synnerligen viktig källa för vissa sidor av den gustavianska periodens historia. Den klara och sakrika framställningen är emellertid starkt färgad av samma antigustavian-ska adelssynpunkter, åt vilka A. 1789 gav uttryck, då han genom ett celebert anförande på riddarhuset korsade Gustav III:s planer på omedelbart genomdrivande av förenings- och säkerhetsakten; huruvida A. verkligen författat den hätska karakteristik av Gustav III, som ingår i den första tryckta upplagan, är tvivelaktigt. Litt.: Biografier över A. av bl.a. Hans Järta (”Svenska akad:s handlingar”, 12, 1829) och El. Tegnér (inledning till ”Historiska anteckningar”, 1892, omtr. i ”Valda skrifter”, 5, 1906). G.Cqt. 2) J a c o b A., den föregåendes son (1785 —1844), mag. i Uppsala 1806, ingick 1807 i verken, förste expeditionssekreterare i Ecklesiastikdep. 1818. A. är den egentlige stiftaren av Götiska förbundet (se d.o.), till vars stadgar han författade inledningen och grundstom — 197 — — 198 —