ADONIS Den döende Adonis. Etruskisk staty i Museo Gregoriano i Rom. tionsgudomlighet (namnet anses vanl. vara en grekisk form av hebr. adon, herre); i den grekiska mytologien var A. son till konung Kinyras på Cypern och dennes egen dotter Myrrha, vilken av gudarna förvandlades till ett träd, ur vars stam A. föddes; på gr. av sin skönhet älskades han av Afrodite, blev under en jakt söndersliten av ett vildsvin och begräts av Afrodite; enl. en annan version av myten utbad sig denna därefter av underjords-gudinnan Persefone, vilken också älskade A., att få äga honom under en del av året; i Ado-niskulten, under de årl. återkommande Adonis-festerna, ingick icke blott en sorgefest över A:s’ förtidiga död, utan också en glädjefest över hans återkomst från skuggornas rike. — Uttrycket a. användes ofta figurligt och skämtsamt om en mycket vacker el. om sitt utseende mycket mån ung man, sprätt, snobb. W.N. Ado'nis, växtsläkte, tillhörande fam. ranunkelväxter och omfattande 20 arter i Europa och Asien. A. verna'lis, vårado-nis, arontorpsros, med stora, gula blommor, förekommer på Öland och Gotland. Som prydnadsväxter odlas A. autumna'lis, höst-adonis, gossen i det gröna, med blodröda, vid basen svarta blad, och A. æsti-va'lis, som har mön- jeröda, vid basen Våradonis, Adonis vernalis. mörkt violetta kronblad. Rötter och blad innehålla adonidin (se d.o.). O.Gz. Ado'nisk vers, versslag, som består av en daktyl och en spondé el. troké, — | — ü. Se Sapfisk strof. Adoni't, femvärdig alkohol, förekommande hos en del växter. E.M.P.W. Adopte'ra (lat. adopta're), upptaga som eget barn (och arvinge); sällan: upptaga, erkänna, göra till sin egen. Adoptia'ner, anhängare av den av biskoparna Elipandus av Toledo och Felix av Urgel o. 800 framställda läran, att Kristus efter sin mänskliga natur blott upptagits (adopterats) av Gud som hans son; denna lära blev av den frankiska kyrkan bannlyst på flera synoder och undertrycktes av Karl den store. [S.2V.] Adoption [-Jo'n], jur., upptagande ss. eget barn. I sv. rätt har förhållandet icke reglerats förrän genom lag 14/e 1917. Det formlösa upptagande av fosterbarn, som dessförinnan användes, medförde i och för sig ingen rättslig verkan. Förhållandet mellan fosterföräldrar och fosterbarn reglerades då endast i den mån den numera upphävda legostadgan 23/it 1833 kunde tillämpas. För vissa fall, beträffande den personliga omvårdnaden, gällde lagen % 1902 om fosterbarns vård. Den, som adopterar, kallas adoptant. För a. fordras domstols godkännande. Man el. kvinna, som fyllt 25 år, kan erhålla tillstånd att antaga adoptivbarn. Makar få i regel ej adoptera annat än gemensamt; dock får ena maken adoptera den andras barn i äktenskap el. eget barn utom äktenskap. Den domstol, som har att giva sitt samtycke till a., är den, inom vilkens domvärjo adoptanten har sin hemvist. För att domstolen skall giva sitt medgivande fordras samtycke av barnets naturliga föräldrar el. förmyndare, om barnet är omyndigt, och av barnet själv, om detta fyllt 12 år. Har barnet ej fyllt 18 år, skall barnavårdsnämnd avgiva yttrande om lämpligheten av a. Domstolen skall pröva, om a. länder till gagn för barnet, och giver ej sitt tillstånd, om den ej finner särskild anledning till a. Någon maximiålder för adoptivbarnet är ej angiven i lagen. Genom a. erhåller barnet adoptantens namn, om ej rätten tillåter, att barnet behåller sitt namn el. bär båda tillsammans. Efter a. har adoptanten vårdnad om barnet och samma makt över det, som tillkommer föräldrar, och blir barnets förmyndare. Adoptant och adoptivbarn ha samma skyldighet att underhålla varandra som föräldrar och barn i äktenskap. Däremot bli efter a. barnets naturliga föräldrar ej skyldiga bidraga till barnets underhåll, så länge adoptanten för — 219 — — 220 —