AFGANISTAN ganistans bergland, vars skilda bergryggar med s.v. riktning solfjäderformigt utbreda sig från trakten mellan Kabul och Kuh-i-baba och med avtagande höjd försvinna i stäpp- och kalköknen Descht-i-margo och sandöknen Registan, ö. och s.ö. delen av Descht-i-margo och n. afganska Turkestan, A:s lägsta parti, äro de enda delar i A., som ligga under 500 m. A:s förnämsta flod är Hilmend, o. 1,000 km. lång, som upprinner strax v. om Kabul och utfaller i Hamun-i-Hilmend, som endast vid rikligare vattentillförsel har avlopp till det avloppslösa saltträsket Gud-i-Sirreh. Andra mera betydande floder äro Heri-rud och Murgab, som båda sina ut i öknen Kara-kum, samt Kabul, biflod till Indus från h. De mot n. till Amu-darja strömmande floderna nå ej fram till denna utan försvinna i sanden på flodens s. sida. H.S-n. Klimat. A. har ett utpräglat kontinentalt klimat med stora årliga och dagliga (20°—30°) temperaturskillnader. Varmaste månaden, juli, uppvisar en temperatur av 40° —50°. Medeltemperaturen för Kabul är —0,7° och 24,«° under resp. jan. och juli. Nederbörden är ringa och faller i regel under vintern och våren, fördelad på få nederbördsdagar, under det att hösten är mycket torr. (Kabul 22,8° nederbördsdagar, 285 mm. nederbörd). H.S-n. Växtvärld. Vegetationen är över större delen av A. stäppartad (kameltorn och tistlar), och endast i de n.ö. nederbördsrikare delarna av landet finnes en sparsam trädvegetation av barr- och lövskog. Här träffas också på nordsidan av ^sluttningarna en rik gräs- och örtvegetation, som bildar goda betesmarker. H.S-n. Befolkning. Befolkningen, som är av mycket olikartad sammansättning, består av iransk-ariska, indisk-ariska och mongolisk-turkiska folkel ment. Afganerna el. patanerna, som tillhöra den första gruppen, bilda den till antalet övervägande (2,5 mill.) och viktigaste beståndsdelen av befolkningen. Deras språk kallas paschtu, men de övergå mer och mer till persiskan, landets officiella språk. De bo nästan över halva landet, från Sulaimanbergen och Sefid-kuh i ö. till Herat i v., och äro uppde- lade i ett flertal stammar, ss. durani, ghilsai, afridi och oraksai, av vilka den viktigaste och kulturellt högst stående är duranistammen, till vilken också regenten hör. Till den iranska gruppen av den ariska folkstammen höra också tadjikerna (900,000), som utgöra den gamla persiska urbefolkningen och som bo över hela A., framför allt i bättre gynnade trakter, samt de med dem närbesläktade berg- el. pamir-tadjikerna i n.ö. Mongolisk-turkiska folk äro turkmenerna, aimakerna och hezarerna i n. och mellersta A. Till den indisk-ariska gruppen höra bl.a. de i ett mycket otillgängligt område i n.ö. vid indiska gränsen boende ka-firerna. H.S-n. Historia. Om det nuv. A:s tidigaste historia ha vi endast ytterst bristfälliga upplysningar. Blott så mycket är säkert, att det sedan urminnes tider varit bebott av iranska stammar, att det bildade en del av akemenidernas världsvälde och att det efter den makedoniska erövringen kom under Seleukos’ välde. Dennes herradöme blev emellertid av kort varaktighet, i det han måste avträda större delen av A. åt den indiske konung Candragupta av Maurya-dynastien, under vars välde det med all sannolikhet kvarblev till dennas förfall efter konung A^okas död (232 f.Kr.). Är 206 f.Kr. företog Antiochos den store sitt berömda fälttåg mot Indien, som ledde till att A. temporärt kom under seleukidernas välde. Efter Antiochos’ avtåg synes A. i sin helhet ha kommit under det greko-baktriska riket, som Uppslagsbok. I. _____ 257 ___ — 258 — 9 AFGANISTAN SKALA 115 mill.