AFRIKA diska oceanen. S.v. om densamma ligger Östafrika i inskränkt och egentlig mening. Detta parti av världsdelen utmärker sig för oregelbundna terrängformer och talrika insjöar. Jämte högre och lägre platåer träffar man här stora kittelformiga sänkningsfält, t.ex. det, vari Vic-toriasjön är belägen. Det sistnämnda är omgivet av två halvmånformiga ryggar om 2,000— 3,000 m:s höjd. Dess ryggformiga platåer äro på längden genomskurna av gravsänkor, den v. om Victoriasjön belägna ryggen av det centralafrikanska och den östliga ryggen av det östafrikanska gravsystemet. Det förra börjar vid Gondokoro vid Nilen, och på dess botten ligga Albert-, Edvard- och Kivusjöarna samt deh 650 km. långa Tan-ganyika. Mellan de båda förstnämnda stiger från gravsänkans botten Ruwenzoris av kri-stalliniska bergarter uppbyggda horst (5,310 m.ö.h.). N. om Kivusjön resa sig de åtta Virunga-vulkanerna (4,500 m.). Det östafrikanska gravsystemet börjar strax n. om Ru-dolfsjön och fortsätter s. om denna till 5° s.br. Ur gravsystemets kantsprickor och mot dessa löpande tvärsprickor hava vulkaniska eruptioner ägt rum, och sålunda hava på ömse sidor om gravsänkan vuxit upp jättevulkaner, av vilka tvenne äro världsdelens högsta toppar: Ki-lima-njaro, 5,930 m., och Kenya, 5,195 m. I s. förena sig de båda ryggformiga platåerna till en enda: Nyasahöglandet, som liksom de båda förutnämnda är kluven på längden (Nyasa-graven). Mellan höglandet och kustlinjen ligger ett 50—500 m. brett lågland. Östafrika skiljes från Sydafrika genom nedre Zambezis skarpt markerade dalsänka. S. om densamma ligger det flackt skålformiga sydafrikanska höglandet, som i ö., s. och v. är omgivet av 100—200 km. breda kustslätter. Höglandets inre upptages av Kalahari, som är uppbyggt av unga fastlandsavlagringar (röda sand- och kalkstenar, täckta av röd och vit Kalahari-sand). Medelhöjden torde här vara 900—1,000 m. Längre ut mot randområdena träda äldre denudationsytor i dagen, bestående av graniter och gnejser samt algon- Västra randbergen vid Edvardsjön. Kibo, Kilimandjaros västra topp. kiska, paleo- och mesozoiska eruptiver och sedimentära bergarter, över dem resa sig isolerade kupolformiga bergpartier (Kopjes), utgörande rester av en förr vitt utbredd horisontell platå. Områdets s. del behärskas av den s.k. Karrooformationen, bestående av sandstenar, skiffrar och eruptiver. Den sammansätter bäckenets s. och s.ö. kant mellan Vaal-flodens källor och Roggeveldbergen. Bäckenets kanter nå i n. (mot Kongoområdet) 1,200—2,000 m., i v. sliga de till över 2,000 m. I s. och s.o. nå de ända till 3,650 m (Drakbergen). De falla här brant, flerstädes terrassformigt ned mot kustslätten. Denna kant torde i någon mån vara betingad av flexurer, men ter sig i huvudsak som en erosionsbrant. — Längst i s. hava lagren utsatts för sammanskjutningar under olika perioder (devon-, krit- och tertiärtiderna). Ruinerna av dessa bergskedjor te sig som östvästliga ryggar. De viktigaste äro Olifants Berge och Zwarte Berge. — Litt.: F. Hahn, ”Afrika” (2 Aufl. 1901), W. Sievers, ”Allgemeine Länderkunde” (1903), ”The Oxford survey of the British empire. Africa” (1914), F. Jaeger, ”Afrika” (1925), G. Passarge, ”Die natürlichen Landschaften Afrikas” (i ”Petermanns Mittei-lungen”, 1908). J.F. Geologi. Som kontinent är A. mycket gammalt, men dess gränser ha växlat betydligt. Under den paleozoiska tidsåldern avlagrades i kontinentens inre delar förvittringsprodukter av de äldre bergarterna, bl.a. ss. moränbildningar av inlandsis, medan marina paleozoiska sedimenter väsentl. förekomma i de mera perifera delarna. På kontinenten utvecklade sig stenkolsformationens rika flora, och under perm- och triasperio-den avlagrades i s. A. de egendomliga kontinentala bildningar, som här sammanfattas under namnet Karrooformationen (se d.o.). Den sydafrikanska kontinenten hängde samman å ena sidan med s. Amerika och å andra sidan med Främre Indien och Australien i den gamla Gondwanakontinenten (se d.o.), och i — 269 — — 270 —