AFRIKA Ruin av ett romerskt bad i Alger. av jordens äldsta kulturcentra blev Egypten redan under forntiden utgångspunkt för de första försöken att utforska den afrikanska kontinenten, vilket tidigast förde till en kolonisation av Nildalen. Redan o. 1600 f.Kr. torde egypterna genom krigståg ha lärt känna negerstammarna vid övre Nilen, ung. samtidigt Somalikusten och o. 1300 Nubien. Indierna kände öarna Sokotra och Zanzibar, och hebréerna beforo Röda havets kuster. Fenicierna, som genom sitt lands läge och naturbeskaffenhet voro förutbestämda att söka sin lycka på havet, riktade betydligt kunskapen om kontinentens kustlinjer framför allt i n.v. och överskredo sannolikt ekvatorn längs ostkusten. Deras arvtagare kartagerna fortsatte utforskandet av västkusten; särsk. bekant är Hannos expedition förbi Sierra Leone o. 470. Troligtvis ha de även inträngt i Sudan. Grekerna däremot, som före den stora grekiska kolonisationen o. 750 f.Kr. inskränkt sin sjöfart till hemkusternas farvatten, vände sig sent mot A.; berättelser om Libyen, Syrten-området och Atlasländerna finnas visserligen redan i de homeriska sångerna, hos Pindaros och Hekataios, men det är först genom den till Skylax’ av Kariandas namn knutna kompilerade seglingsbeskrivningen från c:a 330 f.Kr., som grekerna dokumentera sig som kännare av A:s n.v. kust. Några romerska seglingsbeskriv-ningar äro icke kända, med undantag av en översättning. Romarna företogo icke heller några sjö- och handelsfärder till A., men genom sina krigståg till Egypten, Kartago och Nu-midien vunno de en noggrann kännedom om Nordafrika, vilken vidgades betydligt vid vår tideräknings början genom en rad romerska geografiska expeditioner till Röda havet, Afrikas ostkust, Fezzan, Sudan och s. Atlas. Slut-, ligen sökte Ptolemaios o. 150 e.Kr. giva en syntes av vad man intill hans tid lärt känna av A. genom att giva anvisning till upprättandet av fyra kartor över de norra och östra delarna. Under den tidigare medeltiden är det nästan uteslutande araberna, som drivna av religiöst nit och handelsintressen vidga kunskapen om A. Efter erövringen av Nordafrika i 8:e årh. förmådde de visserligen icke på västkusten sätta sig fast längre söderut än till Kap Nun, men redan i 10 :e årh. besatte de i öster Mosambik-kusten och flera andra av ostkustens viktigare punkter, bl.a. Zanzibar. Större motstånd bjöd inlandet, och mycket längre än romarna förmått framtränga, kommo de icke; dock underlade de sig Sudan och Sahara. En rad arabiska författare riktade efter egna resor litteraturen om Nordafrika, som slutligen ägnades en för sin tid fullständig och pålitlig beskrivning av Leo Africanus 1526. De europeiska Medelhavsfolkens återupptagande av A:s utforskande under senare medeltiden är en naturlig följd av Medelhavshan-delns och nautikens utveckling, om vilka i sht italienarna gjorde sig högt förtjänta. Italienska köpmän genomforo under 12- och 1300-talen hela Nordafrika och bidrogo till ett rikhaltigt kartografiskt material. Mot slutet av 1200-talet förelågo de första sjökorten över de av italienarna befarna Medelhavs- och Atlant-kusterna både n. och s. om Gibraltar, med så noggrant och verklighetstroget återgivande av kustkonfigurationen, att de ännu väcka beundran. Portugiserna skulle det dock bliva förunnat att fastställa A:s kustlinje. Uppmuntrade av Henrik Sjöfararen (1394—1460), trevade dessa sig längs västkusten mot s. för att finna vägen till Abessinien och Indien. Med korta mellanrum lades sträcka till sträcka. 1434 nåddes Kap Bojador, 1456 framträngde Cadamosto till Gambia och 1484 Diego Cåo till Kongofloden. Bartholomeo Diaz upptäckte 1487 Goda hoppsudden, ytterligare ett decennium och Vasco da Gama rundade samma Kap 1498, och längs ostkusten gick färden vidare till Indien. Den geografiska uppfattning, som hävdats i de gamla berättelserna om tvenne tidigare kringseglingar av kontinenten genom feniciska sjöfarande redan o. 600 f.Kr. och genom Eudoxos från Ky-zikos 130 f.Kr., hade visat sig hållbar. Det fortsatta utforskandet av A., som först med inrättandet av ”African association” i London 1788 fick en mera planmässig prägel, inskränkte sig under 1500-talet till kuststräckorna, då lämpliga stödjepunkter, handelsnederlag och slavstationer på vägen till portugisernas mera givande kolonier i Väst- och Ostindien framför allt eftertraktades. De ej oviktiga bidrag till upptäcktshistorien, som lämnades av missionärerna, berörde ej heller i allmänhet de längre in liggande delarna. Ett särsk. intresse tilldrog sig Abessinien, som upprepade gånger under Uppslagsbok. I. ______ 289 ___ 10 — 290 —