AFRIKA blev den förste europeiske vetenskapsman, som genomkorsade A. från v. till ö.; därmed var den första perioden av Livingstones resor slut. Till Kongoproblemets lösning bidrog han kraftigt genom upptäckten av Luapula samt Meru- och Bangweolosjöarna, 1869 nådde han Lualaba vid Nyangwe. Han ansåg såväl Luapula som Lualaba tillhöra Nilsyslemet. 1871 sammanträffade han med Stanley vid Tangan-yika och befor med honom sjöns n. del, varvid konstaterades, att den ej hörde till Nilsyslemet, men först Cameron fann 1873 dess utlopp. Samma år dog Livingstone vid Bangweolosjön. Stanley löste slutligen det sista stora hydrografiska problemet genom en undersökning av sammanhanget mellan Luahala och Kongo, varvid han lyckades från Nyangwe vid Lualaba taga sig ned för Lualaba-Kongo och inträffade efter talrika äventyr 1877 i Boma nära Kongos mynning, som redan upptäckts 1484, men som först Tuckey sökt forcera 1816. Kongoforskningen fortsattes av bl.a. Pogge och Wissmann, som 1881—82 framträngde från Angola till Nyangwe, den senare fastställde 1884 tillsammans med Wolf Kassais förbindelse med Kongo, svenskarna Pagels, Möller och Gleerup voro 1883—86 verksamma vid mellersta Kongo, Gibbons utforskade 1897—1900 Zambezi- och Kongoflocjens källområden och framträngde till Vita Nilen. Lloyd fann 1898 en ny väg till Kongo från Uganda. Till Sydafrikas utforskande i övrigt bidrogo svenskarna Valberg, som 1841 företog en upptäcktsresa till Vaalfloden och Limpopo, vars nedre lopp Erskine utforskade 1868—75, och Charles Andersson, som 1850—55 gjorde resor till sjön Ngami och deltog i utforskandet av Damara- och Ovampo-landen. Holub genomvandrade Betsjuanaland 1872—87, och 1912—15 var en expedition under Rohan-Chabot verksam i Angola, som först i början av 1800-talet börjat utforskas av Saldanha och Cardoza. Till Östafrikas utforskande under 1800-talet bidrogo Owens resor i Somali- och Gallaområdena 1824—26 och Guil-lains 1846—48 samt Burtons efter 1853, varjämte talrika franska och italienska expeditioner senare varit verksamma i Gallaområdet. 1890—91 berestes Somalihalvön åter av Bric-chetti och Robecchi samt 1910—11 av Ferrari och Etierni, 1848—52 Zanzibarkusten av Krapf och Rebmann. Under de senaste decennierna ha svenska forskare utvecklat en livlig verksamhet i A. Av svenska Afrikaforskare har en biologisk station upprättats på Mount Elgon i Brittiska Östafrika 1920 genom donation av bl.a. dir. S. A. Lovén, ledare för svenska Mount Elgon-expedi-tionen s.å., avsedd att understödja svensk naturvetenskaplig forskning i Östafrika och andra delar av A. 1911—12 företog E. von Rosen jämte R. Fries en resa från Kap till Alexan-dria, varvid etnografiska studier bedrevos vid Bangweoloträsket, och den senare gjorde 1921 —22 tillsammans med sin bror trakterna kring Mount Kenya och Mount Elgon till föremål för botaniska studier. Zoologen Y. Sjöstedt forskade 1905—06 vid Kilima-njaro och Massai-stäppen, E. Lönnberg och A. Sjöberg i Brittiska Ostafrika 1910—11, där även G. Lindblom 1911 —12 samt 1920 bedrev etnografiska studier. Madagaskar, som på 1860-talet berests av Grandidier, genomforskades 1906—12 av W. Kau-dern. som ägnade åren 1916—21 ål Celebes. G Moberg har under senare åren gjorl resor i Tunisien, deltog bl.a. i den första bilfärden genom n ö. Sahara och lillryggalade på kamelryggen vägen från Tunisien över Nigeria till Röda havet. De insatser svenska missionärer, liksom andra länders, gjorl i Afrikaforskningen ha ofta varit synnerligen värdefulla, särsk. deras bidrag till kännedomen om Abessinien och Eritrea. Början till en kolonisation av A. vidtog redan, då spanjorerna besatte Kanarieöarna 1402 och portugiserna erövrade Ceuta 1415. Portugiserna fullföljde emellertid icke kolonisationen jämsides med upptäcktsresorna annat än i fråga om lämpliga stödjepunkter vid kusterna, och samma blev förhållandet, då holländare, engelsmän och fransmän på 1600-talet slogo sig ned. Det var först vid mitten av 1800-talet, som de väldiga europeiska kolonialväldena i A. växte fram, varvid Frankrike gick i spetsen genom erövrandet av Algeriet 1830 och följdes av England, Italien, Belgien och Tyskland, vilket senare lands kolonier genom världskriget gingo förlorade. — Litt.: Ph. Paulilschke, ”Die Afri-kaliteratur von 1500—1750” (1882), ”Die geogra-phische Erforschung d. afrikan. Kontinents” (2 Aufl. 1880), ”Africa and its exploration, as told by its explorers”, 1—2 (1908), A. Moulin, ”L’Afrique å travers les ages” (1920), O. Nor-denskjöld, ”Geografisk forskning och geografiska upptäckter under 19 årh.” (1921), P. Darm-staedter, ”Geschichte der Aufteilung und Kolonisation Afrikas seit dem Zeitalter der Enldec-kungen”, 1—2 (1913—20). H.R-r. Politisk indelning. I A. finnas blott tre till namnet oberoende länder, näml. Abessinien, Egypten och Liberia. Frånsett Tangers internationella zon, lyder he.a återstoden av världsdelen i ena el. andra formen under europeiska makter. Dessa hava på följande sätt mellan sig fördelat A:s jord. Kolonier, skyddsområden el. mandatländer lydande under: — 293 — — 294 —