AGNOSTICISM nighet, som man är väl medveten om och erkänner. Inom abnormpsykologien anger termen en sjuklig oförmåga att tillgodogöra sig sina upplevelser, att förstå det sedda och hörda. Jfr Själsblindhet och Själsdövhet. A-f N. Agnostici'sm, beteckning för den filosofiska åsikten, att om tillvarons yttersta grunder, om Gud, det ”absoluta” (se A b s o 1 u t) el. ”tinget i sig” (se d.o.) intet vetande kan givas. Därvid varken hävdas el. förnekas själva verklig-h e t e n av ett sådant ”absolut” el. översinnligt. Termen vann burskap inom filosofien genom den engelske naturforskaren Thomas Huxley (se denne). — A g n o's t i k e r, anhängare av denna lära, vilken fått sin mest namnkunnige företrädare i Herbert Spencer (se denne) med teorien om ”det ovetbara” men också möter hos en så bemärkt nykantisk tänkare som F. A. Lange (se denne) och ytterligare omfattas av ett ej ringa antal kunskapsteoretiker, psykologer och naturforskare i vår tid. — Litt.: R. Flint, ”A.” (1903). A-f N. A'gnostos theo's (grek., ”en okänd gud”). Uttrycket förskriver sig från Apg. 17:23, där Paulus i sitt tal från Areopagen (se d.o.) går ut ifrån en altarinskrift, ”åt en okänd gud”. Paulus tolkar detta i monoteistisk anda, ehuru det tvärtom innebar: ”åt en gud överhuvud”. F.ö. är icke en sådan inskrift i sing. historiskt bestyrkt, utan endast sådana inskrifter, som vända sig till okända gudar i plur., liksom det är osäkert, huruvida detta Areopagtal är autentiskt. Mycket tyder på att det är en kompilerad ”mönsterpredikan för hedningar”. — Litt.: E. Norden, ”A. T.” (1913); E. Nachman son, ”De okända gudarnes altare” (i ”Nordisk tidskr.”, 1912). S.N. Agno'stus, ett släkte bland trilobiterna. Små former, sakna ögon, huvud- och stjärtsköldarna ung. lika stora, endast två kropps-segment. Släktet A. förekommer allmänt i kam-brium och undersilur. Se Trilobiter. K.A.G. Agnus castus, kyskhetsträdet, se V i t e x. Agnus Del (lat., Guds lamm), namn på Jesus enl. Joh. 1:29; i den äldre kristna konsten framställdes Jesus ofta ss. ett lamm bärande en fana. A.D. ss. ingående i liturgien förekommer första gången i de Apostoliska konstitutionerna (se d.o.). I romerska mässan är A.D. en bön före kommunionen: "Agnus Dei, qui tollis pec-cata mundi, miserere nobis/" (”O, Guds lamm, som borttager världens synder, förbarma dig över ossl”). I svenska kyrkan betecknar A.D. ett led i nattvardsliturgien, uppbyggt på ovannämnda bön. I romersk-katolska kyrkan före komma även amuletter av invigt vax med inristade A.D.-bilder. S.N. Agnus scy'thicus, en drog. Se Barometz. Agogi'k (grek.), mus., av H. Riemann införd benämning på de små förändringar av tidmåttet (se Tempo), som fordras av ett uttrycksfullt musikaliskt föredrag. A. och d y-n a m i k (gradering av tonstyrkan) utgöra tillsammans inbegreppet av den musikaliska före-dragsläran, och deras rätta användning är den säkraste prövostenen på den föredragandes konstnärliga mogenhet. F.S-l. Ago'n (grek.), tävlingsspel. Den i fornhelle-niskt väsen djupt rotade tävlingsdriften yttrade sig bl.a. i de vid många fester förekommande tävlingsspelen, efter de olika tävlingsarterna kallade g y m n i s k a (idrott), h i p p i s k a (kappkörning och kappridning) och m u s i s k a (musik och skaldekonst, enl. Plinius även målning). Några av dessa spel fingo småningom panhellenisk betydelse, näml, de olympiska i Olympia, de nemeiska i Nemea, de pythiska i Delfi och de isthmiska på Isthmos nära Korint. Romerska kejsare inrättade efter grekiskt mönster liknande agoner, som dock aldrig fingo nationell betydelse, t.ex. den av Do-mitianus 86 e.Kr. stiftade agon C a p i t o 1 i-n u s, vilken ägde bestånd till forntidens slut. H.Sj. Ago'ner, se Agoniska linjer. Agoni' (grek. agoni'a), dödskamp. In ago'ne, döende. Ago'niska linjer, agoner, linjer, som tänkas dragna mellan orter, där missvisningen el. deklinationen är lika med noll, d.v.s. där en kompassnål pekar rakt i norr. Se J o r d m a g-n e t i s m. A.L-dh. Ago'nus, ett fisksläkte. SeSkäggsimpan. Agora' (grek.), i de grekiska städerna torget, på vilket det kommersiella, religiösa och politiska livet rörde sig, därför också beteckning för folkförsamlingen. [W.N.] Agorafobi', psykiatr., torgskräck el. torgsvindel; en tvångsföreställning (se d.o.), som stundom förekommer hos nervösa personer och yttrar sig i oresonlig och ångestfylld rädsla för att ensamma passera öppna platser. S-m. Agora'kritos, grekisk bildhuggare från Paros, verksam under 400-talet, stod som lärjunge Fi-dias synnerligen nära. A. blev berömd för en kolossalstaty av Nemesis i Rhamnus, som även tillskrives Fidias själv och varav ett fotstycke är bevarat. E.Wrgl. Ago'sta, stad på Sicilien. Se Augusta. d’Agoult [dago'], Marie Cathérine S o-p h i e, f. de Flavigny, fransk förf:inna under pseud. Daniel Stern (1805—76). Efter ett kort äktenskap med greve d’Agoult skilde hon — 339 — —- 340 —