AIAKOS litterära strömningarna i Skandinavien och Frankrike. I hans övervägande ljusa och harmoniska sinne sammansmälte dessa intryck med hans varma kärlek till finsk natur och finskt folkliv och med barndomsminnena från prästgården till en lyriskt färgad, föga stridbar, lugnt realistisk livssyn, som får uttryck i hans stilistiskt högtstående, kultiverade pro sakonst. Finska språket erhöll i A:s hand en tidigare ouppnådd mogen och artistisk kulturprägel. A:s flesta arbeten äro översatta till svenska. Mest karakteristiska för honom äro väl de sju samlingarna korta prosastycken av växlande art, som han givit namnet ”Lastuja” (”Spånor”, 1891—1917). Av hans större arbeten kunna nämnas romanerna ”Papin tytär” (”Prästens dotter”, 1885) och ”Papin rouva” (”Prästens hustru”, 1894), vidare ”Panu” (1897), en skildring från tiden för kristendomens införande i Finland, den dramatiskt förtätade ”Juha” (”Johan”, 1911), och den självbiografiska ”Muistatko—?” (”Minns du—?”, 1920).— G. Castrén publicerade år 1922 på sv. en biografi över A. i två band. H. S-m. Ahom, ett i Assam i historisk tid invandrat, Tai (se d. o.) tillhörande folk. A:s egen historiska litteratur förlägger invandringen till en tidpunkt motsvarande 1228 e. Kr. A. bildade i Assam ett rike, som tidtals innehade en betydande maktställning, tills det 1810 måste underkasta sig burmanerna och 1825 engelsmännen. Deras antal torde f. n. kunna uppskattas till c:a 180,000. A:s ursprungliga primitiva religion har under hinduismens inflytande så gott som helt undanträngts. Deras språk, som utgjorde en del av Taigruppen, är numera utdött och har ersatts av assamesiskan; på detsamma föreligger en ej obetydlig litteratur av framför allt historisk art, skriven på ett med det burmanska besläktat alfabet. — Litt: E. A. Gait, ”A history of Assam” (1906); G. A. Grierson, ”Linguistic survey of India”, 2 (1904). C.F. Ahr, biflod till Rhen från v. A., som upprinner på Eifel, är 90 km. lång. M. P. Ahrenberg, Johan Jacob, svensk-finsk förf, och arkitekt (1847—1915). A. publicerade skildringar ur folklivet i ö. Finland, bl. a. ”Hi-huliter” (1889) och ”Stockjunkaren” (1892) samt romaner ur herrgårds- och societetslivet, i vilka aristokratiska ryska typer ofta bilda ett måleriskt inslag, t.ex. ”Familjen på Haapakoski” (1893), ”Vår landsman” (1897). Memoarverket ”Människor som jag känt” (6 bd, 1904—14) innehåller ett rikt persongalleri men är icke tillförlitligt i detaljerna. A:s romaner ha åtnjutit stor popularitet, de äro ledigt skrivna och underhållande, om än språket är starkt provinsiellt betonat. II. S-m. Abrens, H e i n i .ch, tysk filosof (1808—74), prof, i Graz 1850, i Leipzig 1859. A., vars huvudintresse ägnades rätts och statsfilosofien, var lärjunge till K. G. F. Krause (se denne) och utbredde kännedomen om hans system i Frankrike och Belgien genom föreläsningar i Paris 1830 och i Bryssel 1834 samt genom en omfattande skriftställ-arverksamhet. A:s huvudarbete är ”Naturrecht oder Philosophie des Rechts und des Staates” (1856). A. var även politiskt verksam. G. A. A'hriman (i Avesta Angro mainyu, grek. Arei-ma'nes, Areima'nios, nypers. Aharman, Ahri-man), den europeiskt vedertagna benämningen på mazdaismens (se d.o.) onde ande, vars kamp med Ahuramazda (se denne) fyller universums historia och slutar med A:s nederlag. C.F. Ahtuba [aztu'-], se Achtuba. Abtyrka [azty'-], se Achtyrka. Ahu, asiatisk getras. Se Getsläktet. Ahuachapan [apaèapa'n], stad i republiken Salvador, Mellanamerika, nära gränsen mot Guatemala; c:a 30,000 inv. Ahurama'zda (i Avesta Ahuramazda, grek. Oroma' zes, Oroma'zdes, i europeiserad form ofta Ormazd, Ormuzd), i mazdaismen (se d. o.) namn på den högste guden och ledaren av Amesha Spentas (se d o.), tillika det godas princip, vars segerrika kamp med den onde anden, Ahriman (se denne), utgör själva kärnan i mazdaismens kosmologiska system. Det är även A., som för Zarathustra (se denne) uppenbarar hans religionslära. C. F. Ahwaz, stad i prov. Arabistan, s.v. Persien. A. är beläget i ett givande oljedistrikt vid Persiens enda segelbara flod, Karun. H. S-n. Ai, den tretåiga sengångaren. Se S e n-g å n g a r e. Ai-ai el. A y e-a y e, halvapa. Se Fingerdjur. Aiakos [al'-] (lat. Aeacus), grek, myt., son till Zeus och nymfen Aigina; då ön Oinone (sedermera kallad Aigina), där A. bodde, saknade invånare, förvandlade Zeus på A:s’ anhållan myror till människor, vilka i följd därav kallades myrmidoner (grek, myrmex, myra). Efter döden blev A. domare i underjorden. På Aigina hade A. en helgedom, där segrarna i festspelen upphängde sina kransar. Hans sö — 373 — — 374 —