AISCHYLOS Aischylos [äl'sky-] (lat. Aeschylus), Eufo-rions son från Aten, grekisk dramatiker (o. 525—456 f. Kr.). Om A:s’ liv är föga bekant. Han tillhörde en atensk adelsätt, kämpade under perserkrigen i slagen vid Maraton (490) och Salamis (480), gjorde under 470- och 460-talen resor till Sicilien som gäst hos konung Hieron av Syrakusa, var ögonvittne till Etnas utbrott 475 (beskrivet i tragedien Prometheus). Efter 458 lämnade A. definitivt Aten, möjligen på gr. av slitningar med sina landsmän, och tillbragte sina sista dagar på Sicilien. A. är den äldste av de grekiska dramatiker, vilkas verk bevarats till vår tid; det är också av allt att döma han, som utbildat festspelen vid Dio- Grekisk diktare (möjligen Aischylos). Marmorkopia från 400-talet. Museo Capitolino, Rom. nysos Eleuthereus’ årl. högtid (jfr D i o n y s o s och Drama) till en dramatisk konstform i vår mening. Festspelen utgjordes förut av körsånger med inlagda förklarande och berättande samtal mellan körens anförare och en skådespelare; genom att införa bruket av en andra skådespelare skapade A. en verkligt dramatisk dialog och utvidgade dialogpartiernas omfång på körsångernas bekostnad. A:s’ dramatiska produktion omfattade enl. antika litteraturhistoriker c:a 80 dramer, sammanförda i cykler om 3 tragedier, trilogier, med åtföljande satyrspel. Sina ämnen tog han än ur samtidshistorien, än ur gudasagan, men framför allt ur hjältedikten. Till vår tid har bevarats ett under' senantiken verkställt urval, omfattande fyra enstaka tragedier och en fullständig trilogi: 1) Deskyddssökande (grek. Hiketi'des, datum obekant), A:s’ ålderdomligaste drama: körsångerna överväga, intrig och dialog outvecklade. Ämne ur urtidssagan: Konung Da- naos’ döttrar fly undan ett påtvingat äktenskap med konung Aigyptos’ söner; de söka och finna en fristad hos konung Pelasgos, vars rike i Argos skildras som urtypen för ett grekiskt kultursamhälle. 2) Perserna (uppfört 472). Patriotiskt festspel med ämne ur samtidshistorien. Till persernas huvudstad, där man ängsligt väntar nyheter från konung Xerxes’ tåg mot Grekland, kommer en budbärare, som berättar om nederlaget vid Salamis; konung Da-reios’ skugga, som frambesvärjes ur graven, talar straffande ord om sin sons övermodiga företag och manar sitt folk att för framtiden hålla fred med grekerna; slutligen kommer den besegrade konungen själv och ger uttryck åt sin ånger och förtvivlan. 3) De sju mot Te be (uppfört 467). Ämne ur hjältedikten: prins Polyneikes av Tebe, som drivits i landsflykt av sin broder konung Eteokles, anfaller i spetsen för ett förbund av sju konungar sin fädernestad; anfallet tillbakaslås, och de sju angriparna stupa; under striden mötas bröderna i envig och dräpa varandra. Dramat upptas till stor del av episka stridsskildringar, lagda i budbärarens mun. Huvudintresset knyter sig till Eteokles’ gestalt: han sonar sin skuld mot brodern genom sin död för fosterlandet. 4) Den fjättrade Prometheus (efter 475; årtal obekant). Ämne ur gudasagan: Prometheus har, ehuru själv titan, hjälpt gudarna att störta titanerna från världsherraväldet; då han senare, mot den nye gudakonungen Zeus’ förbud, genom eldens gåva höjer människorna ur deras djuriska urtillstånd, låter Zeus fjättra honom vid en klippa i Kaukasus; stolt i medvetandet att sitta inne med en hemlighet, på vilken Zeus’ fortsatta välde beror, slungar han ut sina förebråelser mot den otacksamme tyrannen; då han ståndaktigt vägrar att yppa hemligheten, sänker Zeus med blixt och dunder klippan i Tartaros. Det himlastor-mande trots, som man — knappast med rätta — läst in i dramat, har i modern tid förskaffat det särskild popularitet. (I trilogiens följande, förlorade dramer skildrades försoningen mellan Zeus och Prometheus). 5) Orestes’saga (O r e s t i e n, uppförd 458), en trilogi, omfattande dramerna ”A g a m e m n o n”, ”Offret vid graven” och "Eumenidern a”. Ämne ur hjältedikten: Den segerrike konung Aga-memnon blir vid hemkomsten från trojanska kriget dräpt av sin maka Klytaimestra och hennes älskare Aigisthos ("Agamemnon”). Hans son Orestes, som växt upp i främmande land, hämnas på Apollons befallning sin fader och dräper mördarparet (”Offret vid graven”); då han härigenom gör sig skyldig till modermord, förföljdes han av Erinyerna, de gudamakter, — 387 — — 388 —