ALBREKT I den mäktigaste. Rådet måste ännu tre gånger (1375, 1378, 1383) avfordra honom förnyad konungaförsäkran, och småningom tilltvingade sig storgodsägarna allt större län. A:s fader avled 1379, sysselsatt med att vinna Danmarks krona efter Valdemar Atterdag för sin sonson Albrekt d.y. A. fortsatte denna strid och angrep Danmarks provinser öster om Sundet. Då Bo Jonsson avled 1386, sökte A. bryta stormännens makt genom ett angrepp mot dennes testamente och dess exekutorer. En koalition mellan Margareta av Danmark och den ännu en gång hotade adeln blev följden. De förbundo sig å Dalaborg 1388; 1389 besegrade Margaretas trupper A:s vid Äsle i Västergötland, där A. och hans son Erik tillfångatogos. Sverige var förlorat för A. trots mecklenburgarnas fortsatta ansträngningar. Han lösgavs 1395; en kort tid innehade han Gotland, men avstod det till Tyska orden. — A. var g.m. 1) Richardis av Schwerin, 2) Agnes av Braunschweig. Två väl överensstämmande porträtt av honom finnas: ett å hans gravsten i Doberan, ett i en handskrift i Schwerin. — Litt.: K. Erslev, ”Dron-ning Margrethe” (1882); W. Strecker, ”Die äus-sere Politik Albrechts II. von Mecklenburg” (1913); I Andersson, ”Källstudier till Sveriges historia” (1928). I.A. Albrekt I Björnen, markgreve av B r a n-denburg (d. 1170). Av kejsar Lothar II erhöll A. 1134 i förläning Altmark, de v. om Elbe belägna delarna av nuv. prov. Brandenburg. Genom erövring utvidgade A. sitt välde med stora områden på Elbes h. strand, Mittel- och Neumark, och blev sålunda grundläggare av markgrevskapet Brandenburg. S.Bln. Albrekt III A k i 11 e s, kurfurste av Brandenburg (1414—86). A., som tillhörde huset Hohenzollern, var bekant för sitt ridderliga uppträdande och sin tapperhet; i Tysklands inre fejder stod han troget på kejsarens sida. Han utfärdade 1473 en förordning om arvsrätten inom huset Hohenzollern, enl. vilken dess besittningar i Brandenburg skulle vara odelbara och jämte kurfurstevärdigheten alltid tillfalla den äldste sonen. S.Bln. Albrekt I, hertig av Braunschweig (d. 1279). A. var en krigisk furste, som inblandades även i dansk politik. Han inkallades 1262 till Danmark av den minderårige Erik Klippings moder Margareta Spränghäst till hjälp mot Erik av Slesvig (Erik Klipping). I.A. Albrekt II av Mecklenburg (1318—79), furste, senare (efter 1348) hertig av Mecklen-Iburg 1329—79, fader till konung Albrekt av .•Sverige. Regeringen fördes under A:s första :år av en förmyndarstyrelse, utsedd av A:s fader Henrik 1336 övertog A. själv styrelsen och förmäldes s.å. med Eufemia, syster till Magnus Eriksson av Sverige. Sina första regeringsår ägnade A. åt att befästa fred och ordning i Mecklenburg i samförstånd med han-san. Han deltog vidare icke utan framgång i de politiska striderna i Nordtyskland. Senare kom han att sysselsätta sig huvudsaki. med nordisk politik. 1339 erhöll han som pant för hemgift kronans inkomster i Skanör och Falsterbo. Han förband sig med Magnus upproriske son Erik 1356 och erhöll s. Halland m.m. i förläning; i de invecklade intriger, som ledde till Valdemars återerövring av Skåne 1360, spelade A. en på gr. av källmaterialets bristfällighet outrebar roll. 1363 förde A. sin son med samma namn över till Sverige, fördrev Magnus och fick sonen vald till konung. De följande åren var han så gott som sonens med-regent i Sverige och erhöll stora pantelän. Under sin sista regeringstid strävade A. att förvärva Danmarks krona efter Valdemar Atterdag åt sin sonson A., son till A:s son Henrik och Valdemars dotter Ingeborg. Härigenom ville han fullborda den stora baltiska sammanslutning, ledd från Mecklenburg, som hans politik synes ha gått ut på. Han gynnades härvid av ett starkt parti inom Danmark, särsk. i Skåne, men misslyckades. Olof, son till Magnus Erikssons son Håkan och Valdemars dotter Margareta, valdes till konung i Danmark, och trots diplomatiska och krigiska ansträngningar förlorade A. spelet. A. är vid sidan av Valdemar Atterdag förgrundsfiguren i östersjö-politiken vid 1300-talets mitt. Birgitta, vilken kraftigt varnar för att söka stöd hos honom, benämner honom i sina revelationer ”räven”. I.A. Albrekt VII av Mecklenburg, (1486— 1547), hertig 1503—47, delvis i samregering med sina bröder. A. var gift med Anna av Brandenburg, systerdotter till Kristian II av Danmark, och deltog i förbund med Lübeck i grevefejden, men råkade i spänt förhållande till ledaren, Kristoffer av Oldenburg. Efter nederlaget vid öxneberg 1535 ledde han Köpenhamns försvar mot Kristian III och kapitulerade 1536. Han trädde senare i förbindelse med Dacke; intrigerna kulminerade 1545 i mot de nordiska länderna riktade rustningar. I.A. Albrekt VII av Nederländerna, ärkehertig av Österrike (1559—1621), son till kejsar Maximilian II. På olika poster ådagalade A. sådan skicklighet, att 1596 den svåra posten som ståthållare i Nederländerna anförtroddes honom. Han hade här strider att utkämpa med Frankrike och upproriska nederländska provinser. 1599 förmäldes han med Filip II :s dotter Isabella och blev ärftlig herre över Nederlän — 519 — — 520 —