ALEXANDER hette, innan han antog påvenamnet, R o d r i g o Lanzol y Borja (Borgi a) och gjorde, gynnad av sin frände påven Calixtus III av släkten Borgia, en snabb kyrklig karriär: kardinal blev han redan 1456. Vid valet 1484 strävade han energiskt efter påvestolen, men först 1492 lyckades han genom slösande utfästelser till kardinalerna till allmän överraskning bli vald. Han deltog livigt i de politiska striderna. Då Karl VIII segrande genomtågat Italien 1495, arbetade A. som medlem i ”den heliga ligan” på fransmännens utdrivande; däremot stod han i förbund med Ludvig XII och vann med dennes stöd genom sin son Cesare Borgia (se denne) delar av påvestolens gamla område. — A:s organisationstalang och ekonomiska begåvning var betydande liksom hans förmåga av of fentligt framträdande; han saknade icke kulturella intressen. Genom sitt sedeslösa liv, som folktron tillskrev demoniskt inflytande, och sin ohöljda nepotism skadade han dock mycket påvedömets anseende. Kyrkans inkomster använde han i stor utsträckning för att stödja sin och Cesares politik; sina övriga barn och sin älskarinna Giulia Farneses släkt gynnade han på ett sätt, som väckte anstöt. Savonarola, som riktade våldsamma angrepp mot A., drabbades av bannlysning och brändes 1498. — Genom den s.k. demarkationslinjen (se d.o.) slet han Spaniens och Portugals kolonitvist. l.A. 5) A. VII (1599—1667), hette eg. Fabio C h i g i, blev vid 27 års ålder fil., jur. och teol. d:r och kom 1626 till Rom. Han deltog i fredsunderhandlingarna i Münster 1644—48, där han tillvaratog påven Innocentius X:s intressen, utnämndes 1652 till kardinal och valdes 1655 till påve. Under sitt pontifikat hade han ständigt att kämpa mot Ludvig XIV:s, resp. Mazarins motstånd. A. intresserade sig för vetenskap och litteratur, utförde stora nybyggnader i Rom (kolonnaderna kring Petersplat-sens övre del) och förbättrade påvestolens finanser (se M o n t e). För den svenska historien är A. av intresse genom sina förbindelser med drottning Kristina. Han beredde henne ett glänsande mottagande i Rom och meddelade henne själv konfirmationens sakrament. Efter honom kallade hon sig Kristina Alexandra. T.S-d. 6) A. VIII (1610—91), hette eg. Pielro O 11 o b o n i, härstammade från en förnäm ve-netiansk familj och erhöll en utmärkt uppfostran. Han utnämndes av Innocentius X 1652 till kardinal och blev 1681 påve; ss. sådan förkastade han 1690 de gallikanska friheterna. Personligen var han energisk och sympatisk; [åvestolens anseende skadades dock av att A. återupplivade de s.k. sinekur-ämbe-tena. T.S-d. Alexander I, furste av Bulgarien (1857 —93), son till prins Alexander av Hessen-Darm-stadt, bar liksom sina bröder titeln prins av Battenberg. Brorson till kejsarinnan Maria av Ryssland, deltog A. i rysk tjänst i ryskturkiska kriget 1877 och blev 1879 på tsar Alexander II:s till-skyndan vald till furste av Bulgarien. A:s försök att med rysk hjälp bringa ordning i de oroliga förhål landena här misslyckades, och han kom i st. i ett förödmjukande beroende av Ryssland. Då A. sökte minska detta, uppstod ett spänt förhållande till Ryssland, vilket än mera skärptes, då A., utan att inhämta tsarens medgivande, 1885 antog Ostrumeliens förslag om anslutning till Bulgarien. Ej heller Serbien såg denna maktökning med blida ögon utan förklarade 1885 krig. A. visade sig emellertid den kritiska situationen vuxen och slog serberna i grund vid Slivnitsa, varefter fred slöts. Förbundet med Ostrumelien bekräftades av stormakterna och sultanen, och A. utnämndes till turkisk generalguvernör över Ostrumelien på 5 år. Följande år anstiftades med ryskt bistånd en sammansvärjning mot A., som fängslades, tvangs att abdikera och skulle föras ur landet, då han genom en motrevolution, ledd av Stambolov, under folkets jubel åter insattes i sin furstliga värdighet. Hans försök att blidka tsaren misslyckades emellertid, och han ansåg sig därför mest gagna landet genom att definitivt avgå 1886. — A:s förlovning med kejsar Vilhelm II :s syster, prinsessan Viktoria, omintetgjordes 1888 av Bismarck av hänsyn till Ryssland. 1890 inträdde A. i österrikisk militärtjänst, gifte sig med sångerskan Johanna Loisinger och levde sedermera under namnet greve Hartenau i Graz. — Litt.: A. F. Golowin, ”Fürst A. I. von Bulgarien” (1896); C. E. Corti, ”A. von Battenberg” (1926). H.W-r. Alexander, konung av Grekland (1893— 1920), andre son til! konung Konstantin, efter- — 553 — — 554 —