ALEXANDER ska politiken och knöt en nära vänskap med A. Finlands förlust skulle ersättas genom förvärvet av Norge. Genom Karl Johan återknötos också förbindelserna mellan Ryssland och England, och så lades grunden till den koalition, som skulle störta Napoleon. I början såg det dock ej ut att gå så. Napoleon framträngde i oemotståndlipt segerlopp ända till Moskva. De ryska motgångarna och särsk. Moskvas brand gjorde på A. ett oerhört intryck. Djupt kände han krigets fasor, för vilka han gjorde sig själv ansvarig, hans motvilja mot Napoleon stegrades till hat och avsky, och han började anse sig som det av himlen utsedda redskapet till Europas befrielse. Segern över Napoleon stärkte honom i den tro, att hans synder, för vilka han så hårt fått böta 1807 och 1812, nu voro förlåtna, och sammanträffandet med baronessan von Krüdener i Basel på hösten 1813 gav äntligen hans själ frid. Den i yngre dagar ganska äventyrliga damen hade nu hängivit sig åt en mystisk pie-tism, som helt vann även A., och under några månader sommaren 1814 utövade hon ett stort inflytande på honom. Under hennes påverkan tillkom den heliga alliansen, vars principer kunna sägas vara desamma, som proklamerades i motiveringen till Nationernas förbund, blott översatta till det begynnande 1800-talets språk. — A. ville dock, trots den heliga alliansens karaktär av ett personligt förbund mellan härskarna av Guds nåde, ingalunda förkväva friheten. Tvärtom hade vistelsen i Frankrike och ett besök i England kommit hans liberalism att ånyo flamma upp, samtidigt som han nu ville förverkliga sin gamla dröm om ett enigt Polen under sin spira. Österrikes och Frankrikes motstånd satte honom dock ur stånd att vinna detta mål, Preussen behöll en del, Österrike det mesta av sin vinst från Polen, och då tillät den allmänna meningen i Ryssland ej heller A. att med Polen återförena de av Ryssland tagna områdena. Det nya Polen blev därför en stor besvikelse för polackerna, och den fria författningen lät dock nästan all makten ligga i härskarens händer. Det sätt, på vilket den tillämpades, gjorde detta ännu klarare, och varje tecken till missnöje el. opposition blott ökade A:s skuggrädsla. Från 1818 kom A. alltmer bort från sin liberalism. Ett myteri vid gardet, det jäsande missnöjet på många håll i Europa, den ryske agenten Kotzebues mord, allt medverkade härtill. A. hatade revolutionen, friheten skulle skänkas av furstarna, annars ledde den till fördärvet. Så slöt s:g A. småningom allt bestämdare till Metternichs undertrycknings- och in-terventionspolitik och offrade t.o.m. de ryska intressena på Balkanhalvön. Oense med sig själv, missbelåten med tiden och händelsernas utveckling, upptog A. nu åter de planer på att abdikera, som han i början av sin regering umgåtts med. Då bortrycktes han under ett besök på Krim, dit han följt sin sjuka gemål, plötsligt av döden. — A. var sedan 1793 g.m. prinsessan Louise av Baden, syster till Gustav IV Adolfs gemål; han hade med henne blott en dotter, som dog ung. Litt: N. Schilder, ”Kejsar Alexander” (på ryska, 1897—98); Th. Schiemann, ”Geschichte Russlands unter Kaiser Nikolaus I”, 1 (1904); P. Rain, ”Alexandre I” (1913); A. Vandal, ”Napoléon et Alexandre I” (1891— 96); K. Waliszewski, ”Le règne d’Alexandre I” (3 bd, 1923—25). P.S. 2) A. II Nikolajevitj (1818—81), son av kejsar Nikolaj I och Alexandra Fjodorovna (Charlotta av Preussen), besteg tronen 1855. Godhjärtad och välmenande, med goda om än ej lysande förståndsgåvor, fin bildning och en ej ringa erfarenhet i politiska och militära ting, syntes han ganska väl rustad för sitt höga kall. En viss vekhet i karaktären, en stundom framträ dande brist på verklighetssinne och en därmed sammanhängande benägenhet att av ringa anledning hänge sig antingen åt överdrivna förhoppningar el. åt den djupaste misströstan hörde till hans mindre lyckliga egenskaper. Starkt påverkad av sin lärare, skalden och idealisten Zjukovskij (se denne) och med en genom inrikes resor och upprepade regentförordnanden vunnen grundlig kännedom om det ryska samhällets brister, hade han redan som tronföljare umgåtts med hemliga reformplaner. Ivrig att realisera dem, skyndade A. att avsluta det ännu pågående Krimkriget (mars 1856) och gick sedan omedelbart till verket. Tiden var gynnsam. Det olyckliga kriget hade avslöjat svagheterna i det rådande systemet och banat väg för ett nytt. Med en storslagen programförklaring och det stolta löftet ”att utveckla alla nationens andliga och materiella krafter” inledde den nye tsaren en reformperiod, som trots svagheter och missgrepp är den största och mest betydande i Rysslands historia sedan Peter den stores dagar. Reformerna följde slag i slag. Censuren mildrades, universiteten fingo större frihet, och svårigheten att erhålla — 559 — — 560 —