ALKIO tiska och nordliga haven, simma och dyka förträffligt samt flyga i regel snabbt. Gången är otymplig; i vila stödja de sig ej blott på foten utan även på tarsen. Näringen utgöres av fisk, kräftdjur o.d. De äro sällskapliga djur, som leva i flock och under häckningstiden bilda stora kolonier. För människan äro somliga arter av stor betydelse. Så utgöra de å Grönland jämte sälarna befolkningens viktigaste näringsmedel. De lägga blott ett el. högst två ägg. Till a höra inom vår fauna grisslor, tordmule, alke-kung och lunnefågel(se d.o.). Dessutom har även starikan(se d.o.)någon gång anträffats inom landet, Ett släkte, Plautus, med en enda art, garfå-geln (se d.o.), har under sen tid utrotats. E.D-r. Alkhwarizmi, arabisk lärd, se al-C h w a r i z-m i. AlkibFades, atensk statsman och fältherre (o. 450—404 f.Kr.), son till Kleinias (fallen vid Chaironeia 446), av gammal adel. A:s’ lysande begåvning liksom hans utomordentliga skönhet gjorde honom — trots hans vilda utsvävningar och hans öppna förakt för all bestående ordning — till det atenska folkets älskling. I det politiska livet uppträdde han efter Kleons död (422) som en motståndare till Nikias och det konservativt-aristokratiska partiet. Hans plan att efter Nikiasfreden (421) isolera Sparta misslyckades emellertid, då denna makt vid Manti-neia (418) besegrade koalitionen. Större framgång hoppades A. kunna vinna av ett krigståg mot Syrakusa, vilket skulle ledas av honom, Nikias och Lamachos; de med iver bedrivna, omfattande rustningarna voro nästan avslutade, då man på morgonen n/5 415 fann åtskilliga av de på Atens offentliga platser uppställda hermerna stympade. Ehuru det väl knappast är troligt, att A. haft någon del i delta dåd, visste hans motståndare snart nog att vända folkets förbittring mot honom, då hans förakt för lag och ordning redan förut var bekant. Man beslöt emellertid uppskjuta processen till hans återkomst, och A. fick avsegla med flottan. Redan hade han efter stora svårigheter intagit Naxos och Katane på Sicilien, då han plötsligt fick order att omedelbart inställa sig inför rätta i Aten. A. flydde då till Peloponnesos och erfor i Elis, att han av atenarna dömts till döden och hans egendom konfiskerats. Hans raseri och hämndlystnad mot sitt förra fädernesland kände nu inga gränser, och Aten skulle snart erfara, vilken fiende det fått i honom. I Sparta genomdrev han, att hjälp avsändes till Syrakusa, vilket ledde till den atenska expeditionens undergång; vidare förmådde han spartanerna att besätta Dekeleia; därjämte slöts under hans medverkan ett förbund mellan Sparta och den persiske satrapen Tissafernes mot Aten. Som spartansk befälhavare bragte A. 412 Jonien till avfall från Aten. I Sparta vände sig dock snart stämningen mot A., och han måste fly till Tissafernes, vilken han övertygade om nödvändigheten av att draga in på hjälpen till Sparta; samtidigt inledde han underhandlingar med de atenska amiralerna ang. störtandet av den demokratiska författningen i Aten. Revolutionen lyckades visserligen (411), dock utan medverkan av A., vilken tvärtom ställde sig på demokraternas sida och lät kalla sig till Samos till den atenska flottan, som icke erkände den oli-garkiska regeringen. Han besegrade nu den spartanska flottan vid Abydos (411) och vid Ky-zikos (410) och erövrade sedan genom en rad lyckade fälttåg de viktigaste platserna vid Hel-lesponten. A. återvände på våren 408 till Aten, där han mottogs med de största hedersbetygelser och utnämndes till överbefälhavare över hären och flottan; dock blev han redan följande år avsatt efter nederlaget vid Notion. Djupt kränkt gick A. i frivillig landsflykt till det traki-ska Chersonesos, där han före den avgörande drabbningen vid Aigospotamoi erbjöd atenarna sina tjänster, men snöpligen avvisades. Efter Atens fall flydde han till persern Farnabazos, vilken på uppmaning av den spartanske fältherren Lysandet lät mörda A. i Melissa i Fry-gien. — Hans liv har skildrats av Plutarchos och Cornelius Nepos. Litt.: G. F. Hertzberg, ”A., der Staatsmann und Feldherr” (1853); H. Houssaye, ”Histoire d’Alcibiade” (1873); A. Fokke, ”Rettungen des A.” (1883—86); F. Tae-ger, ”A.” (1925). [W.N.] Alki'des, A 1 k e i d e s, namn på Herakles ss. sonson till Alkeus el. Alkaios. A'lkifron, grekisk förf, från slutet av 2:a el. början av 3:e årh. e.Kr., gav med den attiska komedien som huvudsakligt mönster i en samling ”brev” mellan till största delen fingerade personer (utg. av M. A. Schepers, 1905) ypperliga skildringar av livet i Aten och på Ättika. Stilistiskt och språkligt har A. rönt starkt inflytande av atticismen (se d.o.). W.N. Alki'ndi, arabisk lärd, se al-K indi. AlkFnoos, grek, myt., konung över faiakerna, fader till Nausikaa; A. emottog gästvänligt den skeppsbrutne Odysseus och sände honom hem på ett faiakiskt skepp. [W.N.] A'lkio, S a n t e r i, urspr. Alexander Fila n d e r, finsk skriftställare, tidningsman och politiker (f. 1862). A., vars far var lanthandlare i s. Österbotten, gick efter avslutad folkskole-kurs affärsvägen och sysslade med lanthandel intill år 1904. Redan från början av 1880-talet verkade han emellertid för folkbildningen i sin hemtrakt, deltog ivrigt i ungdomsföreningsrö-relsen och var redaktör för denna rörelses tid — 645 — — 646 —