ALPERNA räknas till 3,800 kvkm., därav 1,460 kvkm. inom östalperna. Glaciationen är störst inom Centralalperna, beroende på deras större absoluta höjd och bättre orografiska förutsättningar för ansamling av firn. A:s största glaciärer äro: Ytvidd Längd Israndens höjd ö. h. Aletschgletscher 129,i kvkm. 26,8 km. 1,360 m. Gornergletscher 67,2 „ 15,o „ 1,850 „ Mer de Glace .. 55,3 „ 15,o „ 1,150 „ Fieschergletscher 40,9 „ 16,o „ 1,500 „ Unteraargletscher 39,s „ 16,o „ 1,880 „ Glaciärerna äro underkastade storleksvariationer, som — utom de årliga — tyckas ha tvenne perioder, en på 100 år och en på c:a 35 år, sammanfallande med de Brücknerska 35-åriga klimatvariationerna. Maximumutbredning hade A:s glaciärer under perioden 1594—1605, 1631 —36, 1677—81, 1716--24, 1736—48, 1771—86, 1812—18 och 1835—53. Sedan 1856 äro, med ett par avbrott, ett större 1875—1892, de flesta av A:s glaciärer i sekulär tillbakaryckning. Volymförlusten inom Rhöne-glaciärens hela bassäng från 1882—1912 beräknas till o. 130 mill. kbm.; dess isrand drog sig tillbaka ett par km. — Litt.: A. Heim, ”Geologie der Schweiz” (2 bd, 1919—22); A. Penck och E. Brückner, ”Die Alpen im Eiszeitalter” (1902—07); L. Kober, ”Bau und Entstehung der Alpen” (1923); N. Krebs, ”Die Ostalpen und das heutige österreich” (1928). A:s klimat är sammanfattat i J. Hann, ”Handbuch der Klimatologie” (1908—11). J.C. Växtvärld. Växtgeografiskt tillhör A:s vegetation skilda floraområden. Sydsluttningarna karakteriseras genom för Medelhavsländerna egendomliga växtarter, ss. fikon-, mandel-, mullbärs- och olivträd, cypresser jämte vinrankor och vid Rivieran även dvärgpalmer. I A:s ö. del går den mellaneuropeiska floran, som i övrigt är den förhärskande i hela alpområdet, över i den pannoniska floran med skogar av ek, svarttall m.fl. Högre upp på bergen utbreder sig en zon, bildad av övervägande bok, ask, alm och lind, i s. delen av alpområdet även av äkta ka stanj, och ovan denna, mellan 1,350 och 1,800 m., ett barrträdsbälte, där gran, lärkträd och cembratall äro de förhärskande trädslagen och jämte dem förekomma idgran, try-, sälg- och videarter. Skogsgränsen ligger i A. på olika höjd, mellan 1,500 och 2,200 m., och i Nordalperna flera hundra m. lägre än i Centralalperna; mot ö. sänker den sig några hundra m. ned. Dess läge är beroende av markens beskaffenhet, nederbörden, ljus- och särsk. vindförhållandena. Ovan skogsgränsen vidtager en snårartad busk-skog, s.k. Krummholz, bildad av bergfur, grön al, viden och enbuskar, med förkrympta, ned-liggande stammar och ormlikt krökta grenar, varpå följer den egentliga alpfloran, karakteriserad av växternas kraftigt utvecklade rotsystem, mer el. mindre mattliknande växtsätt, stora, färgmättade blommor och i övrigt för denna regions klimatiska förhållanden nära anpassad organisation (se Alp väx ter). Snö- och isfälten på A:s högsta toppar hysa endast en obetydlig, av lågt stående växter bildad vegetation, ss. den röda snöns alg (se d.o.) och några andra arter alger, som meddela snön en karakteristisk färg. — Litt.: C. Schröter, ”Das Pflanzenleben der Alpen” (2 Aufl. 1923). O.Gz. Djurvärld. A:s djurvärld i de lägre delarna utgöres huvudsaki. av mellaneuropeiska arter; i de mot s. öppna dalarna tillkomma dessutom några sydeuropeiska djur. De högre regionerna hysa åter vissa för dem egendomliga former, s.k. alpina djur el. genuina alpdjur; en del av dessa utgöra rester (s.k. relikter, se d.o.) av Mellaneuropas istidsfauna. Vidare förekomma åtskilliga djurformer (s.k. alpifila), som stiga mot högfjällen under den varma årstiden för att vid vinterns inbrott återvända till dalbottnarna. — Bland högfjällens däggdjur märkas gämsen, stenbocken, murmeldjuret, alpharen och snömusen. Stenbocken är numera till största delen utrotad och kvarlever blott, omsorgsfullt skyddad, i vissa delar av Piemont och Graubünden. Gämsen uppträder däremot ännu mångenstädes talrikt. — I skogsregionen träffas mullvad, näbbmöss, sjusovare, grävling, räv samt mera sällsynt björn, varg och lo. Bland fåglarna må nämnas snöripa, snösparv, alpkråka, tjäder, orre, kungsörn, falkar, vråkar, skägg-el. lammgam, vithövdad gam samt nötkråka; i närheten av vattendrag även strömstare och, mera sällsynt, kungsfiskare. Bland reptilerna finnas inga genuina alpdjur; dock går bergödlan upp till 3,000 m., och huggormen träffas upp till 2,200 m. Av groddjuren är den svarta salamandern ett typiskt alpdjur; den förekommer ej under l,000-m:sgränsen men går upp till 2,300 m. De flesta större vattendrag äro rika på fisk, i sht foreller. — Bland insekterna finns en stor mängd alpina artei, framför allt skalbaggar och fjärilar. På gletschernas is och den eviga snön lever den lilla vinglösa gletscherloppan, Deso'ria glacia'lis. Bland blötdjuren äro Vitri'-na diapha'na och V. glacia'lis utpräglat alpina. Vattnens lägre djurvärld har i stort sett en ganska kosmopotisk prägel men uppvisar dock vid sidan av kosmopolitiska arter en hel del sådana, som ej finnas i lågländernas vattendrag och blott trivas vid låg temperatur. Även här är det fråga om relikter från istiden. E.D-r. — 763 — — 764 —