AMBROSIUS fall kanske enda föda. När skalbaggarna kläckas och giva sig ut, medföra de på sin håriga kropp svampsporer till nya yngelgångar, varför man kan tala om ett slags odling av svampen, så mycket mer som de nämnda näringsrika cellhoparna synas tillkomma genom djurens inverkan. Skalbaggar, som höra hit, äro de s.k. vedborrarna (t.ex. Xyle'borus och Xylo'terus). E.W-n. Ambrosia'ni, Karl Sune Fredrik, kulturhistoriker (f. S1/i2 1874), fil. d:r i Uppsala 1911, amanuens vid Nordiska museet 1903. A. har varit verksam för kulturminnesvården och utövat ett omfattande författarskap. Av A:s skrifter märkas: ”Zur Typologie der älteren Kacheln” (1910), ”Från de svenska skråämbetenas dagar” (1920), ”Bildreproduktionen i Sverige från början av 19 :e årh.” (1923), ”Papperstillverkningen i Sverige intill 1800-talets mitt” (1923). A. har utgivit ”Dokument rörande de äldre pappersbruken i Sverige” (1923) och sedan 1918 redigerat ”Rig” (se d.o.). N.L.R. Ambrosia'nska biblioteket, ital. Biblioteca Ambrosiana, i Milano, grundades 1609 av kardinal Federigo Borromeo och fick sitt namn efter Milanos skyddshelgon, den helige Ambrosius. A.b. innehåller o. 400,000 tryckta böcker — häri icke inräknat inkunablerna (före år 1500 tryckta böcker), vilkas antal uppgår till 3,000, samt småskrifter (o. 25,000) —, vidare 10,000 handskrifter, bland vilka många synnerligen värdefulla. Härtill kommer ytterligare en samling av o. 41,000 kopparstick, mynt, medaljer och vapen. — Litt.: A. Ceruti, ”Biblioteca Ambrosiana” (1880). W.N. Ambrosianska lovsången, beteckning för den bekanta hymnen ”Te deum laudamus”; se T e d e u m. Ambrosiansk sång. Ambrosius (se denne), biskop i Milano 374, införde antifonsången (se A n t i f o n i) från österlandet och utvecklade även hymnsången, som redan av Hilarius av Poitiers införts till Västerlandet. Milano-litur-gien skiljer sig fortfarande något från den specifikt romerska. Pre. Ambro'siasvampar, se Ambrosiabag-gar. Ambro'sisk (grek. ambro'sios), gudomlig, ljuvlig. Ambro'sius, helgon, en av de mest betydande latinska kyrkolärarna (o. 340—397), biskop av Milano 374—397. A., vars fader var præfe'c-tus præto'rio (överståthållare) i Gallien, härstammade från en gammal kristen romersk familj, ägnade sig åt juridiska studier och blev 373 konsular över Emilien och Ligurien med säte i Milano. När den arianske biskopen därstädes, Auxentius, dog 374, valdes A. till hans efterträdare. Han gav sin förmögenhet till de fattiga och ägnade sig åt studiet av bibeln och av kyrkofäderna. Hans hus stod öppet för alla, och han åtnjöt en oerhört stor popularitet. Efter blodbadet i Thessalo-nike förmådde A. 390 Theodosius I till offentlig kyrkobot. Den legendariskt utsmyckade skildringen av denna händelse har bl.a. påverkat även dansk legendskrivning. A. var en stor talare. Han har lagt grunden till kyrkosången, men äktheten av de s.k. 18 ambrosianska hymnerna är omstridd. Hans egent- Ambrosius. Målning av Albert målare i Härke-berga kyrka, Uppland. liga styrka låg i hans utomordentliga administrativa förmåga och statsmannabegåvning. Som skriftställare utövade han en livlig verksamhet. Han skrev exegetiska verk över G. T. och N. T. (”Hexaèmeron”, ”Expositio in Lu-cam”), varvid han gärna uppehåller sig vid allegorisk-mystiska tolkningar; dessutom har han författat dogmatiska och asketiskt-mora-liska skrifter (”De officiis ministrorum”), brev, liktal (över sin broder Satyrus, Valentinianus II, Theodosius den store), ett tal mot Auxentius m.m. Många skrifter ha falskeligen tilldelats honom, så en kommentar över Pauli brev, — 857 — — 858 —