ANAKOLUT Anakolu't (grek. anako'luthos, icke sammanhängande), språkv., brist på logiskt sammanhang mellan sammanhörande satsdelar el. satser. A. är särsk. vanlig i tal, då den talande ju lätt efter längre mellansatser kan glömma bort den urspr. avsedda konstruktionen. J.S. Anako'nda, anaconda, Eune'ctes muri'-nus, en till underfam. boaormar (se d.o.) hörande sydamerikansk jätteorm; den är jämte Indiens gallerorm (se d.o.) den största av alla ormar; uppgives nå över 10 m. längd, vanl. dock blott 6—8 m. A. uppehåller sig gärna vid vattendrag i urskogarna, simmar och dyker förträffligt. Dess byte utgöres av större gnagare, fåglar o.d. Färgen är på ryggsidan olivgrå med två längsrader av stora, runda, svartbruna fläckar; på sidorna en rad svarta ringar med gult Anakonda. mittfält. Buksidan är gulvit med mindre, svarta teckningar. A. förekommer företrädesvis i Amazonområdet. Indianerna använda dess kött och fett som näring och förfärdiga diverse lädervaror av dess hud. E.D-r. Anakore'ter (av grek, anachoréi'n, draga sig tillbaka), eremiter, kallas enl. kristen terminologi människor, som i kristendomens äldre tider sökte undandraga sig det världsliga livet och dess frestelser. Somliga stannade för alltid i ödemarken, andra övergingo till klosterliv. Till de mera bekanta anakoreterna räknas Antonius eremiten och Paulus. Under tidig kristen tid uppehöllo anakoreterna sig i sht i Egyptens och Syriens öknar. De organiserades av Pachomius, Hilarion och Basilius. Den strängaste formen representera de s.k. pelarhelgonen (se S t y 1 i-ter). Senare kanonister (se d.o.) särskilja olika slag a., sådana som avlagt munklöften, och sådana som utan avläggande av munklöfte med el. utan biskopens medgivande ägnat sig åt eremitlivet. T.S-d. Anu'kreon, grekisk skald från 500-talet f. Kr. Av jonisk börd från Teos verkade A. som hovpoet hos vittert intresserade tyranner (se d.o.), först hos Polykrates av Samos och senare vid Pei-sistratidernas hov i Aten. Hans diktning skildrar i rokokomässigt sirlig och lekfull form tyrannhovens lättsinniga och eleganta miljö; endast fragment äro bevarade. Efter tyranner nas fall levde A. i folkmedvetandet som typen för den åldrande vällustingen (atenska vasbilder från perserkrigens tid). En under senantik och bysantinsk tid tillkommen samling av tämligen fadda kärleks- och dryckesvisor, Anakreonteia, gällde in i modern tid som verk av A. och har tidvis övat inflytande, särsk. på tysk och dansk vitterhet. — Upplagor: T. Bergk (”Poetæ lyrici græci”, bd 3, 4 ed. 1882); ”Lyra græca”, 2 (1924; med eng. övers.). —Litt.: U. v. Wilamowitz-Möllendorff, ”Sappho und Simonides” (1913); E. Zilliacus, ”Grekisk lyrik” (1911); Fr. Poulsen, ”Fra Europas Foraar” (1921). I.H. Anakreo'ntiker kallas en grupp tyska lyriska diktare under senare hälften av 1700-talet, vilka sågo sin förebild i Anakreon. I Preussen voro först F. v. Hagedorn, sedan J. W. L. Gleim, J. N. Götz, Uz m.fl. företrädare för denna genre, som utgör en del av den litterära rokokon. Rth. Anakrogy'na levermossor, se Akrogyna levermossor. Anakroni'sm (av grek, anachroni' zein, förlägga till oriktig tid), fel mot tidsmiljön, då en person el. en händelse sättes in i oriktigt tidsförhållande. Anakronismer brukas ofta avsiktligt för att genom den därvid uppkomna kontrastverkan åstadkomma löje el. för att göra någonting mera förståeligt för den möderne åhöraren el. läsaren. W.N. Anakro't kallar man den sfygmografiska pulskurvan, när den uppåtgående (den anakro-ta) skänkeln ej förlöper rakt utan är försedd med en vågtopp; förekommer vid förträngningar i de mindre artärerna. Se Puls. P.M.S. Anakru's (grek. ana'krusis, eg. tillbakastöt-ning), metr., upptakt. I modern musik börjar varje takt med en stark taktdel, och en eventuell föregående svag taktdel särskiljes ss. upptakt. I den antika musikens teori, där läran om upptakt icke förekommer, betyder anakru- — 955 — — 956 —