ANDNING en kraftig sammandragning av bukmuskulatu ren pressas lungluften ut i den avstängda munhålan (exspiration), där den blandas med den friska luften i densamma. Strax därpå för-tränges munhålan, och härigenom tvingas gasblandningen ned i lungorna (inspiration). Hos groddjuren sker inandningen således genom en sväljningsakt. — Reptiliernas andningsrörelser överensstämma i princip med däggdjurens. Revbenens rörelser tillåta i allm. ganska stora utvidgningar av kroppshålan. Sköldpaddorna äro sämst ställda på gr. av sitt orörliga kropps-pansar. Hos dem anses inandningen åstadkommas genom skuldergördelns rörelser. — Fåglarnas andningsrörelser äro föga kända. Ehuru dessa djur ha stor andningsintensitet, äro lungorna synnerligen små och antalet andningsrörelser pr tidsenhet ringa. Även efter mycket långa flygningar visa de aldrig tecken på andnöd, som regelbundet inträder hos däggdjur efter snabba kroppsrörelser. Därigenom att lungorna äro fastväxta vid revbenen och ryggraden, tillåta de icke några större volymförändringar. Sannolikt sker inandningen därigenom, att bröstbenet sänkes och luft suges in i lungor och luftsäckar (se vidare Fåglar). — Hos däggdjuren är kroppshålan delad i brösthåla och bukhåla genom mellangärdet. Detta har formen av en kupol, som välver sig in i brösthålan. Lungornas ventilation kommer till stånd genom en alternerande förstoring och förminskning av brösthålan. Förstoringen är en aktiv process, som utföres av särskilda muskler. Den viktigaste av dem är mellangärdet. Dessutom finnes ett flertal småmuskler mellan revbenen, de s.k. interkostalmusklerna. Resultatet av mellangärdets och interkostaler-nas sammandragning blir en ökning av bröst hålans volym. Brösthålans förminskning är vid lugn a. en passiv process, som kommer till stånd genom andningsmusklernas avslappning samt bröstkorgens och lungornas elasticitet. Vid oskadad bröstvägg äro lungorna uttänjda utöver sitt elastiska jämviktsläge. Om lungorna uttagas ur brösthålan, draga de sig fördenskull samman. Lungans yta och bröstkorgens inre vägg äro klädda med en sammanhängande hinna, så att en lufttät hålighet bildas, de s.k. lungsäckarna el. pleurahålorna. I dem råder ett lufttryck, som är ung. 5 mm. kvicksilver lägre än atmosfärens. Fördenskull äro lungornas yta och brösthålans vägg förenade genom adhesion (se d.o.), och lungorna följa därför brösthålans förstoringar och förminskningar. Följden blir, att ytterluften omväxlande strömmar in i och ut ur lungorna. — Om lungsäckarna öppnas, suges luft in i dem, varigenom lungorna sammandragas och deras venti lation genom andningsrörelser omöjliggöres. Tillståndet kallas pneumotorax. Ang. andningsrörelserna se även Andningscentrum i denna artikel. Lungornas ventilation. Vid lugn a., sådan den äger rum under sömnen, in- och utandar en vuxen människa en luftmängd av ung. en halv 1. Den kallas respirations-1 u f t. Genom djup inandning kan man upptaga ytterligare s.k. komplementärluft, vilkens mängd är mycket olika hos olika människor, så att några måttuppgifter därpå icke kunna angivas. Ä andra sidan är det möjligt att efter en vanlig utandning ytterligare pressa ut en viss mängd s.k. reservluft, som också växlar mycket. Den luftmängd, med vilken man från djupaste in- till djupaste utandning kan ventilera lungorna, har man kallat lungornas vitalkapacitet. Dess storlek växlar inom mycket vida gränser, som i första hand bero på bröstkorgens och mellangärdets rörlighet; maximur uppgives till 6 1. — Allt efter det bröstkorgen el. mellangärdet spelar största roll vid a., skiljer man på ’ bröstandning” och ”bukandning”. Liksom hos däggdjuren i allm. före kommer hos människan under normala förhållanden huvudsaki. bukandning. Hos kvinnor med om midjan åtsittande kläder el. i framskridet havandeskap är bröstandning övervägande, emedan mellangärdets rörelser förorsaka besvär. Under sömnen gör en vuxen människa 16—24 andetag pr min. I vaket tillstånd är denna andningsfrekvens dock underkastad stora växlingar på gr. av både yttre och inre förhållanden. Yttre andning. A. sammansätter sig av två komponenter, yttre och inre a. Med yttre a. menas utbytet av andningsgaser (blodgaser) mellan det omgivandet mediet och blodet el. kroppsvätskan, med inre a. gasutbytet mellan de nämnda vätskorna och kroppens vävnader. — I lungorna förändras luftens sammansättning. Den inandade, atmosfäriska luften innehåller, bortsett från vattenånga, ung. 21 volymprocent syrgas och 79 volymprocent kvävgas; dess kolsyrehalt är blott 0,03 volymprocent. Denna sammansättning är täml. konstant. Ut-andningsluflens sammansättning åter är mycket varierande, i första hand på gr. av kroppens olika aktivitet. Som medelvärden angivas 4% kolsyra, 16% syrgas och 80% kvävgas. Skillnaden i in- och utandningsluftens syrgas har upptagits av blodet, och överskottet av kolsyra i utandningsluften har avgivits av detsamma. — Det blod, som genom lungpulsådern föres till lungorna, kallas venöst, och innehåller ung. 13 kbcm. syrgas pr 100 kbcm. blod (omräknat till 0° och 760 mm.) samt c:a 60* — 1039 — — 1040 —