ANDNINGSORGAN svampar visat, att så icke är fallet, har man inom såväl växt- som djurvärlden funnit former, som leva i fullständigt syrefritt medium. Detta kallas anaerobios och organismerna anaerobionter (numera vanligare anoxibios och anoxibionter). Man skiljer på fakultativa och obligata anaerobionter. De förra trivas både i syrgasfritt och syrgashaltigt medium, i det att de utan syrgas förändra sin ämnesomsättning, så att jämte kolsyran andra slutprodukter än vatten bildas. Hit höra t.ex. jästsvampar (se vidare Jäsning) och inälvsmaskar. För de obligata anaerobionterna åter är syrgasen ett dödande gift (t.ex. förruttnelseorganismer; se vidare Förruttnelse). Enl. den Wieland-Thunbergska hypotesen förklaras anaerobiosen därmed, att hos ifrågavarande organismer andra ämnen än syret tjänstgöra som väteaccep-torer. Hypotesen vinner i sannolikhet därav, att anaerobionterna praktiskt taget sakna enzymer, som angripa vätesuperoxid (katalaser, se d.o.), vilket enl. hypotesen bildas som mellan-produkt. Konstgjord andning. Om andnings-centrum under någon tid icke erhåller arteriellt blod, inställer det sin verksamhet, och and-ningsstillestånd inträder. Det är dock icke uteslutet att få andningsrörelserna i gång igen. Se härom Konstgjord andning. A.W-d.;H.W-n. Andningsljud, de ljud, som höras på in- och utandningen vid auskullation av lungor och luftstrupe. Det normala, s.k. vesikulä ra andningsljudet över lungorna höres huvudsaki. vid inandningen som ett svagt f-ljud och anses uppstå vid luftens inträde i lungblåsorna. Ändring i dess styrka och karaktär kan ge viktiga upplysningar om lungornas tillstånd. Andningsljudet över luftstrupen höres både vid in- och utandningen, har karaktären av ett flåsande h-ljud och uppstår i struphuvudet. Ett liknande, s.k. b r o n k i e 111 a. el. bron-kialandning (se d.o.) höres även på området för vissa lungförändringar. Kj.O.afK. Andningsorgan, respirationsorgan, kallas sådana organ, som hos djuren förmedla upptagandet av syrgas från och avgivandet av kolsyra till det omgivande mediet (vatten el. luft). Hos de lägre ryggradslösa djuren (urdjur, svampdjur, nässeldjur m.fl.), som ha en tunn hud, saknas a. Gasutbytet försiggår genom huden (hudandning). De högre ryggrads-lös.i djuren och ryggradsdjuren ha däremot dylika. A. kunna särskiljas i två huvudtyper, sådana, som äro anpassade för andning i vatten, gälar, och sådana, som äro byggda för andning i luften, trakéer el. luftrör och lungor. — Gälar förekomma hos många ringmaskar, hos de flesta kräftdjur och blötdjur samt hos fiskarnas och groddjurens larver. Gälarna, som äro utskott från kroppen, ha alltid en rik blodtillförsel och en tunn ytbeklädnad, genom vilken gasutbytet lätt kan äga rum (gälandning). Med hänsyn till sin form visa de stora olikheter hos skilda djurgrupper, finger- el. trådformiga, mer el. mindre greniga, bladlika o.s.v. Härigenom erhålla de en betydande ytförstoring, varigenom gasutbytet underlättas. Ofta sitta de på kroppens yta och hänga fritt ut i det omgivande vattnet (ringmaskar, många kräftdjur och en del snäck-djur) el. ligga de mera skyddade i på olika sätt bildade håligheter, ss. i mantelhålan hos de flesta blötdjur och i gälhålan hos många kräftdjur och fiskarna. Då gälarna äro belägna i håligheter, ha i regel sådana inrättningar träffats, att ett vattenombyte kan äga rum i desamma. (Se Andning, andningsrörelser). Detta möjliggöres antingen därigenom, att gälarna äro beklädda med flim- Jussiæa repens med andningsrötter. merceller, el. hålighetens väggar rytmiskt sammandraga sig. (Se vidare artiklar om de ovannämnda djurklasserna.). — För luftandning avsedda a. utgöras av tunnväggiga in-buktningar antingen ss. trakéerna från kroppens yta el. ss. lungorna från främre delen av tarmkanalen. Trakéerna äro rikt förgrenade rör och finnas hos en del spindeldjur, hos tusenfotingar och insekter (se artiklar om dessa djur). Lungorna, som ha ett rikt kärlsystem, äro urspr. säckformiga, ss. hos groddjur och ödlor, men erhålla genom sekundära utbuktningar och veckbildningar hos fåglar och däggdjur en mycket invecklad byggnad och en betydande ytförstoring. Se Lungor. — Förutom ovannämnda mera typiska a. finnas även andra former. Hos sjöpungarna möta vi s.k. vattenlungor, som äro fyllda med vatten, trädformigt förgrenade inbuktningar från kloakens vägg. Trakélungor hos spindlarna äro säckformiga inbuktningar från — 1045 — — 1046 —