ANGLISERA olika revisioner förblivit en grundval för Englands religiösa liv. Efter den katolska mot-reformationen under ”den blodiga Maria” (1553—58) genomfördes under Elisabet (1558 —1603) den slutgiltiga utformningen av den reformerade anglikanska kyrkan. Brytningen med Rom bekräftades, regentens supremati fastställdes, kyrkohandboken omarbetades med hänsyn till katoliserande önskemål, biskopsämbetet bibehölls, och läran fixerades i de 39 artiklarna av 1563, där både kalvinism och lu-teidom företräddes. De, som godkände denna reformation under Elisabet, kallades con-f o r m i s t e r, motståndarna, som företrädde kalvinska tendenser, gingo under det gemensamma namnet nonconformister (se vidare Puritaner, Independenter, D i s-senters). Mot dessa utfärdades under 1660-och 70-talen en rad av lagar; mest bekant är Testakten 1673, som utestängde dissenters från parlament och statsämbeten. Genom tolerans-akten 1689 fingo de dock rätt till egen organisation och gudstjänst (själva Testakten upphävdes först 1828). Under kampen mot dissenters utvecklades den högkyrkliga riktningen, high church, till sin fulla egenart. Här märkas bl.a. namnen W. Laud, R. Bancroft, L. An-drewes (se dessa). På 1700-talet drogs denna riktning in i de politiska striderna, upplysningen fick insteg under namnet 1 a t i t u ditt a r i s m, och efter hand mattades det religiösa och kyrkliga livet. Via metodismens väckelserörelser fick dock även kyrkan ett tillskott av andligt liv genom den evangelikala rörelsen, low church, som inriktade sig på inre och yttre mission. Nu började världsmissio-nen, och 1804 grundades Brittiska och utländska bibelsällskapet. Det stora namnet under denna tid är W. Wilberforce (se denne). Först på 1830-talet fick den högkyrkliga riktningen en ny utvecklingsperiod i ny an gli-kan i s m e n, först företrädd av A. Knox (se denne), sedan vidare utvecklad i den s.k. Oxfordrörelsen med de ledande namnen J. H. Newman, E. B. Pusey, H. E. Manning (se dessa), som i motsats till den på individen inriktade evangelikala rörelsen betonade kyrkans auktoritet, sakramentalism och ritualism (se A n g 1 o-k a t o 1 i c i s m). Sin egentliga motståndare fick denna högkyrkliga nyanglikanism i en tredje riktning, den s.k. bredkyrkliga rörelsen, broad church, som lika mycket i motsättning till evangelikalismen med dess trånga dogmuppfattning som till nyanglikanismen hävdade fri vetenskaplig forskning, kulturella och sociala intressen. Från denna grupp utgick bl.a. den ”kristliga socialismen”. Här märkas namnen Th. Arnold, F. D. Maurice. Ch. Kingsley, F. W. Robertson (se dessa). Dessa tre huvudriktningar inom engelskt kyrkoliv bryta sig alltjämt mot varandra, ehuru under nya grupperingar. Den gamla bredkyrkliga riktningen har gått upp i den religiösa liberalismen, ”m odernisme n”, med det betydande namnet R. W. Inge (se denne). Den evangelikala lågkyrkoriktningen har utvecklats till en moderat evangelikal rörelse med ett klart protestantiskt program; särsk. märkes den liberalaevangelika-1 i s m e n, som närmar sig både den högkyrkliga och den bredkyrkliga fraktionen. I reaktion mot den inom nyanglikanismen dominerande anklo-katolska gruppens alltför långt gående katolska tendenser har den betydande liberalt katolska riktningen utvecklat sig med de ledande namnen A. C. Headlam och A. E.J. Rawlinson (se dessa). Av betydelse för det kyrkliga livet äro också sedan 1867 hållna biskopsmöten, de s.k. L a m b e t h-k o n f e-r en s e r n a (se d.o.), vidare den s.k. G o p e c-konferensen (se d.o.) 1924 i Birmingham, där kristendomens ställning i samfundslivet diskuterades. Om den engelska kyrkans betydande roll i det ekumeniska arbetet se Kyrkliga enhetssträvanden. Ang. dess förbindelse med Sverige är att märka, att den sedan 1921 förklarat nattvardsgemenskap med svenska kyrkan. Det problem, som senast sysselsätter engelska kyrkan, är den omstridda revisionen av ”Common prayer book”, där de evangeliska och katoliserande fraktionerna hårt bryta sig mot varandra. Det senaste revisions-förslaget föll i juni 1928 på underhusets motstånd mot dess katoliserande tendenser. Se vidare Storbritannien, religiösa förhållanden. — Litt.: ”History of the English church”, utg. av R. W. Stephen och W. Hunt, 4 ff. (1904 ff.); E. W. Watson, ”The church of England” (1914); Hj. Holmquist, ”Kyrkohistoria”, 3 (1926); Y. Brilioth, ”Nyanglikansk renässans” (i ”Kyrkohistorisk årsskrift”, 1920— 23); ”Sv. kyrkans årsbok” 1922 ff. innehåller årl. redogörelser för a. k. S.N. Anglise'ra, sätta engelsk prägel på; göra till engelsman. AngIFst, person, som huvudsaki. studerar el. forskar i engelskt språk, engelsk historia o.d. Anglo-amerikaner, inbyggare i Nordamerika av engelsk härkomst. Angloara'ber, se Hästraser. Anglo-egyptiska Sudan, se Engelsk egyptiska Sudan. Anglofobi' (till grek, fobos, fruktan), rädsla för el. motvilja mot allt engelskt. Anglo-katolicism, en rörelse inom anglikanska kyrkan, som har sitt ursprung i 1830-taIeti — 1107 — — 1108 —