ANKARCRONA ankan. — Hos alla raser kännetecknas hannen (ankbonden, andraken el. andriken) av de s.k. stjärtlockarna, d.v.s. de upprullade två mittersta övergumptäckfjädrarna. — Ankorna höra troligen till de senast förvärvade bland människans husdjur. Ss. sådana äro de föga kostsamma att hålla och giva gott utbyte av ägg, kött och fjäder. De trivas bäst, om de äga tillgång till en damm el. kärrmark, varest de själva kunna skaffa sig en del av sin föda. F.ö. hålla de till godo med allehanda köksavfall; de äro allätare. Vissa raser lägga ända till 150 ägg om året; ruvningstiden är 26—30 dygn. Unga ankor äro slaktdugliga efter 9—11 veckor. Vuxna ankor inspärras för gödning 2—3 veckor och fodras rikligt med malt, kli och kokt potatis. Köttet av upptill ett år gamla ankor är mycket mört och smakligt. Av levern beredes pastej. Äggen äro större och fettrikare än hönsägg. Fjädern finner användning till stoppning av dynor etc. — Ofta hållas ankor »om prydnadsfåglar. E.D-r. Ankaratra, bergmassiv på Madagaskars centralplatå, bestående av vulkaniska bergarter ovanpå gnejser och graniter. Flera toppar nå över 2,000 m.ö.h., högst är Tsiafajavona, 2,644 m.ö.h. G.N Ankarboj, flöte, fästat med tåg (bojrep) till ett ankare för att beteckna dettas läge å sjöbottnen. [H.S-*.] Ankarcrona, adlig ätt, härstammande från en Christoffer Jakobsson, som på 1600-talet skall ha flytt från Böhmen på gr. av religionsför-följelse och bosatt sig i Ronneby. Två av hans sonsöner, däribland A. 1), adlades 1717, men deras ättegrenar utdogo resp. 1719 och 1750; från en tredje sonson, assessorn och fabriks-idkaren Jakob Christophers i Karlskrona (1693 —1755), adlad 1751, härstammar den nu levande ätten; hans sonsons sonsöner voro A. 2) och 3). — Litt.: V. Horn, ”Herrarna till Run-•a” (1928). G.Cqt. 1) Theo d or A., sjöofficer (1687—1750), var först i utländsk örlogstjänst, kapten 1715, kommendör s.å., schoutbynacht 1729, v. amiral 1736, amiral 1742, landshövding 1743. A. är hu-vudsakl. bekant som befälhavare på det fartyg, som 1715 överförde Karl XII till Skåne, men han var även en synnerligen duglig sjöofficer, som åtnjöt allmänt anseende. Dessutom del- tog han livligt i arbetet att främja Sverige» handel och industri, var väl hemma i tidens ekonomiska litteratur och uppträdde själv som förf, på detta område. P.S. 2) Edvard Alexander (Alexis) A., målare (1825—1901), gjorde sig bekant genom sina landskapsmålningar. E.Wrgl. 3) Henrik August A., den föregåendes bror, målare, militär (1831—1917), utförde historiebilder, särsk. bataljstycken, men blev mest bekant för sina pittoreska motiv från Nordafrika, där han några år tjänstgjorde i den franska hären och även i den spanska. E.Wrgl. 4) Sten Johan Theodor Claes A., den föregåendes brorson, sjöofficer (f. 17/i 1861), kadett 1873, underlöjtnant 1879, kommendörkapten av 2:a graden 1900, kommendör 1907; tjänstgjorde i franska flottan 1885—89 och dokumenterade sig sedermera under en 15-årig tjänstgöring i Marinstaben ss. en synnerligen duglig stabsofficer. A. utnämndes 1911 till chef för Marinstaben men tog avsked från flottan hösten 1913, när nämnda befattning av andra skäl än militära erhöll ny innehavare. Han inträdde 1914 ss. kom mendör i flottans reserv och beordrades till personlig tjänst hos konungen, erhöll 1915 i uppdrag att i Köpenhamn överlägga om gemensam konvojering av de nordiska ländernas handelsfartyg under världskriget, utnämndes 1916 till konteramiral i flottans reserv och sände» 1923 i speciell mission till Japan. A. har ss. sakkunnig i sjömilitära och ekonomiska frågor deltagit i ett flertal kommittéer och utredningar. H.S-k. 5) Sten Gustaf Herman A., den föregåendes kusin, målare och kulturbefrämjare (f. n/s 1869), studerade i Berlin och München, har sedan varit verksam i Sverige, mestadels i Da-larne. A. har företrädesvis sysslat med motiv från gårdar i mellersta Sverige, t.ex. ”Sista lasset”, en karakteristisk bild från skördetiden. På ett typiskt sätt har han särsk. målat friska — 1137 — — 1138 —