ANTONIUS skildras som det romerska kejsardömets lyckligaste tid; den har icke — varken inåt el. utåt — utmärkts av några större förändringar och händelser. I stort sett var den fredlig; endast ofarliga uppror och gränsstrider nämnas. A. stod i gott förhållande till senaten. Vid sin död 161 efterträddes han av sina två adoptivsöner Marcus Aurelius och Lucius Verus. S.Bln. Antoni'nus’ vall, romersk gränsvall mot Skottland, vilken löper från Carriden vid Forth till Dunglass point vid Clyde. A. påbörjades av Agricola och fullbordades under Antoninus Pius och Severus. [J.E.F.] AntoniTer, se Antoniusorden. Anto'nius, Marcus, romersk triumvir (82— 30 f.Kr.). Tidigt faderlös kom A. ss. helt ung i intimt vänskapsförhållande till den begåvade och lättsinnige Curio och hängav sig tillsammans med denne åt hejdlösa utsvävningar. 57—55 tjänade han med utmärkelse i Syrien och Egypten under prokonsuln Ga-binius, slöt "sig därefter, följande Curios exempel, till Cæsar och blev en av dennes hängivnaste anhängare. Ss. folktribun 49 förde han oförskräckt Cæsars talan i senaten med den påföljd, att han måste fly från Rom. Vid Farsalos (48) kommenderade A. Cæsars v. flygel; han skötte därefter under Cæsars frånvaro i Egypten (48—47) Roms och Italiens förvaltning ss. diktatorns ställföreträdare och när- Antonius och Kleopatra. Målning av L. Masreliez. maste man (magi'ster e'quitum) och gjordes slutl. av denne till kollega i konsulatet för år 44. Dessförinnan hade han gift sig med den energiska och ärelystna Ful via, som vid hans sida kom att spela en betydande politisk roll Efter mordet på Cæsar fruktade A. till en början för sitt liv. Men då mördarnas och senats-partiets planlöshet snart blev uppenbar, vågade han sig fram, lade beslag på statskassan (700 mill. sestertier) och Cæsars efterlämnade papper samt förstod att skickligt påverka och utnyttja folkstämningen till sin förmån. Mer och mer mognade hos honom beslutet att bli på en gång Cæsars hämnare och arvtagare. Han fick emellertid en oväntad rival i den nittonårige Octa-vianus (se Augustus), Cæsars adoptivson och huvudarvinge. Denne vann folkets och soldaternas sympatier och fick även stöd av senaten. Medan A. vid Mutina belägrade Cæsar-mördaren Decimus Brutus, angreps han av Oc-tavianus i förening med båda konsulerna, blev slagen och måste fly till s. Gallien, där han fann en räddare och bundsförvant i Lepidus (se denne). Emellertid hade Octavianus, som drev sin egen målmedvetna politik, utsatts för trakasserier av senaten, vilka han tog till förevändning att bryta med denna. Så slöts (nov. 43) mellan Octavianus, A. och Lepidus det s.k. andra triumviratet, vilket fått en hemsk ryktbarhet genom de ohyggliga proskriptioner, som de förbundna för att skaffa penningar igångsatte. Bland offren var även Cicero, som i sina ”filippiska tal” på det hänsynslösaste angripit A. Octavianus och A. vände sig nu mot de ledande bland Cæsars mördare, M. Brutus och Cassius, vilka stodo i Orienten, stödda på väldets rikaste provinser. De blevo båda besegrade i dubbelslaget vid Filippi (42) tack vare A:s’ överlägsna strategi. Bytet delades mellan makthavarna, varvid A. förebehöll sig den rika Orienten. Här gjorde han bekantskap med Egyptens drottning Kleopatra (se denna) och tillbragte, snärjd i hennes garn liksom förut en gång Cæsar, vintern 41—40 i Alexandria. En hotande konflikt med Octavianus avvärjdes genom fördraget i Brundisium (40), som beseglades genom äktenskapet mellan A. och Octavianus’ syster Octavia. (Fulvia dog s.å.). Efter nya misshälligheter med Octavianus åväga-bragtes genom Octavia ånyo en försoning, och triumviratet förnyades på fem år (37). Äret därpå gick A. att förverkliga en av Cæsar aldrig fullföljd plan: att bekriga partherna, och för att fritt kunna förfoga över Egyptens hjälpkällor, som voro nödvändiga för detta stora företag, närmade han sig åter Kleopatra. Fälttåget mot partherna gick emellertid olyckligt till obotlig skada för A:s’ anseende. Han be — 1265 — — 1266 —