Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
vilken satte det karakteristiska uttrycket över
formernas harmoniska skönhet; hans
skissmässiga, stiliserande teknik, som blev en mäktig
hävstång för expressionismen (se d. o.),
upptogs och utbildades av flera begåvade
lärjungar, främst E. Bourdelle (f. 1861)
och Charles Despiau (f. 1874), under det
att A. Ma i 11 o t (f. 1861) i viss mån bildar en
reaktion mot Rodins summariska
formbehandling och vill närma sig det grekiska idealet.
E.W.
Nyare tidens måleri. Den realism,
som 1400-talets miniatyrmåleri frambragt,
gjorde sig under det följ. årh. gällande endast i
porträttet; Jean och Franfois Clouet
(1485—1540, resp. 1522—72) samt C o r n e i 11 e
de Lyon (nämnd 1534—74) äro här de
främsta. För rumsutsmyckningen i Frans I:s
Fon-lainebleau inkallades o. 1530 italienska målare
(Primaticcio och R o s s o), vilkas
dekorativa manierism fick stort inflytande, särsk.
på naketmåleriet. Någon nationell egenart
märkes icke under 1500-talet och 1600-talets början.
Aven under den följ, tiden är det två
strömningar utifrån, en realistisk från n. och en
idé-betonad från s., som bli bestämmande. Den
nederländska realismen får en personlig
utformning i bröderna Le N a i n s skildringar av
böndernas liv och har en direkt representant
i den i Paris verksamme flamländske
porträttmålaren Philippe de Champaigne
(1602—74), medan Caravaggios formgivning går
igen hos Simon Vouet (1590—1649) och
Le Valentin (1591—1634). I Le Sueurs
(1616—55) blonda, arkadiska och religiösa
framställningar är Rafael mönstret för figurerna.
Båda riktningarna följas eklektiskt av B o u
r-d o n (1616—77). Även hos M i g n a r d (1612—
95), den mest anlitade porträttören under
seklets senare hälft, blandas flamländskt och
italienski. Med Le Brun (1676—90) fick tiden
sin ledande dekoratör och konstorganisator;
med stora kompositioner i Carracciernas
riktning fyllde denne Ludvig XIV:s slott.
Spegelsalen i Versailles och Louvres Apollogalleri (se
ovan) äro hans främsta skapelser. Le Brun
var själen i den 1648 grundade konstakad., där
efter mönster av Carracciskolan i Bologna den
normgivande konstläran utbildades. Seklets
stora namn äro Nicolas Poussin (1594—
1665) och Claude Lorrain (1600—82),
vilka klarast uttrycka det franska väsendet i
klassisk riktning. Båda levde i Rom och
inspirerades av antik och högrenässans. De skapade
nya värden, den förre i klassiskt formklara
figurkompositioner, den senare i ljusskimrande
ideallandskap från kampagnan. Inom
1600-talets grafik märkas folklivsskildrarna C a 11 o t
(1592—-1635) och Abraham Bosse (1602—
76) samt porträttstickarna Nanteuil (1626
—78), Claude Mellan (1601—98) och
Edelinck (1640—1707).
Motsättningen mellan nordiskt och italienskt
inflytande skärpes under 1600-talets senare hälft
i striden mellan s. k. poussinister, vilka hyllade
den rena formen, och rubenister, vilka i
flam-ländarnas färggivning och måleriska hållning
sågo måleriets främsta element. Den
koloristiska riktningen segrade, därom vittna bl. a.
Ludvig XlV-epokens representativa porträtt av R
i-gaud (1659—1743) och Largillière (1656
—1746), vilka föra långt in på 1700-talet.
Ru-bens’ teknik och färg, som bl. a. kunde
studeras i Luxembourgslottets Medicigalleri, bli
förebildliga för Antoine Watteau (1684—
1721), det nya seklets stora geni. I sina fétes
galantes ombildar denne intryck även från de
nederländska småmästarna i riktning mot det
mjukt poetiska och graciösa i överensstämmelse
med sin tids förfinade sällskapskultur. Watteau
inleder en högperiod, under vilken franskt må
leri ger några av sina mest typiska skapelser.
Bland hans efterföljare märkas Nicolas
Lancret (1690—1743) och J. B. J. Pater
(1695—1736). Den bruna, varma ton, som
kännetecknar 1600-talets och det tidiga 1700-talets
måleri, ersättes under rokokon av den
pastellaktigt ljusa och kyliga färgskalan hos en rad
av dekoratörer, bland vilka F r a n ? o i s
Boucher (1703—70) står i främsta rummet.
Rokokons livsuppfattning och den nya
rums-arkitekturen fordra ett annat, mindre format
hos de dekorativa målningarna. De stora
kompositionernas roll övertages av vävda tapeter
(se ovan), för vilka arbeten bl. a. Boucher
och Franko is de Troy (1675—1752)
utförde kartonger. Emellertid blir det målade
dörröverstycket den typiska dekorativa
bildformen. Här framstå Boucher, N a t o i r e
(1700—77), Carle van Loo (1705—65)
m. fl.; deras måleri harmonierar med
omgivningens graciösa ornamentik. I otaliga
variationer förhärligas kvinnokroppen och
den erotiska idyllen, gärna med pastoralt
el. mytologiskt motiv. Dekoratörernas tekniska
skicklighet övergår hos Fragonard (1732—
1806) till virtuositet. Som motvikt till dessa
står den borgerlige Chardin (1699—1779),
vars i holländarnas anda mästerligt utförda
skildringar från hemmets värld intaga en
rangplats vid sidan av Watteaus tavlor. Den
borgerliga genren visar med den sentimentale
G r e u z e (1725—1805) en tillbakagång. Av
porträttmålarna följa Tocqué (1696—1772) och
Nattier (1685—1766) traditionen från
barocken, medan pastellisterna La T our (1704
— 153 —
— 154 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
