Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gallas, Matthias - Gallatin, Albert - Gallaudet, 1. Thomas Hopkins - Gallaudet, 2. Edward Miner - Gallbildningar, galler, cecidier - Gallblomma - Gallblåsa - Gallblåseinflammation - Gallbräcka - Galldrivande medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GALLATIN
herre och erhöll till belöning bl. a. Friedland.
Sin plats i armén bibehöll han och hade stor
del i segern vid Nördlingen 1634. Men efter
en del framgångar i början misslyckades hans
fälttåg i Frankrike, och mot Banérs
fältherreskicklighet kom G:s rutin till korta, varpå han
1639 fick nedlägga befälet. 1643 trädde G.
visserligen åter i tjänst, men mot Torstenson
kunde G. intet uträtta, hans armé upprevs,
och själv trädde han ånyo tillbaka från
överbefälet men blev i stället president i
hovkrigsrådet. G. kallades redan av samtiden
”här-fördärvaren”, och den allmänna meningen i
Tyskland var den ”välske” generalen föga
guns-tig. Någon större fältherrebegåvning ägde G.
ej, men han var en klok och erfaren general
och nog bättre än sitt rykte. Hans även enl.
dåtida uppfattning stora omåttlighet och rela
tivt höga ålder minskade dock både hans
disciplinära förmåga och hans initiativkraft,
vilket förklarar hans motgångar. P.S
Gallatin [gäTatin], Albert, nordamerikansk
statsman (1761—1849), f. i Schweiz,
utvandrade 1780 till Nordamerika. Efter 1784 bosatt
i Pennsylvania, var G., som tillhörde
republikanerna, 1795—1801 medl. av
representanternas hus, 1801—13 unionens finansminister. Ss.
sådan lade han i dagen stor skicklighet; särsk.
arbetade han på att nedbringa unionens
skulder. 1814 var han fredsunderhandlare i Gent,
1816—23 sändebud i Paris. — Litt.: H. Adams,
”The life of G.” (1879); ”Diary of James G.,
secretary to A. G.” (1914). B.
Gallaudet [gälådä’t]. 1) Thomas Ho
p-k i n s G., den amerikanska
dövstumundervis-ningens grundläggare (1787—1851), upprättade
efter dövstumpedagogiska studier i Frankrike
under Sicards ledning en dövstumskola i
Hartford (1817) samt gav impulser till upprättandet
av ett flertal andra dövstumskolor i U.S.A.
Undervisningen bedrevs efter den franska skolans
teckenmetod (se d.o.). J.B-t.
2) Edward Miner G., den föregåendes
son, dövstumpedagog (1837—1902), införde
efter studier i ett flertal europeiska länder
talundervisning vid de amerikanska
dövstumsko-lorna. Han förordade dock även användning
av handalfabet (se d.o.) och åtbörder och
grundläde därigenom den s.k. blandade
metoden. I följd av G:s bemödanden upprättades
1882 i Washington ett dövstumgymnasium, från
1894 kallat Gallaudet college. J.B-t.
Gallbildningar, galler, cecidier, äro
missbildningar å växter el. växtdelar, vilka
förorsakas av vissa parasitiskt el. symbiotiskt
levande organismer. Dessa cecidier äro ant.
fytocecidier, då de framkallas genom
växter (cecidofyter), ss. bakterier,
slemsvam
par och eg. svampar, el. z o o c e c i d i e i, då
de härröra av djur (cecidozoer), ss.
rundmaskar, spindlar el. insekter. De genom svampar
bildade benämnas ofta mykocecidier,
de genom maskar (nematoder), spindlar (aka
rider, se Gallkvalster) och insekter (se
Gallmyggor och Gallsteklar) h e
1-min th oce cidier, resp, a c a r o- och e
n-tomocecidier. Ss. procecidier
betecknar man cecidier, som uppstå genom
inverkan av insektägg, ss. mictocecidier
sådana, som bildas å ett annat cecidium. O.Gz.
Gallblomma, en blomma, som icke kan sätta
frukt, ss. en hanblomma el. en blomma, som
saknar ståndare och pistill och har till
uppgift att genom sin storlek och färg vägleda
insekten vid pollinationen (t.ex. hos olvon,
blåklint, hortensia). Som g. betecknas hos
Ficus (se d.o.) det slag av honblommor, som
ha kort stift och sakna märkespapiller. O.Gz.
Gallblåsa, vesi’ca fellea, är en päronformad,
30—50 kbcm. rymmande behållare för
gallan, vilken genom en 3—4 cm. lång
gallblås-gång, ductus cy’sticus, står i förbindelse med
levergallgången (se Gallgång, fig. 21. G.
är belägen på leverns undersida (se
Blodkärl, pl., fig. 4) och når ofta med sin
kupol ett stycke nedanför leverranden på en
punkt på kroppens yta, något medialt om den,
där mammillar linjen (se d.o.) skär h. nedre
bröstkorgsranden (se Buk, fig. 2). Den är med
lucker bindväv fästad vid levern; undre ytan
är klädd av serosa (se d.o.). G:s vägg består
av muskulatur och bindväv och är mot lumen
klädd av slemhinna med cylinderepitel.
Slemhinnan bildar rikliga, med varandra
förbundna, låga veckbildningar. G:s hals förtränges
mot gallblåsgången och har här ett par
större spiralgående veck. Gallan samlas från
leverns gallgångar till g. under tiderna emellan
födans passerande av tolvfingertarmen för att
uttömmas, när denna passage äger rum. T H-n
Gallblåseinflammation, se C h o 1 e c y s t i t is.
Gallbräcka, bergstekn., se Bräcka.
Galldrivande medel, chola’goga, äga
förmåga att öka avsöndningen av galla från levern
ävensom underlätta uttömningen av densamma
till tarmen. Födans beståndsdelar, ss.
albumo-ser och peptoner (från äggvitan), aminosyror,
kreatin, xantiner (från köttet), samt fettet självt
stegra sekretionen, likaså gallsyrade salter,
så-por, natriumsalicylat, natriumbensoat, möjl.
även laxermedel, m.fl. De parasympatiskt
retande alkaloiderna (pilokarpin, cholin m.fl.)
underlätta och påskynda gallans uttömning i
tarmen, de sympatiskt retande ämnena (adrenalin,
tyramin m.fl.) hämma. I övrigt är läran om g.
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
