Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gem (ädelsten) - Gem (sportväsen) - Gemara - Gematri - Gemeinschaftsbewegung - Gemelli, Agostino
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GEM
tonien var cylinderformen typisk redan o. 4000
f.Kr.; i Assyrien synas de konformade sigillen
ha varit förhärskande. Mumier med sigillring
på fingret äro icke så ovanliga; seden att bära
dylik ring var enl. Herodotos vanlig hos
baby-lonierna och synes ha vunnit utbredning bland
grekerna. Bland de förhistoriska fynden från
Kreta spela g. en viktig roll; bilderna ge prov
på en häpnadsväckande fantasi och utgöra en
rik källa för utforskande av religiösa
föreställningar. Även på de babyloniska sigillen äro
mytologiska och religiösa scener vanliga. —
Materialet är mestadels enfärgade
halvädelstenar, ss. ametist, agat, bergkristall, jaspis,
turkos, karneol. För kaméer föredrog man
fler-färgade stenar, ss. onyx och sardonyx, som
bestå av vita och bruna, ev. flera olika skikt,
varvid det mörkare fick tjäna som bakgrund till
den i det ljusa skiktet utarbetade bilden, men
även agat, kalcedon, glas, musslor och pastor
ha använts. — Av grekiska stensnidare känner
man några få namn, men intet av de bevarade
konstverken kan hänföras till någon av dessa.
Ss. den mest framstående gäller Pyrgoteles, som
fick tillåtelse att skära Alexander den stores
bild. Den konstnärliga utvecklingen har
givetvis följt den grekiska plastikens i allm. Utom
porträtt (t.ex. de båda s.k.
Ptolemaioskaméer-na från Alexandria) och symboliska
framställningar, syftande på ägarens namn och yrke el.
på stenens egenskap av amulett, snidades även
avbildningar av berömda konstverk och
gudabilder. Från Etrurien finnas utmärkta arbeten
ända från 500-taIet f.Kr. bevarade, mest i form
av skalbaggar (skarabéer), och i Rom blev
seden att bära sigillringar allmän från
republikens sista tid. Konstvänner anlade där stora
samlingar, s.k. daktyliotek, så Pompejus (byte
från Mitridates av Pontos) och Cæsar (i Venus
Genetrix’ tempel). Den ryktbara Tazza Farnese
(i Neapel) torde vara alexandrinskt arbete.
Den mest betydande romerske mästaren var
Dioskurides på Augustus’ tid. Från l:a årh.
e. Kr. förskriver sig ett sådant praktex. som
”Gemma Augustea”. Under hela den romerska
kejsartiden höll sig glyptiken på en hög nivå
men urartade vid medeltidens början för att
under renässansen, förnämligast i Rom, Florens
och Milano, uppleva en ny glansperiod. Då
grundades ännu bestående samlingar, ss
me-diceernas i Florens; utom i Italien finnas
sådana i museer i Berlin, Wien, Leningrad, Paris,
London, Neapel, Gotha, Dresden, Köpenhamn
och Haag. Särsk. under 1700-talet samlade man
flitigt både original och kopior; Katarina II av
Ryssland ägde en samling på 28,000
avgjut-ningar. I våra dagar torde ej många
konstnärer av betydenhet arbeta inom detta område. —
Litt.: H. Bouffier, ”Die Kameenschneidenkunst
für Dilettanten” (1893); E. Babelon, ”La
gra-vure en pierres fines” (1894); A. Furtwängler,
”Die antiken Gemmen” (3 bd, 1900); G. Lippold,
”Gemmen und Kameen” (1922); H. Gebhart,
”Gemmen und Kameen” (1925); F. Matz. ”Die
frühkretischen Siegel” (1928). S.Ss.
Gem, sportv., se G a m e.
Gemara (hebr., eg. fulländning, sedan:
inlärt, tradition), benämning på vissa delar av
Talmud (se d.o.).
Gematri’ (av ovisst ursprung; möjl. återgår
det senjud. gematria på grek. geometri’a el.
grammafeTa). Termen g. har först brukats om
den hebreiska bokstavsmystikens metod att
efter talvärdet beräkna ord och inbördes
jämföra dessa. Ansatser till ett dylikt
förfaringssätt finnas möjl. redan i den hebreiska bibeln;
sin fulla blomstring nådde det i senmedeltidens
kabbala (se d.o.). Enl. Talmud har Gud skapat
världen med hjälp av de 22 hebreiska
bokstäverna. Det äldsta otvetydiga meddelandet om
talvärderäkning finnes i en babylonisk
tegel-inskrift från 8:e årh. f. Kr. Vid vår
tideräknings begynnelse var inom den helleniska
världen talvärdeanspelning en i vida kretsar spridd
konst. Detta framgår av grekiska
vägginskriptioner i Pompeji och av klassiska förf:s
omnämnande av hänsyftningar på namntydning
(t.ex. Neros namn på grekiska likvärdigt med
satsen ”han mördade sin egen moder”).
Förhållandet bestyrkes även direkt och indirekt av
vad som bevarats av senantikens
trolldoms-litteratur. I N. T. finnes i Uppenbarelsebokens
13 :e kap. en uppmaning till den i
talvärderäkning förfarne att lösa en namngåta
(”Vilddjurets tal”). I nutiden är g:s konst särsk.
omhuldad av de folk, som använda det arabiska
alfabetet; hos judarna har även kabbalistiken
ännu sina utövare. Sannolikt har runmagien,
åtm. i en viss period av sin utveckling, tillämpat
en från grekerna övertagen talvärdeberäknmg.
— Litt.: S. Agrell, ”Senantik mysteriereligion
och nordisk runmagi” (1931). Agr.
Gemeinschaftsbewegung [-[gamaVnjaftsbavè’-gorj],-] {+[gamaVnjaftsbavè’-
gorj],+} religiös rörelse i Tyskland med syfte att
inom fria föreningar förverkliga innerligare
kristet trosliv. G., som delvis härstammar från
gammalpietismen i Württemberg, har även
påverkats av den amerikanska helgelserörelsen
och 1907—11 av pingströrelsen men sedan
återfått sin pietistiska prägel. Från 1888 fick
rörelsen ett centrum i
Gnadaupingstkonferenser-na (se d.o.). G. är utbredd i hela Tyskland (o.
225,000 inskrivna medl.). Dess ledande tidskr.
är ”Licht und Leben”. Jn.
Gemelli [jemä’-], Agostino, italiensk
katolsk filosof och psykolog (f. 1878). Efter att i
— 67 —
— 68 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
