Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gjutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GJUTNING
vid g. hör undvikande av g j u t f e 1 i form
av otätheter och håligheter, s.k. sugningar
i godset, särsk. i hörn och i övergångar mellan
delar av olika tjocklek. Dessa förhållanden
liksom även risken för spänningar i godset
måste beaktas vid utformningen av
konstruktioner, som äro avsedda att gjutas. Man kan
näml, ofta genom ur konstruktiv synpunkt
likgiltiga förändringar i utförandet undvika
dessa svårigheter, förenkla g.-förfarandet och
därmed minska tillverkningskostnaden.
Stålgjutning torde först ha tillämpats
i Sheffield i slutet av 1700-talet. Metoden föll
sedermera i glömska, men återupptogs 1851
av Bochumer Verein i Tyskland. Man
använde därvid endast degelstål (se d.o.), som
emellertid blev för dyrt för vanliga ändamål.
G. av stål, framställt i martinugn, utfördes
med framgång först vid järnverket Terre
noire i Frankrike 1851, infördes kort därefter
i Sverige vid Bofors och kom snart till
allmännare användning. Sedermera har även
använts bessemerstål, men numera synes i
elektrisk ugn framställt stål komma att intaga en
alltmera dominerande ställning på detta
område. För g. användes olegerat stål med
kolhalter från O,io till 1,20 °/o, dock vanligast
under 0,5 °/o, samt legerade stål av alla slag, ss.
manganstål med c:a 12 °/o Mn till krosskäftar,
rälskorsningar m.m., s.k. rostfritt stål med c:a
14 °/o krom o.a. stål med växlande halter av
legeringsämnen. Stål-g. sker i princip på
samma sätt som järn-g. men bereder i vissa
avseenden väsentligt större svårigheter. Dessa
bero dels på att man vid stål-g. måste använda
mycket högre temp., enär stålet har högre
smältpunkt än gjutjärnet, dels på att stålet
krymper starkt vid stelningen. Vid stål-g.
krä-ves därför ett formmaterial med högre
eldfasthet, och vidare bör man undvika större
variationer i godstjockleken hos de föremål,
som skola gjutas, för att sugningar icke skola
uppkomma. Efter stelningen får stålgjutgodset
en grovkornig struktur, som jämte inre
spänningar verkar ofördelaktigt på dess
hållfasthet. För att bibringas fullgoda
hållfasthets-egenskaper underkastas godset en efter
materialets natur anpassad glödgningsbehandling,
som medför utjämning av spänningarna och,
om den sker vid tillräckligt hög temp.,
åstadkommer en omkristallisation i stålet och vid
efterföljande avkylning en mera finkornig
struktur. Med avseende på sträckgräns,
brottgräns och hårdhet motsvarar glödgat stål
gjutgods ung. varmbearbetat och glödgat stål
med samma kemiska sammansättning.
Tänjbarhet, kontraktion och slaghållfasthet äro
lägre hos stålgjutgodset. Stålgjutgodset
använ
des för sådana ändamål, där man på gr. av
påkänningarnas storlek icke kan använda
gjutjärn, men där man med hänsyn till en
enklare och billigare formgivning genom g. kan
godtaga en lägre seghet, än vad som kan ernås
med valsat el. smitt stål. Av stålgjutgods
tillverkas t.ex. roderstativ och stävar till fartyg,
delar till bro- och vattenbyggnader,
järnvägs-material, turbinskovlar och delar till
maskinkonstruktioner av alla slag.
Metallgjutning, varmed i tekniken
avses g. av andra metaller och legeringar än
järn och stål, har i fråga om brons varit
känd sedan förhistorisk tid. Man använde
urspr. formar av sten, lera el. sand, numera
vanl. fet sand el. permanenta formar av järn
el. annan metall. De viktigaste för g. använ
da metallerna äro koppar och dess legeringar
(brons, mässing, gulmetall m.m.), nickel och
dess legeringar (nysilver, monelmetall m.m.),
aluminium och lättmetallegeringar samt
blylegeringar (lagermetaller). Alla dessa metaller
och legeringar ha en väsentligt lägre
smältpunkt än järnet och ställa därför ur
eldfast-hetssynpunkt lägre krav på smältugnarna och
formmaterialet. Smältningen försvåras dock
därav, att flertalet metaller lätt oxideras vid
beröring med luften samt ha benägenhet att i
sig upplösa gaser, vilka ånyo avskiljas vid
stelnandet och göra godset blåsigt och otätt.
För att undvika oxidation täckes metallbladet
vid smältningen med ett lager av träkol el.
dyl. och tillsättas desoxidationsmedel.
Upplösningen av gaser ökas hastigt med stigande
temp., och man söker därför undvika all
onödig överhettning av metallen. En hög temp
är också skadlig med hänsyn till uppkomsten
av segringar i legeringarna, varmed
avses utskiljning och ojämn fördelning av
le-geringsbeståndsdelarna i olika delar av smältan
och det färdiga godset. Särsk. i legeringar
med tenn äro segringar svåra att undvika
För smältningen användes flamugn, degel el.
elektrisk ugn. Metallgjutgods har en mycket
vidsträckt användning för delar till apparater
och maskiner, propellrar, lager, armatur för
vatten och ånga och allehanda smärre
föremål.
Speciella gjutningsmetoder.
Förutom ovan beskrivna g.-förfarande, där det
smälta materialet genom sin egen tygnd
utfyller formen och får stelna i denna utan
vidare åtgärder, finnas en rad speciella
metoder, bland vilka må nämnas följ. Vid
stört-g j u t n i n g vänder man en stund efter g
formen upp och ned, så att det material, som
ej hunnit stelna, utrinner. Godset blir således
ihåligt utan användning av kärna, men
givet
— 377 —
— 378 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
