Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glacifluviala bildningar (avlagringar) - Glacis - Glaciär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLACIÄR
stående ursvarvningar, dels ss. större
terrängformer, mest erosionsdalar och torra
flodbäddar i berggrunden, morän- och rullstensgruset.
Vattenmängden, det hydrostatiska trycket och
därmed också strömstyrkan och
erosionsför-mågan hos de subglaciala älvarna måste ha
varit betydande. Som ett resultat härav
anföras bl.a. ofta smala, slingrande klipprännor,
nedskurna i bottnen av breda och flacka
dalgångar. Hit höra också snett ned utefter
dalsluttningarna löpande, torra dalgångar jämte
lutande erosionsterrasser inom den
superakva-tiska regionen, d.v.s. ovan marina gränsen m.m.
Mångenstädes, ss. i Härjedalen och Finska
Lappmarken, sätta de sin prägel på landskapet.
De äro spåren efter de laterala
smältvattensäl-varna, som i förening med frostsprängning ofta
utskurit kanjoner och torrdalar av flera tiotal
m. djup och bredd. Med hänsyn till
smält-vattensälvarnas periodiska tillvaro (under
sommarhalvåret) representera möjl. även dessa
ofta svärmvis tätt över varandra belägna
ero-sionsspår årsbildningar. Särsk. längs den
skandinaviska huvudvattendelaren åtföljas el.
ersättas dessa erosionsföreteelser därjämte av
intensiva och vidsträckta frispolningar av
berggrunden.
Bristen på stoftfint bergartsmjöl i
rullstensgruset gör detta särdeles lätt genomsläppligt
för vatten. Det är en för odling, ofta även
för granskogen alltför torr och näringsfattig
jordmån. Den naturliga vegetationen består
därför vanl. av tallskog. Genomsläppligheten
möjliggör emellertid en stark inrinning av
nederbörd i de vid markytan öppet liggande
delarna av rullstensgrusavlagringarna, vilka bli
rika på hastigt cirkulerande grundvatten. Särsk.
gäller detta de subakvatiska åsarna och
randdeltana, där den långt upp på sidorna nående
manteln av ogenomsläpplig lera kvarhåller och
till betydande höjd uppdämmer
grundvattenströmmen innanför. Med konst har denna
ibland ytterligare ökats genom inledande av
flod- el. sjövatten i åsryggen. Grundvattnet
uttages lätt vid genomborrning av lermanteln
och går ofta i dagen vid dess övre kant ss.
rikligt flödande källor. Genom den i
rullstensgruset uppkomna naturliga filtreringen
erhåller vattnet därjämte en ovanlig renhet. Det
utgör Sveriges största och mest utnyttjade
tillgång på naturligt förstklassigt hushållsvatten.
För tekniskt bruk, ss. till byggnads- och
vägarbeten, exploateras det finare rullstensgruset
i stor utsträckning. Redan i äldre tider ägde
särsk. rullstenåsarna, ss. den lättast
framkomliga terrängen, stor betydelse ss. trafikleder,
ett förhållande, som ofta alltjämt kan spåras
i dragningen av det nutida landsvägs- och
järn
vägsnätet. — Även i äldre geologiska
formationer, t.ex. de permo-karboniska, uppkomna
under glaciala klimatförhålanden, utgöra g.b.
— i detta fall hårdnade till sandstenar och
konglomerat — jämte erosionsföreteelser ett
viktigt inslag. G.Fn.
Glacis [-si’s] (fra., svag sluttning). 1) Krigsv.,
se F ä 11 v a 11.
2) Sjökrigsv., skydd kring öppningar i ett
pansardäck, avseende att avleda projektiler el.
splint från dessa öppningar. G. utgordes förr
av en sluttande höjning av själva däcket men
utföres numera vanl. ss. en gjutstålram med
sned övergång mellan en vertikal karm och
däcket. T.Hrn.
3) Väg- och vattenbyggnadstekn.,
stenbe-klädnad av slänt, utföres av obearbetad el. av
mer el. mindre bearbetad sten på ett underlag
av skärv el. grus. Är g. utsatt för åverkan
av vatten, kan den förstärkas genom att
fogarna utfyllas med cementbruk. S.Stg.
Glaciä’r (fra. glacier, ty. Gletscher- no. bræ,
brede; nyisl. jökulk, i sv. även jökel). Inom
områden, som ligga över snögränsen, faller det
mera snö, än det bortsmälter. Snön hopar sig
år från år, packas samman och övergår i en
kompakt, kornig snöis, f i r n. Dessa
isbildningar kallas i motsats till sjö- och havsis för
1 a n d i s. När landisen nått en viss
mäktighet, ge bottenlagren vika för trycket och
ombildas till en plastisk massa, som försätter hela
ismassan i en långsamt glidande rörelse i
markens lutningsriktning. Dylika i rörelse stadda
landisar kallas g., oberoende av form och
storlek. — G. bestå dels av ett
ackumulations- (samlings-, f i r n- el. när-)
område, dels av ett avsmältnings-(t ä r-)
område el. g.-t unga. De inom
ackumulations-området anhopade ismassorna glida i form av
istungor el. isströmmar utför
bergssluttningarna el. dalarna ned över snögränsen, nedanför
vilken avsmältningen el. ablationen är
större än nederbörden i fast form.
Avsmältningen tilltar mot isranden och g:s nedre del.
G:s nedre gräns ligger, där avsmältningen
(ibland mer än 2,000 m. under snögränsen)
blir lika stor som istillförseln uppifrån. Om g.
mynnar i havet, bestämmes israndens läge
genom kalvning av isberg. Gränsen mellan
acku-mulationsområdet och avsmältningsområdet
kallas firnlinjen.
Med avseende på form och utbildning
indelas g. i följ, typer: G. av a 1 p i n t y p el. da 1-g.
förekomma inom bergstrakter med starkt
utbildade ytformer, t.ex. Alperna. Dominerande
isfria bergshöjder omgiva de olika firnbäckena,
från vilka långa, smala och (på gr. av den
mot kanterna tilltagande ablationen) meren-
— 389 —
— 390 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
