Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Glarnalperna - Glarus - Glas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GLAS
pen (3,623 m.ö.h.) och Sardona gruppen
(Ringelspitze 3,249 m.). S
Gla’rus [-ros]. 1) Kanton i ö. Schweiz, s. om
Walensjön, kring Linth och dess bifloder; 685
kvkm., 35,724 inv. (1930; 95 °/o tysktalande och
Glarus.
70 % protestanter 1920). G. ligger helt och
hållet inom Glarnalperna, som längst i n.
öppna sig mot Walen- och Zürichsjöarna.
Förnämsta näringarna äro industri (huvudsaki.
bomullsindustri) och boskapsskötsel. — G.
tillhörde under den tidiga medeltiden
nunneklostret Säckingen; dettas föregivne stiftare
Frido-lin är G:s’ skyddshelgon. 1288 under
Habs-burg, kämpade G. vid olika tillfällen mot det
österrikiska herraväldet men blev fritt först
genom segern vid Häfels 1388 och upptogs
1389 ss. en av Österrike oavhängig medl., 1450
med övriga medl. likaberättigad medl. av
Edsförbundet; 1395 friköpte det sig från Säckingen.
Efter reformationen utgjorde i G., där Zwingli
1506—16 var präst, protestanterna majoriteten,
katolikerna minoriteten; den sistn. utverkade
efter långa stridigheter, att, jämte
gemensamma myndigheter och gemensam organisation
anhängarna av de två konfessionerna
ävenledes erhöllo egna organisationer och
myndigheter. Under 1700-talet gjorde
bomullsindustrien G. till ett industriellt centrum. 1798
under den helvetiska republiken, sammanslogs
G. med kantonen Linth, men återställdes ge
nom mediationsförfattningen 1803. 1836 upp
hävdes den konfessionella uppdelningen;
motståndet häremot från några katolska
församlingar bröts i aug. 1837 genom
militärbesättning. — Litt.: G. Heer, ”Geschichte des Ländes
G.” (2 bd, 1898—99). S.; [B.]
2) Huvudstad i kantonen G., vid Linth;
5,027 inv. (1930). Bomulls- och träindustri.
Glas är en genom smältning vid hög temp.
framställd, i amorft tillstånd stelnad blandning
av alkalisilikater och silikater av kalk, bly.
aluminium el. vissa andra metaller. En del
g.-sor-ter innehålla därjämte borater. Som
föroreningar ingå ofta järn-, mangan- och
magne-siumsilikater o.a. från ej fullt rena
råma-terialier inkommande ämnen. Efter den ke
miska sammansättningen, som är i första hand
bestämmande för glasets egenskaper, indelas
g. i följ, grupper:
A) Kalkglas (kalk-alkali-g.), användes
för massfabrikation av g.-varor, till spegel-g.
m.m. Är endera av alkalimetallerna
övervägande el. ingår aluminium i nämnvärd
mängd, skiljer man mellan: a) Kaliglas
(kalium-kalk-g., bömiskt el. lätt kristall-g.),
färglöst, svårsmält, motståndskraftigt mot
kemiskt angrepp, b) Natronglas
(natrium-kalk-g., franskt g., fönster-g.), blågrönt, hårdare
men mera lättsmält än föregående. K r o
n-g 1 a s är ett mycket rent natron-g., avsett för
optiska ändamål, c) Aluminiu m-k a 1
k-alkaliglas (butelj-g.), vanl. förorenat av
järn och mangan och därför grönt el.
gulbrunt.
B) B 1 y g 1 a s, innehållande blyoxid i st.f.
kalk, är tungt, mjukt, lättsmält och har stor
ljusbrytningsförmåga. Kaliumblyglas
(kristall-g.) användes till slipade prydnadsföremål, för
optiska ändamål (flint-g.) och till konstgjorda
ädelstenar (strass). Natriumblyglas
(halvkri-stall-g.) har vanl. lägre blyhalt och svagare
ljusbrytningsförmåga.
C) S p e c i a 1 g 1 a s, ss. kvarts-g. (ren SiO2),
barium-, zink-, vismut- el. fluorhaltiga g. och
borat-g. m.m. för optiska och kemiska
ändamål, färgat g., ogenomskinligt g., emalj etc.
Inom dessa grupper variera halterna av de
olika beståndsdelarna inom vida gränser,
beroende på vilka egenskaper man önskar.
Kisel-syra ingår dock i de vanliga g.-sorterna alltid
med mer än 50 °/o och i genomsnitt i
proportionen 6 molekyler SiO2 på 1 molekyl alkali
-oxid (K2O, Na2O) och en molekyl annan
metalloxid (CaO, PbO m.m.). Några exempel på
olika sammansättningar lämnas i tab. sp. 415—16.
De fysiska egenskaperna hos g. bero ej blott
av den kemiska sammansättningen utan även
av dess behandling vid framställningen och
kunna därför vara rätt olika hos kemiskt sett
likartat g, Spec. v. hos kalk-g. är c:a 2,5, hos
bly- och thallium-g. 3—6. Hårdheten växlar
mellan 4 och 8 i den mineralogiska
hårdhetsskalan; hos vanligt g. är den 5—6. Hårdheten
ökar i regel med kiselhalten. I ett och samma
— 413 —
— 414 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
