Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gold coast colony - Golddiskontbank - Goldene Aue - Golden gate - Golder el. chodsa - Goldie, Sir George Dashwood Taubman - Goldgulden - Goldmark, Karl - Goldoni, Carlo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLD COAST COLONY
Gold coast colony [gånld kåust kåTani], se
Guldkusten.
Golddiskontbank, se Deutsche G o 1
d-diskontbank och Reichsbank.
Goldene Aue [gåT-au’a], det fruktbara, av
Helme genomflutna slättlandet i n. Thüringen,
mellan Harz i n. samt Hainleite och
Kyffhäu-ser i s. S.
Golden gate [gäuTdan geit], inloppet till San
Francisco bay, Kalifornien.
Golder el. c h o d s a, folkstam vid nedre
Amur, talande en tungusisk dial. Se T u n g
u-s e r.
Goldie [gåuTdi], Sir George
Dash-w o o d Taubman, engelsk kolonialpolitiker
(1846—1925), började från 1877 ett
målmedvetet arbete för att införliva områdena kring
nedre och mellersta Niger med brittiska
kolonialväldet, stiftade för detta ändamål 1879
United African co. (från 1882 National African
co.), vilket 1886 fick kungl. oktroj ss. Royal
Niger co. med G. som v.-guvernör. G., som ej
utan svårigheter på gr. av anspråk från fransk
och tysk sida lett styrelsen från början, blev
1895 guvernör men förmådde 1899 brittiska
regeringen att återköpa oktrojen och övertaga
kompaniets område, varefter 1900 bildades de
nuv. Northern och Southern Nigeria
protec-torate. C.F.
Goldgulden [gåTtgoldan], tyskt guldmynt,
efterbildande florinen (se d.o.), slaget sedan o.
1330. Snart uppkommo självständiga typer (se
t.ex. Rhensk gyllen), varjämte finvikten
sjönk från 3,537 gr. till 2,48 (1550). Vid mitten
av 1500-talet undanträngdes g. av dukaten (se
d.o.) men präglades på sina ställen (t.ex.
Bayern) ännu under 1700-talet. Namnet g.
uppkom under 1500-talet för att skilja g. från
gulden i silver. N.L.R.
Goldmark [gå’It-], Karl, ungersk
kompositör (1830—1915), bosatt i Wien, blev ryktbar
genom uvertyren till
”Sakuntala”,
symfonin ”Ländliche
Hoch-zeit” och operan
”Drottningen av
Sa-ba” (1875), vilken
senare med sin
sinnligt glödande
metodik och exotiskt
färgstarka orkestrering
alltjämt är ett
omtyckt repertoarstycke.
G. har vidare
komponerat operorna
”Das Heimchen am Herd”, ”Götz von
Ber-lichingen”, ”Ein Wintermärchen”, en symfoni
i ess-dur, uvertyren ”Im Frühling”, 2 violin-
konserter, kammarmusik, sånger m.m. Han
skrev även ”Erinnerungen aus meinem Leben”
(1922). F.S-l.
Goldoni [gåldå’ni], Carlo, italiensk
dramatiker (1707—93). Från barndomen
teater-vurm, övergav G.
snart den av fadern
. honom påtvingade
advokatbanan, men
det dröjde innan han
fann sitt eget rätta
fält. Zeno och
Me-tastasio voro tidens
gudar, G. började
med tragedier och
melodramer:
”Ama-lasunta”, ”Gustavo”
(motiv från Gustav
Vasas liv),
”Grisel
da” etc. Samtliga mottogos kyligt. 1748
anställd som skådespelsleverantör vid en
vene-tiansk teatertrupp, övergick G. till flitig
produktion av komedier; med skyldighet att
skriva 8 komedier varje karneval åstadkom han
en säsong 16. Han var emellertid till en
början dock mer den skicklige yrkesmannen, som
lånade och imiterade vad honom passade, än
en originellt skapande konstnär.
Genombrottet kom med ”La vedova scaltra”. I denna
komedi söker sig G. första gången medvetet
från mekaniskt uppstaplande av farsäventyr
till verkligt karaktärs- och sedestudium,
avsättande alltså huvudpersonen i Commedia
delFarte (se d.o.), slumpen, och återgivande
repliken dess rätta plats. G:s reformsträvan
hämmades något av fortsatt hänsyn till publikens
vanor, liksom ock av en viss oförmåga att
fördjupa och förallmänliga, men han har i en
lång följd arbeten lämnat venetianska
män-nisko- och miljöskildringar av svåröverträfflig
äkthet, munterhet och skärpa. Motarbetad av
den gamla komediens anhängare, i sht Chiari
och Carlo Gozzi, flyttade G. 1762 till Paris
som ledare för dess italienska teater. En
honom förlänad statspension indrogs efter
kungadömets fall men blev på förslag av
André Chenier G. tilldelad på nytt dagen efter
det han, ensam och fattig, fått gå bort. G:s
produktion omfattar o. 200 pjäser, de flesta
från perioden 1748—62. Mest känd är ”La
lo-candiera” (1753; ”Värdshusvärdinnan”, 1926);
”Cecchina ovvero la buona figliola” (”Sophie
el. Den dygdiga landtflickan”, 1788), ”Le
don-ne curiose” (”T. o. S.-orden el. De nyfikna
fruntimren”, 1798), ”11 servitore di due
pad-roni” (”Två herrars dräng”, 4 bearbetningar,
l:a 1801), ”L’albergo della posta” (”Lilla kusin
från Kuusamo”, 1861), ”La serva padrona”
— 551 —
— 552 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
