Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grottbjörn - Grotte - Grottekvarnen - Grottesången - Grottfauna - Grottger, Arthur von - Grotthus - Grotthyena - Grottlejon - Grottmålningar - Grottmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROTTBJÖRN
Grottbjörn, Ursus spelæ’us, en vår bruna
björn närstående art (se Björnar), som
under tidig kvartär var Mellaneuropas största
rovdjur. G. höll till i bergsskrevor och grottor,
och i vissa av dessa har man funnit skelett av
flera hundra individer, varvid benen ofta
uppvisat sjukliga förändringar. Födan utgjordes
huvudsaki. av vegetabilier men även av kött.
Till det yttre påminde g. om den bruna
björnen men skilde sig från denna genom sin
storlek (mankhöjd 2 m.) samt genom den grövre
benbyggnaden och den välvda pannan. H.B-n.
Grotte, nord myt., var en underbar kvarn,
som enl. den isl. Grottesången (väl från
900-talet) ägdes av konung Frode (se denne) i
Danmark och som hade förmågan att åt dem,
som drogo den, skänka allt, vad de önskade.
Frode köpte sig i Sverige hos konung Fjolner
två trälinnor av jättesläkt, Fen ja och Menja,
och befallde dem att åt honom mala guld,
fred och lycka. Men han unnade dem
knappast sömn el. vila. I sin vrede sjunga de då
Grottesången, där de sia konungens undergång
och uttala förbannelse över hans ätt, varefter
kvarnen springer i stycken. På denna
guldmalande kvarn syftar också uttrycket ”Frodes
mjöl” om guldet i en dikt av Egil
Skallagrims-son (900-talet). — Med denna saga förknippas
i de i dikten förekommande prosastyckena och
i Snorres Edda en annan om sjökonungen
My-sing, som dräpte Frode och förde trälinnorna
bort från Danmark. I hans tjänst fingo de åt
honom mala salt på kvarnen. Då han nekade
dem att upphöra, malde de, så att skeppen
sjönko, och efter dessa uppstod en
strömvirvel i havet, där sjön faller in i kvarnögat. Och
det var då, som havet blev salt. — Sannolikt
ligger här ytterst en folklig myt till grund om
önskekvarnen, vartill motsvarigheter finnas på
andra håll, och den har sedan förknippats
med Frode, som åstadkom ”Frodefreden”, den
gyllene åldern, och som tillhörde den ätt,
Skjoldungaätten, som på gr. av brodersdråp
och blodskam ådrog sig förbannelse och ofärd.
Även till sagan om kvarnen, som mal havet
salt, förekomma många motstycken. — I sin
dikt ”Den nya Grottesången” har V. Rydberg
begagnat G.-kvarnen som en symbol för
mam-monsdyrkan och den moderna industrialismens
skuggsidor. — Litt.: A. Olrik, ”Danmarks
Helte-digtning”, 1 (1903). E.H.
Grottekvarnen, se Grotte.
Grottesången, en isl. forndikt, som räknas
till Eddasångerna, men finnes upptagen i
huvudhandskriften Codex regius; se G r o 11 e.
Grottfauna, organismer, som anpassat sig till
livet i de ofta mycket stora underjordiska hålor
med tillhörande vattendrag, som förekomma
inom vissa på kalk rika geologiska avlagringar.
En mycket rik g. har man således funnit i
Adels-berg-grottan och i andra grottor i Karstbergen,
i Mammutgrottan i Nordamerika samt i grottor
i Mexiko, på Cuba och de ostindiska öarna.
I g. ingå framförallt insekter, spindlar,
kräftdjur och sötvattenssvampar men även ett
flertal fiskar och amfibier, ss. olmen (se d.o.) och
den i Nordamerika levande salamandern
Thy-phlomo’lge. Karakteristiskt för g. är att dess
representanter, ss. en följd av frånvaron av
ljus, äro svagt pigmenterade, vita el. ljusröda,
samt att ögonen äro helt el. starkt
tillbakabildade. Blinda former äro vanliga.
Känselsinnet är däremot väl utvecklat, och insekter
och kräldjur ha ofta starkt förlängda antenner
och känselspröt. H.B-n.
Gro’ttger, Arthur von, polsk målare och
illustratör (1837—67), hämtade ofta motiven
för sina livfulla målningar från polskt folkliv.
Främst stod han dock som tecknare, och bland
hans alster märkas här de 4 stora sviter
krit-teckningar, till vilka han inspirerades av det
polska upproret 1861—63. M.Bjn.
Grotthus, C. A., se G r o t h u s e n.
Grotthyena, se Hyena.
Grottlejon, se Lejon.
Grottmålningar, avbildningar företrädesvis av
djur, vilka anträffas i djupa grottor i
Pyrenéer-trakterna (vid Altamira, Font de Gaume m.fl.)
och härstamma från yngre paleolitisk tid
(Magdalénien-perioden). I ett skissartat lätt
maner framställas djuren i målning, ristning
el. relief, alltid med en förvånande
karakterisering och en säker blick för proportioner och
anatomi. Målningstekniken är i de högst
stående verken en kombination av konturteckning
och ytmåleri i svart och rött. Då de i allm.
framställa matnyttiga djur, ss. häst, ren,
mammut och bison, torde de ha haft jaktmagiskt
syfte. Bild se Altamira. G.S.
Grottmänniskor. Naturliga grottor ha under
skilda tider och i skilda länder använts som
bostäder. Med benämningen g. avses dock vanl.
den äldsta stenålderns grottinnevånare. Från
Moustérien och följ, perioder till den
paleoli-tiska tidens slut kännas fynd i ett stort antal
grottor på Pyreneiska halvön, i Frankrike —
framförallt i Vézère-dalen (Dordogne) —,
Centraleuropa m.fl. områden. Kulturlagren kunna
uppgå till flera tiotal meters mäktighet. Flera
grottor visa märkliga prov på en naturalistisk
konst, för det mesta återgivande villebråd.
Mest bekanta äro Altamiragrottan i n. Spanien,
Grimaldigrottorna vid Mentone samt grottan
vid Krapina i Kroatien. Grottan St. Förvar på
Karlsö har under yngre stenåldern använts
ss. bostad, likaså en del norska grottor. — Litt.:
— 963 —
— 964 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
