Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hakmaskar - Hakmasksjuka - Hakodate - Hakon - Hákonarmál - Hakone - Hakushi - Hala - Halab, Haleb - Halaka - Halali - Halation - Halbe, Max
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAKMASKSJUKA
ringsvätska. Framåt bildar subkutikulan 2
pä-ronliknande, i kroppshålan fritt nedhängande
s.k. lemnisker med kärl, som stå i förbindelse
med snabeln. Inom subkutikulan finnas
muskler. Blodkärl, tarm och i regel exkretionsorgan
Hakmask, Echinorhynchus.
saknas; näringen upptages genom endosmos.
Djuren äro skildkönade, könskörtlarna pariga.
Äggen falla ut i kroppshålan och komma in i
en oparig, muskulös s.k. uterusklocka. De
omogna gå genom en öppning vid klockans bas
åter in i kroppshålan, de befruktade föras ut i
skidan. Om de unga embryonerna komma i
vatten och förtäras av insekter el. småkräftor,
borra de sig genom tarmen ut i kroppshålan
samt övergå i puppstadium. Könsmognad och
definitiv gestalt nå de först, om deras
värddjur förtäres av en fisk, fågel el. däggdjur, då
de utveckla sig vidare i tarmen. Släktet
Echi-norhy’nchus (se d.o.) är numera uppdelat i
flera släkten, förda till olika fam. O C-n.
Hakmasksjuka, se Masksjukdomar.
Hakodate, befäst hamnstad på sydspetsen av
Hokkaido, Japan, vid Tsugarusundet; 197,252
in v. (1930); 1854 öppnad för amerikansk, 1858
för all utländsk handel. J.C.
Hakon, se Håkon.
Hå’konarmål, se Eyvind
Skåldaspil-1 i r.
Hakone, naturskön bergstrakt på s.ö. Hondo,
Japan, s.s.v. om Tokyo innanför
Sagamibuk-ten; högsta punkt Komagatake, 1,326 m
Sol-fatarer och varma källor. Vid sjön
Ashi-no-ko ligger staden H., mycket besökt
turistort. J.C.
Hakushi, japansk lärdomsgrad, motsvarande
”doktor”. H. är en sinojapansk form,
motsvarande det kinesiska po-shi, ”doktor”, en term
som varit i bruk sedan 2:a årh. f. Kr. B.K.
Hala, att genom dragning i ett tåg förflytta
ett föremål. En flagga halas ned genom
dragning i flagglinan. Jfr Fira och Hissa.
Halab, H a I e b, arabiskt namn på Aleppo.
Halaka [halä’xä] (hebr., eg. gång,
handlingssätt), betecknar i efterbiblisk judisk litteratur
den sedvanerätt, som småningom utbildats,
och de satser och lagbud, vari denna
formulerats. Varje halakisk sats måste genom
exe-getisk utläggning, midrasch (se d.o.), kunna
visas ha stöd i ett bestämt ställe i tora (se
d.o.) el. rent av vara en förklarande tillsats
därtill. I de halakiska midrascherna Mekilta,
Sifra och Sifre meddelas h. ständigt i
anslutning till resp, toraställe, men i mischna (se
d.o.), tosefta (se d.o.) och talmud (se d.o.)
är den i regel fristående utan åberopande av
något skriftställe. Huvudmängden av h
finnes i den mischna, som enl. en endräktig
tradition o. 200 e.Kr. samlades av R. Jehuda
Hannasi och snart fick kanoniskt
anseende. G.O-r.
Halali’ (från ty. halali, jfr ung. halål, subst.,
död), rop av deltagarna i jakt till häst,
markerande, att jakten är slut (villebrådet dödat).
Halation [-Jo’n] är den spridning av ljuset,
som förekommer i ett fotografiskt
negativmaterial och som åstadkommer en förstoring av
starkt belysta ytor och en utsuddning av deras
konturer. H. beror på ljusets reflexion och
brytning i emulsionens korn, varefter ljuset,
som passerat emulsionen, reflekteras, särsk.
från underlagets baksida, där totalreflexion (se
d.o.) kan uppkomma. Genom denna bildas en
ring, halo el. ljusgård, omkring den ljusa ytan
och ett stycke utanför denna. H. undvikes
genom att i st.f. glasplåt använda film, genom att
på glasets framsida lägga ett färgat
gelatinskikt el. ett lager av lågkänslig emulsion el.
genom att bestryka baksidan med en svart
beläggning, som absorberar det strödda ljuset.
Jfr F otografi. Szl.
Halbe, Max, tysk förf. (f. 1865). H., som är f.
i Västpreussen, lever sedan 1895 i München.
Hans första dramer,
som visa påverkan
av Ibsen, hade föga
framgång. Han slog
igenom med
tragedien ”Jugend” (1893),
som han knappast
överträffat i sina
senare skådespel,
varibland må nämnas
”Mutter Erde” (1897)
och ”Der Strom”
(1904). 1895
grundade H. en intim för-
söksteater i München. Han har även skrivit
romaner, ss. ”Frau Meseck” (1897), ”Die Tat
des Dietrich Stobäus” (1911) och ”lo” (1916,
sv. övers. 1918). ”Gesammelte Werke” (7 bd,
1917—23). — Litt.: N. F. Pompecki,
”Westpreus-sische Poeten” (1917). A.Bd.
— 311 —
— 312 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
